Kunskapens och maktens gränser 2

Nu så, är jag lite mer fokuserad och kan fortsätta tankarna om kunskap, makt och vetandets gränser med utgångspunkt i torsdagens Understreckare. Nicklas Lundblad skriver och jag tänker vidare med hjälp av hans ord.

En av sakerna jag ska göra här under hösten och det kommande året är att skriva en bok om framtiden. Eller i alla fall en bok om hur man kan se på och tänka kring framtiden. Finns den eller skapas den, är frågan jag vill fördjupa mig i eftersom det är en avgörande aspekt av kulturen. Det är också en viktig aspekt av kunskap och makt, är det något som finns i världen eller aspekter av den som skapas eller är beroende av perspektivet som sakerna studeras utifrån? Gränsen för vetandet, till exempel, finns den eller är den skapad?

Just den diskussionen dyker också upp i ”What we cannot know” när författaren intervjuar Roger Penrose om tiden före big bang. Penrose menar att det ligger något nästan etiskt i valet att tro att det finns saker vi inte kan veta. Penrose själv är sysselsatt med möjligheten att få signaler från det universum som han nu tror existerade – eller den serie universum som existerade – före big bang. Tiden från en big bang till nästa kallar han en eon, och han är övertygad om att vi skulle kunna veta huruvida det fanns eoner innan vår egen. När vi tror att vi inte kan veta något, säger han i en intervju, ser vi kanske bara på det på fel sätt.

Jag ser det snarare som en fåfäng önskan om kontroll över kunskapen. Vissa saker måste man helt enkelt acceptera att man inte kan veta. En aspekt av samma eller i alla fall en liknande sak är frågan om hur långt ett liv är eller kan vara. Det finns de som drömmer om ett evigt liv. Och visst, jag kan förstå längtan, men det är en fåfäng längtan efter något som inte går att få, med mindre än att allt som man vant sig vid att ta för givet i det livs som levs förändras. Om människan levde för evigt skulle livet vara totalt annorlunda, så det man längtar efter är en motsägelse i sig. Tankar på och sökandet efter liv på andra planeter är samma andas barn, för alla möjliga kandidater, alla planeter där människan skulle kunna leva ligger bortom gränsen för vad som är rimligt att resa. Kanske är det ett pris vi måste betala, som mänsklighet betraktat, detta att med växande kunskap kommer ökad insikt om vad som går och inte går att veta. Drömmen om att utmana gränserna är förmodligen en integrerad del av människan, men det betyder inte att det är lämpligt att slösa med de begränsade resurser som finns här på jorden, bara för att man kan eller vill. Delat ansvar är ingens ansvar, brukar man säga, och det är en insikt som måste tas på största allvar om vi som lever här och nu på jorden inte ska bli de sista människorna. Kunskapen om kunskap och kunskapens gränser är kunskap som behövs för att arbetet med hållbarhet ska kunna resultera i verklig hållbarhet.

Vilka är då kunskapens gränser enligt du Sautoy  och Yanofsky? En av de kanske intressantaste gränserna som diskuteras i båda böckerna är just komplexiteten. Vi skiljer i modern systemforskning mellan komplicerade system och komplexa system. De tidigare har många delar och kräver tunga beräkningar för att vi skall kunna förstå och förutsäga dem, men det är långt ifrån omöjligt att reducera dem till deterministiska system. De senare systemen, de komplexa, tillåter inte den reduktionen utan kan bara beskrivas med approximativa regler som kan förändras över tid på sätt som inte låter sig förutsägas. Komplexitet kan begränsa förutsägelser, och därmed vad vi kan veta. Det finns en bortre horisont för meningsfulla väderprognoser, till exempel. Om någon frågar mig hur vädret kommer att vara i Stockholm nästa midsommarafton så kan jag inte svara på om det kommer att vara soligt eller inte. Komplexiteten i systemet tillåter inte en sådan exakthet i förutsägelsen. Däremot kan jag förstås ange ett nästan helt säkert temperaturläge, säg mellan 0 och 40 grader, och med varierande grad av säkerhet kan jag också tala om luftfuktighet och förekomsten av snö.

Jag tycker det är viktigt att skilja mellan viljan att veta, och möjligheten att få det svar man önskar sig. Alla frågor har ett svar, men det är inte självklart att svaret är meningsfullt eller tillfredsställer viljan att veta. Den typen av gräns är också viktig att lära sig förstå och hantera. Man måste skilja mellan kunskapen i sig och människorna som ska hantera den och kulturen där den uppstår, och konsekvenserna av olika sätt att se på och hantera insikterna. Kulturstudier handlar delvis om detta, inte bara om vad man kan veta om kultur, utan lika mycket om vad som är lämpligt att veta och vilka frågor man bör undvika att fundera över. Skillnaden mellan komplicerad och komplex är en sådan avgörande skillnad och insikt.

Här uppstår en verkligt intressant fråga om gränsen mellan epistemologisk och ontologisk osäkerhet. Vad är det som gör att jag inte kan förutsäga om solen skiner nästa midsommarafton? Är det mina egna begränsningar eller är det något mer absolut i världen som gör det omöjligt? Skillnaden kan tyckas eterisk men den är intressant och handlar om huruvida vi alla tror på den mytiska demon som den franske tänkaren Laplace en gång föreslog: en varelse som känner till alla atomers exakta läge i varje punkt och alla krafter som verkar på dem vid varje tidpunkt, och som därför känner till hela universums historia och framtid. Skulle en sådan varelse kunna existera? Skulle vi kunna bygga den? Är alla de stora datamängder som vi nu diskuterar första steget i att bygga en laplaceansk demon?

Här menar jag att vi har nytta av kunskap om människan och vad det innebär att vara människa. Nyttan med humaniora handlar delvis om att lära sig förstå vilka av människan alla egenskaper som är lämpliga att utveckla och vilka som är bäst att avveckla. Hållbarhet handlar inte bara om att lära sig vad och hur, utan även varför och till vad. Vill vi verkligen veta, är frågan vi måste ställa oss om och om igen. All kunskap är inte bra kunskap. Och hur mycket vi än vet om slumpen är det ingen kunskap som ger oss bättre kontroll över världen. Människan söker kontroll, men det finns massor av saker och aspekter av livet som är till sin natur okontrollerbart. Slumpen kan man bara förstå, kan man bara lära sig hantera, den går aldrig att kontrollera. Det är i alla fall en av de viktigaste insikterna jag fått av mina år av kulturstudier. Och förståelse för slumpens roll i tillblivelsen av framtiden är helt avgörande om kunskapen om framtiden ska bli användbar och hållbar, vilket är målet med projektet, att kunskapen ska kunna användas för att bygga ett mer hållbart samhälle som bättre än dagens är i samklang med verklighetens verkliga karaktär.

Vi trodde länge, förklarar du Sautoy, att den klassiska fysiken åtminstone tillät möjligheten av en sådan demon – men att demonen försvinner i den moderna fysikens kvantfenomen, där slumpen tycks vara en grundläggande byggsten i universum. Nu vet vi emellertid att det även inom den klassiska fysiken finns system som är omöjliga att förutse – och i någon mening irreducibelt kaotiska. du Sautoy berättar om doktoranden Zhihong Xia som bevisade att det finns ett sätt att konfigurera fem planeter på som leder till att den kombinerade gravitationseffekten får en av planeterna att flyga iväg och nå oändlig hastighet inom ändlig tid och därmed göra systemet helt oförutsägbart.

Demonen tycks därmed kunna förpassas till en metafysisk kyrkogård full av liknande tankeexperiment, och komplexiteten kan därför inta sin plats bland de nya demoner som bestämmer kunskapens gränser.

Kunskapens kyrkogård är en plats som fler borde besöka oftare, för att lära sig att bättre förstå båda samtiden och framtiden. Också i skolan och utbildningssystemet som helhet är det lika viktigt att lära sig släppa taget om kunskaper, som det är att lära sig saker. Även detta ger upphov till komplexitet, för när är vad lämpligt? Sanningen är att det inte går att avgöra det på förhand, det är en mänsklig kompetens som utvecklas genom erfarenhet och mognad, både bland individer och kollektiv, i samhället och kulturen. Ödmjukhet är därför en helt central mänsklig egenskap, och om kulturen inte är ödmjuk kommer människorna inte att kunna vara det. Allt och alla hänger ihop. Livet på jorden är en helhet, en komplex, föränderlig helhet under tillblivelse. Kunskap om vart vi är på väg är kunskap om vad vi vill och vad som är möjligt och önskvärt, och på dessa frågor finns inga givna svar. Därför är makten över vetandet också makten över framtiden, och ansvaret vilar tungt på den som har och som tar sig rätten att utöva denna makt. Det spelar roll vem som blir ledare, och aldrig någonsin har det varit mer tydligt än i det stundande valet till nästa president i USA. Donald Trump vore en katastrof, inte bara för sitt land utan för livet på jorden. Han väljer att med makt utmana kunskapens gränser, vilket han lika lite som någon annan kan göra ostraffat. Trump kanske kan smita från både ansvar och nota, men livet på jorden kan aldrig göra det.

Det finns mer att säga, men just nu finns annat jag måste ta tag i, så hellre än att slarva över tankarna väljer jag att sätta punkt för att återkomma i morgon.