Läraryrket förändras ständigt och har en dynamisk relation till rådande kultur och strömningarna i det omgivande samhället. Just nu är yrket inne i en fas av professionalisering, helt i linje med hur det ser ut på andra håll i samhället. Konkurrens anses driva kvalitet, ekonomiseringen av skolan garanterar effektivt resursutnyttjande och genom att skapa en hierarkisk organisation antas allas kunskaper, intresse och förutsättningar på ett närmast magiskt sätt fördelas optimalt. Detta synsätt har kommit att bli en sanning, dessutom en sanning som inte får ifrågasätta. Alla förslag till förändring av skolan måste utgå från gällande paradigm. Vore Svensk skola i topp och om allt fungerade som det var tänkt hade vi inga problem. Fast så är det ju inte. Inte på långa vägar. Svensk skola befinner sig i kris på många olika sätt. Ändå får rådande paradigm inte ifrågasättas. Ju sämre det går desto hårdare regleras skolan, så till den milda grad att det svenska utbildningssystemet riskerar att gå i baklås och implodera.
Vill vi ha en skola i världsklass måste vi tänka om, särskilt ifråga om hur vi ser på läraryrket. Som jag ser det är lärare inte ett yrke, det är en livshållning. Att lära är inget man någonsin blir färdig med, det är en förändringsprocess, en kollektiv och individuell rörelse. Den tanken önskar jag satte tydligare prägel på skolan. Problemet ligger inte i kunskapssynen, organiseringen eller i uppfattningen om vad en lärare är och vad som är möjligt att uppnå med hjälp av pedagogiska verktyg. Problemet är inte ett enda utan består av en komplex sammansättning av olika kombinationer av problem som var och ett taget för sig inte ser särskilt allvarligt ut. Det finns därför och bör alltid finnas många olika sätt att tänka och agera i skolan. Krisen i skolan bottnar i bristande förståelse för just det. Jakten på LÖSNINGEN, den enda, bästa lösningen, som ser ut att vara heroisk och avgörande, mer en del av problemet än av lösningen.
Eftersom världen förändras och kulturen aldrig är den samma måste skolan för ligga i takt med omgivningen vara flexibel och kunna hantera komplexitet. Tänker man best practice kommer man alltid att ligga ett steg efter. Vad som är bäst vet man först i efterhand. Det är en lärandets naturlag och utgör en gräns som aldrig kan överträdas. Förnekelsen av premissens existens är utbredd och verkar vara en effekt av människans kognition. Det måste man förstå och ta hänsyn till. Skolan är en kollektiv utmaning och det finns som sagt en massa olika problem och lösningar. Förståelsen för komplexiteten är avgörande för framgången i arbetet med att förändra skolan. Kände att jag behövde påpeka detta innan jag börjar resonera kring bloggpostens huvudtanke: Synen på vad en lärare är och vad jobbet handlar om.
Jag ser en tydlig trend och den rör sig i riktning mot ökad professionalisering, mer utbredd kontroll och större fokus på dokumentation och administration. Den kunskap och erfarenhet som varje lärare förkroppsligade håller nu på att flyttas från lärarna till systemet de verkar i. Rörelsen rör sig i skov men över tid är den tydlig. Varje ny generation lärare flyttar gränsen steg för steg. Tänker vi tanken till slut är det på inget sätt otänkbart att skolan slutar vila på individer med intresse för lärande och förvandlas till ett slags löpande band som snabbt och effektivt överför kunskap och beprövad erfarenhet, från systemet till elever och studenter. One size fits all, endast det bästa är gott nog. I likvärdighetens namn likriktas skolan, men inte bara skolan utan även samhället och befolkningen. Faran för det är kanske inte överhängande, inte än, men det finns ingen inbyggd spärr som förhindrar en sådan utveckling. Därför är det viktigt att reflektera över dessa saker, innan det är för sent.
Vad är det att vara lärare? Är det ett yrke, eller handlar det om en livshållning? Frågan är ledande. Jag menar att lärare inte bör vara ett yrke, att professionaliseringen gör mer skada än nytta. Livet, samhället och kultur är allt för komplexa och föränderliga helheter för att skolan ska kunna standardiseras och för att bryta den utvecklingen behövs en annan syn på lärare. Mitt förslag är följande: Lärare är den som lär, och lärande är en förändringsprocess utan slut. Lärare är något man ständigt blir, det är inget man blir färdig med. Alla kan alltid bli bättre, och själva rörelsen, förändringen, utvecklingen är de avgjort viktigaste aspekterna av lärarrollen. Professionaliseringen leder paradoxalt nog lärarna bort från lärandet. Förmågan att lära handlar om att vara öppen för förändring och om att vara flexibel. Lärande handlar om att hantera och vara i rörelse. Därför är det snarare en livshållning än ett yrke.
En lärare som slutar lära och fokuserar på att undervisa stelnar i sin form och reproducerar kontrollerad och kvalitetssäkrad kunskap. Tyvärr är just kontrollen och reproducerbarheten samt följsamhet förutsättningar för kvalitetskontrollen av skolan. Att detta tänkande går ut över kunskapen anses vara ett nödvändigt offer på vägen mot världens bästa skola. Jag tror att vi behöver göra precis tvärt om. Lärare ska lära och bli så bra de bara kan på att lära. Det är kärnan i lärarrollen, lärandet. Och lärande handlar om att vara öppen, flexibel, osentimental och prestigelös. Lärande och följaktligen även lärare handlar om rörelse och förändring och är en resa utan slut.
Poängen med denna syn på lärare är att alla redan är det, i större eller mindre utsträckning. Eleverna är också lärare, liksom studenterna på högskolan och befolkningen som helhet. Kunskapsutvecklingen är på inget sätt isolerad till skolans strikt kontrollerade och avskilda system. Skolan måste intregreras med resten av samhället och lärarna ska inte avskiljas från övriga och bara umgås med kollegor. Alla kan vara lärare, alla kan alltid bli bättre. Vore det så man såg på lärare fick den som vill undervisa en flygande start genom att man redan från dag ett i skolan betraktades som en lärare bland andra. Erfarenhet skulle bli en viktigare parameter än formella meriter och specifika tjänster. Dessutom skulle samspelet och dialogen om innehållet accentueras och fler skulle engageras i samhällsutvecklingen. Professionaliseringen leder skolan i motsatt riktning och riktar fokus mot formen, vilket gör att dokumentation, uppföljning, kontroll och standardisering framstår som det högsta goda.
Jag vet så klart inte, men jag tror och menar att det vore värt att försöka. Vad har vi att förlora?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar