Kvantfysik, kunskapsrelativsm och bildning

Fortsätter tänka högt med hjälp av Lisa Irenius krönika i SvD, där hon skriver att bildning är den bästa självhjälpen. Bildning är motsatsen till hur utbildning organiseras idag, trots att bildning sägs vara ett viktigt mål. Bildning är dock komplext, det finns till exempel ingen entydig definition av begreppet. Det är nu inget problem, det är som det ska. Kunskapen ser ut så, den är aldrig given. För att information ska transformeras till kunskap krävs tid att tänka efter, reflektion och kritisk analys, samt (vilket är oerhört viktigt) förmågan att lyssna och ta till sig ny kunskap och ändra åsikt i ljuset av den. Bildning är liksom kultur ett rörligt begrepp som fångar förändring. Därför går inte skolan att mål- och kvalitetssäkras. Ett kunskapssamhälle tar tid att bygga, men kan förstöras på ett ögonblick. Låt oss hoppas att det inte är vad som håller på att hända i Sverige, trots att tecknen på motsatsen är förfärande många.

I veckan har det stormat kring självhjälpsboken ”Livet med kvantfysiska glasögon”, en bok som utlovar ”mirakler… därför att vetenskapen faktiskt säger det”, men vars vetenskapliga grund visat sig vara minst sagt svajig. I diskussionstrådarna på Facebook verkar dock bokens anhängare finna frågan om sanningshalt irrelevant: ”Min verklighet är jag oerhört tacksam för. Den som jag till största delen skapar själv.”

I en värld som svämmar över av information är det lätt för den som inte vill eller orkar försöka förstå saker och ting på djupet, på allvar, att få för sig att man vet. Det står ju där och jag har läst det själv, inte en utan flera gånger på olika ställen ... Så kanske man tänker? Och när det inte finns tid att granska informationen kritiskt ökar problemet, vilket inte blir mindre av att förmågan att reflektera utarmats och tiden för lärda samtal snart sagt inte existerar längre. Problemet är liksom andra kulturella problem komplext. Därför behövs bildningen tas till heder igen. Vi behöver samtala om vad bildning är och uppmärksamma samt lära oss hantera det faktum att sanningen ytterst sällan är entydig.

Idén om att var och en skapar sin egen sanning återkommer kort sagt i en rad olika sammanhang – och undergräver effektivt all möjlighet till konstruktiv debatt. Här tycks urholkningen av auktoriteter och föreställningar om självtillräcklighet ha samverkat på ett för kunskapen förödande vis. Den individualiserade sanningen är en fattig sanning – det är genom samarbete och kunskapsutbyte som både individer och samhällen blomstrar.

Jaglojaliteten som sprider sig och som uppmuntras av betoningen på entreprenöriellt tänkande samverkar och blir tillsammans med överflödet av information till en överhängande risk. Långsiktig hållbarhet går inte att fixa till i en handvändning, lika lite som ett kunskapsbaserat utbildningssystem. Bildning är inget mål, det är en resa, en utvecklingsprocess som blir rikare och bättre ju fler som engageras. Tanken på och strävan efter en eller ett, den eller det bästa i kombination med effektiviseringsiver och ekonomifokus motverkar både hållbarhet och bildning. Marknadskrafterna vinner i ett sådant klimat alltid över kunskapen. Därför spelar det inget roll att boken om kvantfysik och hälsa innehåller nonsens, den genererar ju vinst. Bildning däremot tar tid och kostar pengar. Det är enkel matematik att se vart vi riskerar att hamna om vi fortsätter på den inslagna vägen.

”Vi kanske kan mer än vi tror och har fått lära oss”, säger en av författarna till ”Livet med kvantfysiska glasögon” till TV4 Nyhetsmorgon.

Det är motsatsen till det Sokrates förmedlade: att verklig visdom är insikten om hur lite vi vet.

Bildning fokuserar mer på vad man inte vet, än det man vet. Liksom forskningen gör, som aldrig bevisar något. Forskare vet en massa, men i förhållande till allt vi inte vet och det som inte går att nå kunskap om är det försvinnande lite. Därför behövs ödmjukhet, inte den hybris som nu sprider sig och som får människor att tro att vi vet allt vi behöver veta och att man med kunskapens hjälp kan lösa alla problem. Bildning främjar ödmjukhet och studieflit, samtal, reflektion och eftertänksamhet. Just vad samhället saknar idag. Vishet, tänk om det var målet med skola och utbildning, tänk om kunskapen fick ta tid och lärande handlade om livet istället för betyg och examina. Tänk om!

Det är om detta det behövs fler självhjälpsböcker – och det kunde ärligt talat bli nyttig läsning även för de som påstår sig försvara kunskap och vetenskap, och som i veckan har hånat författarna Titti Nordieng och Mikael Säflund med argsinta tillrop.

För även i denna historia har det snabbt blivit oklart vad som är sant och inte – enligt en intervju i Dagens Nyheter, citerad i en rad andra medier, påstår författarna att det inte finns några sjukdomar. Men själva hävdar författarna att citaten är ryckta ur sitt sammanhang, att det hela är ett missförstånd och att de inte förnekar att det finns sjukdomar. I boken står det ”låt oss en liten stund pröva påståendet att sjukdom inte finns”, vilket ska vara början på en mindfulnessövning.

Det står utom tvivel att boken är ovetenskaplig – det medger även författarna – och att den rymmer en hel del märkliga idéer. Men jag tror inte att det är genom att driva med självhjälpsförfattare, inte ens om de fått en viss försäljningsframgång, som man bäst försvarar vetenskap och kunskap.

Respekt för kunskap kan inte växa ur hånande och förlöjligande. Försvaret för kunskap handlar om att se och förstå komplexitet. Den som är bildad kan lära sig något även av rena fantasier. Kunskap handlar inte om att ackumulera information, utan om kritisk granskning av det som hålls för sant. Det är granskningen och analysen som främjar bildningen, inte resultatet. Det är vägen som är målet.

För kunskap är inget man predikar. Det är tvärtom något man bör söka och förmedla ödmjukt, genom att öppet redovisa sina resonemang och tillvägagångssätt. Och då kan kunskap bli både underhållande och spännande – utan att det behövs en Kristian Luuk som försöker skoja till det i en glittrig studio, som i kritiserade nya ”Fråga Lund” på SVT.

Tror vi inte att kunskapen har ett egenvärde tvingas vi acceptera att det krävs humor för att människor ska orka lyssna och snabba klipp för att hålla uppmärksamheten uppe. Latjobolaget pling och plong kanske tjänar pengar, men kunskap går inte att köpa. Det finns som sagt inga genvägar. Om Fråga Lund inte anses fungera i sin klassiska form är det kulturen det är fel på, inte programmet. Om människor inte uppskattar kunskap lär de sig inte mer genom att skratta åt den. Bildning är allvarligt, men just därför förknippat med enorm glädje och tillfredsställelse. Brist på förståelse för detta hotar att underminera både skolan och arbetet för långsiktig hållbarhet.

Den bästa självhjälpen är trots allt bildning, det är genom den som vi lär oss att förhålla oss både kritiskt och öppet till tillvaron, att se sammanhang och samband – och att genomskåda desinformation. En bildad människa kan se skillnad på tyckande och kunnande, och kombinera respekt för det senare med insikten att inte ens experter alltid har rätt.

Bildning är viktigt, inte av sentimentala skäl eller för att den alltid funnits. Inte heller för att den är intressant eller spännande. Bildning är viktigt för att den kan sägas utgöra det kitt som håller samhället samman. Bildning kan se olika ut, kan fyllas med varierat innehåll, men dess minsta gemensamma nämnare är detta att tillhandahålla användbara verktyg för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Genom att sätta sig in i och arbeta med klassikerna blir man bildad, inte för att man behärskar latin eller för att man kan sin Aristoteles, utan för att arbetet resulterar i att man tillägnar sig egenskaper som är användbara och nyttiga. Bildning är livsnödvändigt och behöver implementeras överallt i samhället och i alla utbildningar.

Bildning är nyttigt, både här och nu och på sikt! Genom att tillägna sig bildning får man förmågan att tänka kritiskt och man lär sig hantera och bringa reda i komplexa frågeställningar och problem. Det är i högsta grad samhällsnyttiga egenskaper. Utan dessa egenskaper, utan kritiskt tänkande och analytisk förmåga, faller samhället ihop som ett korthus. Bildning är därför inte nyttigt, det är livsavgörande för livet som vi känner det. Detta måste alla vi som ser oss som bildningsföreträdare inse, formulera och kommunicera till resten av samhället.