Reflektioner rörande religion (och politik) 5

Jag fortsätter reflektera över ännu en av replikerna på den första debattartikeln, skriven av tre präster. Det känns viktigt att skriva om detta ämne av många olika skäl. Ett samhälle som inte kan hantera eller skapa rum för troende, och sin inte förstår skillnaden mellan tro och vetande, är ett inhumant samhälle. Frågan är om det ens är ett samhälle, i den mening som vi vant oss vid. Jag ser med förfäran på alla  missuppfattningar som frodas i debatten. Denna bloggpost handlar om den falska motsättningen mellan det sekulära och det religiösa. Repliken är skriven av Carina Hägg, (vd i Senior Advisor, tidigare ledamot i Pace), Edward Nordén, (styrelseledamot i Borgerlig framtid Skåne), Magnus Norell, (forskare med inriktning på bland annat terrorism och demokratifrågor) och Johan Westerholm (S), (konsult samt chefredaktör för Ledarsidorna.se), och utgångspunkten för mina reflektioner är den senare delen av texten som handlar om författarnas syn på behovet av att separera religion och politik. 

Endast ett samhälle där politik och religion separeras kan behandla alla medborgare lika. Detta var en slutsats som filosofen Ibn Rushd (eller Averoes) drog redan på 1100-talet. Att Ibn Rushd har haft inflytande på den västerländska idéutvecklingen är uppenbart och hans tankar om just separationen mellan politik och religion har legat till grund för politiska strukturer även in i modern tid, bland annat i den amerikanska konstitutionens första tillägg. Det finns i modern tid inget exempel på ett sant demokratiskt samhälle där man inte gjort den uppdelningen.

Enormt mycket har hänt sedan 1100-talet och världen är en helt anan plats idag än den var när Ibn Rushd levde och tänkte klokt om frågorna som idag är minst lika aktuella. Religion då, innan upplysningen och den vetenskapliga revolutionen, och religion idag är två helt olika saker. På 1100-talet och långt fram i tiden trodde alla, att inte tro på Gud var otänkbart, även för utövare av vetenskap. Resonemanget haltar förför, betänkligt. Att skilja kyrkans och prästernas makt från politikens och politikernas är fortfarande en klok princip som man bör hålla sig till, men det räcker att titta på hur det ser ut i USA för att man ska förstå hur svårt det är att skilja religionen från politiken. För att bli president i USA kände sig Barak Obama tvungen att döpa sig och bekänna sig till den kristna tron, och Donald Trump vädjar dessutom om stöd från präster och andra företrädare för kyrkan i sin kamp om presidentposten. Kyrkan var på 1100-talet och är fortfarande en maktorganisation, och den makten bör hållas åtskild från politiken, men hur håller man trosföreställningar borta och hur skiljer man sekulära och politiska visioner för samhället frän religiösa?

Att politik och religion hålls åtskilt, är även en av hörnstenarna i det svenska samhällsbygget. Att genom en sekulariserad statsbildning kunna garantera att varje människa möts på samma villkor som alla andra är en grundprincip som inte ska ruckas på. I den svenska kontexten blir det därmed märkligt hur de religiösa samfunden utvecklats mot att bli politiska. Teologiskt är Svenska kyrkan ett evangelisk-lutherskt samfund där andlig och världslig makt hålls isär. Att backa från det, som vår ärkebiskop gör i artikeln, är en tillbakagång för den svenska sekulära demokratin.

På vilket sätt, undantaget Kristdemokraterna (som med skribenternas logik borde vara en motsägelse) då, har kyrkan utvecklats mot att bli politisk? Att präster driver opinion i olika frågor kan inte vara ett problem i en demokrati. Om multinationella företag som hänsynslöst exploaterar naturresurser och människor i fattiga länder, eller vapenlobbyister tillåts påverka politiken måste även religiösa företrädare, liksom alla andra tillåtas göra det, annars är det ingen demokrati. Den sekulära stadsbildningen är ju själva garanten för att demokratin är demokratisk. Ingen enskild kyrka, trosinriktning, företag eller annat intresse ska få mer makt och inflytande än någon annan, den principen är viktig. Att skilja religionen från den svenska demokratin låter sig dock inte göras, inte om Sverige även i fortsättningen ska vara en demokrati. Att hålla isär andlig och världslig makt är INTE samma sak som att förbjuda religiösa människor att engagera sig politiskt!

I samband med att Sverige reformerades anammade vi inte bara den protestantiska läran utan även den grundidé som Ibn Rushd lanserade på 1100-talet: Att garanten för en likabehandling är att hålla politik och religion åtskilt. Endast en sekulär statsbildning kan se varje människa utan religiösa raster.

Som sagt, att hålla isär kyrka och stat är en annan sak än att skilja religion från politik. Och den typen av medvetna eller omedvetna, det är lika illa vilket som, sammanblandningar är olyckliga, när de nu inte är medvetna för då handlar det ju om illvilja. Det oroar mig, för jag ser en tydlig glidning i samhällsdebatten där krav på åtskillnad mellan religion och politik ofta blir till en dålig ursäkt för att säga att islam inte hör hemma i Sverige. Kritiken mot religionen sägs handla om all religion och presenteras som ett försvar för det sekulära samhället, men även om det inte gör det här är det ofta ett illa dolt sätt att hindra människor från länder i Mellanöstern att utöva sin demokratiska rätt att påverka politiken i Sverige (förutsatt givetvis att de är svenska medborgare). Oavsett vad författarna vill med sitt resonemang är det dåligt underbyggt, föga stringent och liknar därför påfallande mycket de religiösa trosföreställningar som man säger sig ta avstånd från.

Skillnaden mellan tro och vetande är föga kontroversiellt att upprätthålla. Ett hållbart samhälle kan inte bygga på något annat än vetenskap och beprövad vetenskap, Det man vet fungerar, eller kan visa är problematiskt, ska naturligtvis inte omsättas i praktiskt, samhällelig handling, självklart inte. Och bara för att det finns präster som vill införa, till exempel sharialagar eller liknade religiöst motiverade regler, är det inget som kan göras utan att först ha beslutats i demokratisk ordning. Det är vad demokrati handlar om, inte om att förbjuda religiösa människor från att driva opinion eller påverka samhället i enlighet med vad man tror på. Även politiker tror på saker, precis som alla människor. Gränsen mellan tro och vetande är flytande och svår att definiera, och det som aldrig prövats förut kan man naturligtvis inte veta något om. Kompetensen att hantera trosfrågor och förmågan att tolka är liksom den vetenskapliga metoden oundgängliga inslag i alla moderna samhällen. Att helt bortse från tro är omöjligt och därför ovetenskapligt att försöka hävda.

Ämnet är som sagt kontroversiellt och det rör upp en massa känslor. Och känslor är liksom trosföreställningar svåra att skilja från säker kunskap, på samma sätt som gränsen mellan makt och vetande är otydlig. Att vara människa är en blandning av intellekt, känslor och tro, det vet alla som studerar humaniora och att dela upp och hålla isär delarna och kulturen. som är enormt komplex, är omöjligt. Ändå finns det många som försöker, mot bättre vetande och endast med stöd i en ogrundad känsla av att det borde gå. Joel Halldorf (som är teolog och troende) skriver klokt i Sydsvenska Dagbladet om det orimliga kravet att skilja politik och religion åt. Ett helt igenom sekulariserat samhälle är kulturens motsvarighet till Si/Fi figuren Spock, det vill säga inget samhälle där människor kan leva. Människor och följaktligen även mänskliga samhällen styrs av en föränderlig blandning av känslor, rationalitet, evidens och tro. Hur mycket man än vill ändra på det så går det inte och det är därför ovetenskapligt. Halldorf skriver.

Andreas Ekström (13/8) misstänker att jag har en agenda, och det är riktigt. Jag har i artiklar och böcker argumenterat för ökad tolerans mot religiösa uttryck, och jag har uppmuntrat religiösa minoriteter att ta plats och ge sitt bidrag till offentligheten.

Jag ser detta som centrala frågor, och jag är tacksam för att Ekström tar upp dem – och för att han lyfter våra meningsskiljaktigheter. 

För vi är oense. Ekström oroas över religionens ökade synlighet, eftersom han förknippar religion med irrationella övertygelser, subjektiva känslor och orimliga regler. Detta kan människor ägna sig åt privat, menar Ekström, men det bör hållas borta från samhället. Jag har en annan syn på såväl religion som samhälle.

Jag delar heller inte Ekströms syn på religion av det enkla skälet att det är en trosföreställning, ett känsloargument och en villfarelse. Religionen har liksom vetenskapen och kulturen förändrats och utvecklats genom historien. Det finns lika många sätt att tro och vara religiös på som det finns människor, och eftersom det är människor som tror är det omöjligt att separerar tron från samhället. Jag hör heller ingen som kritiserar Kristdemokraterna, det är bara religionen man kritiserar. Jag misstänker därför starkt att kritiken handlar om något annat, något outtalat. Det finns alltid en agenda, dold eller inte, även hos den som försvarar det sekulära samhället. Jag vet inte, men misstänker att kritiken mot religionen är en förment rumsren kritik av Islam. I Sverige gäller svensk lag, och en av våra grundlagar är Successionsordningen. I §4 står följande om kungen som är vårt lands statsöverhuvud.

Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner,vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935).

Om grundlagen tvingar statsöverhuvudet att bekänna sig till den kristna tron i allmänhet och den Augsburgska bekännelsen i synnerhet, på vilket sätt har man då skilt religionen från politiken? Det går som sagt inte att dela upp samhället och kulturen på något strikt sätt, Sverige blir vad alla vi som lever och verkar här gör det till. Och i en demokrati ska alla röster räknas lika, religiösa liksom andra, annars är det inte en demokrati. Åter till Halldorfs text.

Begreppet religion försvårar diskussionen, eftersom det ger intryck av att det är något särskilt med religiösa människor. Att det finns något som skiljer dem från andra, och som samtidigt gör att man kan klumpa ihop dem till en homogen enhet. Då kan man, som Ekström gör, räkna upp en massa religiösa avarter (även om det är överraskande att han inkluderar chassidiska hattar och manlig omskärelse) och tycka att man därmed fått in en träff på alla religiösa. 

Att resonera som Ekström är inte bara ovetenskapligt utan dessutom fullkomligt orimligt och djupt fördomsfullt. Tyvärr är det vanligt i diskussioner om religion i dessa dagar, paradoxalt nog bland vetenskapens försvarare som man sannerligen borde kunna kräva mer av.

Om vi ska spela det spelet, skulle jag kunna räkna upp mycket sekulärt våld och be Ekström ta ansvar för det. Men det ska jag inte göra, för jag tror inte att man så enkelt kan dela upp människor i religiösa och sekulära. 

Att vara kristen, som jag är, innebär att man har vissa övertygelser om hur verkligheten är beskaffad. Jag tror att människan är Guds avbild, vilket inte går att bevisa vetenskapligt. Men Ekström kan varken bevisa att det finns ett unikt människovärde eller att mänskliga rättigheter existerar. Ändå tror han (hoppas jag?) på detta. 

Kloka ord. Jag tror själv inte på Gud, men jag hämtar mycket inspiration och lär mig massor från teologer och kloka religiösa människor som ofta förstår skillnaden mellan tro och vetande mycket bättre än ateister. Fundamentalism är inte en livshållning som är unik för religiösa, den finns överallt. Att vara människa innebär att pendla mellan det man tror, det man vet och det man på goda grunder anar. För att samhället ska bli hållbart och för att värna demokratin är det viktigt att vi har en skola och ett utbildningssystem som ger kompetens att hantera och skapar förståelse för skillnaderna mellan dessa olika mänskliga sätt att närma sig verkligheten. Det är också kunskaper om detta som jag lägger i begreppet bildning. Jag tror på de mänskliga rättigheterna, och hoppas att alla andra gör det också. Den som inte gör det, oavsett om man hänvisar till vetenskap eller religion, har visserligen rätt att uttrycka sina åsikter om detta, men då det är en odemokratisk hållning måste den hållas på armlängds avstånd från politiken. Religion är dock ingen antidemokratisk hållning, så den både kan och bör beredas plats i det offentliga samtalet och politiken. Allt som hotar demokratin och öppenheten måste bekämpas och därför hör tanken på att förbjuda religiösa från att driva debatt inte hemma i det svenska samhället.

Det är detta jag menar med att skillnaden mellan religiösa och sekulära inte är så stor: alla människor vägleds av perspektiv och värderingar som inte är empiriskt verifierbara. Om vi inte är relativister kan vi diskutera dem, och argumentera i termer av bättre och sämre. Men det är naivt att tro att vi ska bli överens, och odemokratiskt att föreslå att vissa perspektiv inte borde få förekomma i diskussionen. 

Ekström tycks frukta att religionens ökade synlighet innebär att människor tar med sig sina heliga skrifter till riksdagen, och kräver att alla underkastar sig deras lagbud. Men samtal fungerar inte så. Om man vill övertyga någon anpassar man sina argument till den andres utgångspunkter. Demokrati, mänskliga rättigheter och EU är alla, till en del, resultatet av att baptister, anglikaner och katoliker argumenterat för sina ståndpunkter med sekulära argument på ett sätt som övertygat majoriteten. 

Att försöka hävda något annat är ovetenskapligt och korkat! Förekomsten av sådana resonemang i den svenska debatten, och avsaknaden av välgrundad kritik mot det sättet att resonera är en indikation på krisen i kunskapssamhället Sverige och visar på behovet av och nyttan med bildning. Ett hållbart samhälle kan bara växa fram underifrån, mellan intresserade, samtalande människor som vill förstå varandra och olikheterna mellan olika sätt att tänka. Det debatteras på tok för mycket och samtalas alldeles för lite. Det är vad Sverige behöver, samtal, istället för orimliga krav på rigida regler och ovetenskapliga uppdelningar av saker som inte går att hålla isär.

Pluralismen är ett faktum idag, och jag ser den som en tillgång för samhället.
Men att religion tar plats innebär inte en blank check till vad som helst med hänvisning till att det är religion. Vi måste förhandla om gränser, men vi kan inte förbjuda uttryck enbart med hänvisning till att de är religiösa. Dessutom måste vi skilja på sådant vi inte håller med om och saker polisen ska ingripa mot. 

Det är bra att staten är sekulär, men vad Ekström föreslår är ett sekulärt samhälle, där religionen förpassas till det privata. Eftersom mycket religion inte fungerar så, är det en samhällsvision som bara kan uppnås genom en mycket repressiv stat.

Jag instämmer till fullo! Man ska akta sig för vad man önskar sig, för rätt som det är får man det, och då måste man hantera situationen. Jag tror inte att textförfattarna som reagerar negativt på prästernas debattartikel vill ha en repressiv stat, jag är övertygade om att de lika mycket som jag är anhängare av demokrati och öppenhet. Därför vill jag uppmana dem och alla andra som eventuellt menar att religion och politik kan och ska hållas strikt åtskilt att tänka efter: Hur mycket vetenskapligt stöd finns för den tanken egentligen? Och hur mycket är den ett uttryck för en orimlig önskan om något som inte går att få?