Skolans och utbildningens uppgift 1

Det är fortfarande semester, men känslan har vaknat, känslan av längtan efter att vara i kunskapen igen. Semester handlar inte om att fly utan om att hämta kraft och inspiration, om att få tid att bara vara. Utan eftertanke, ingen kunskap. Att vara lärare är det bästa arbetet och även om jag inte är mätt på semestern än börjar jag så mått längta tillbaka. Förra året kände jag inte så, men i år gör jag det. Tacksam och glad för det. Trodde ett tag att det aldrig skulle kännas så igen, men i år är det med glädje jag återvänder. Hoten vid horisonten finns dock kvar, och det oroar. Men det inspirerar också. Om skolan inte var värd att kämpa för vore det inte mycket bevänt med utbildningen.

Ett av hoten, kanske det allra tydligaste, är ekonomiseringen av utbildning som Joel Halldorf skriver om på Expressen kultur. Det är en fråga och en aspekt på utbildning som borde belysas och reflekteras över mycket mer än vad som är fallet idag. Alla verkar vara överens om att vi ska ha en skola, men till vad, för vem och varför? Där saknas svar och inte bara det, även samtal om dessa frågor saknas. Skolan lämnas vind för våg och när problemen visar sig införs kontroller, för att det verkar vara enda sättet för ansvariga att visa att man gör något. Fast om orsaken till åtgärderna endast är att den som har makt ska kunna hålla ryggen fri och klara sig undan kritik för egen del har vi snart ingen skola, i alla fall inte en skola värd namnet. Halldrof sätter fingret på många angelägna frågor, och jag hakar på, reagerar, gör utvikningar och presenterar alternativ. För att skolan ska vara en skola krävs att vi alla tar ansvar för innehållet och gör vad vi kan för att försvara den.

På sin dödsbädd blickar litteraturprofessorn William Stoner tillbaka på ett liv fullt av besvikelser. Men varken bitterhet eller vrede fyller huvudpersonen i John Williams roman. I stället minns han forna fiender med kärlek, och är försonad med sina tillkortakommanden.
Stoner har älskat sitt universitet och offrat mycket för det. Nu avslutas hans liv med en sista examination: han tenteras i konsten att dö, och får, som vanligt, högsta betyg. 

John Williams vision av ett universitet som genom bildning och litteratur formar en moralisk människa är vacker. Men lägger svenska staten 50 miljarder årligen för att personer vars arv eller miljö gjort dem studielämpliga ska mogna som människor?
Nej, universiteten finansieras för att de producerar saker som staten anser sig ha nytta av: forskning och människor med yrkeskompetens. Som regeringen själv skriver på sin hemsida: "Utbildning av hög kvalitet är avgörande för att stärka Sveriges konkurrenskraft." Den behövs för välutbildad arbetskraft och skapar förutsättningar för forskning och ökad kunskap.

Jag läste Stoner förra året. Det är en vacker, om än vemodig bok. Det är en bok som försvarar bildningen och som indirekt beskriver passionen för kunskap. Boken väcker fler frågor än den ger svar, och den beskriver en tid som flytt, en tid när humaniora var en självklarhet. Jämför man hur det är med hur det en gång var och kanske fortfarande är på vissa platser i världen är skillnaden stor. William Stoner lever i kunskapen och sätter kunskapen främst. Det är kunskapen och viljan att veta som suger honom in i universitetsvärlden och det är kunskapen som håller honom kvar. Kunskapen i sig är gott nog i boken och, föreställer jag mig, i den värld och tid som boken beskriver. Resultatet av studierna som utförs på högskolan ansågs vara ett slags formalitet, det viktigaste var kunskapen och att den höll högsta kvalitet. Inget annat betydde något, bara kunskapen och dess unika kvalitet. Den som tar sig igenom ett sådant utbildningssystem står väl rustad för allehanda olika utmaningar. Bildningsuniversitetet fostrar studenterna för livet och en öppen och oviss framtid. Där läggs grunden för det som kommer sedan, oavsett vad det är. Idag och i Sverige ser förväntningarna helt annorlunda ut. Idag ses inte utbildning som en investering längre, utan som ett slags beställning, som en vara (både för samhället och för den som väljer att söka utbildningen). Priset har kommit att bli, inte bara en aspekt av helheten utan en fråga i sig, en allt viktigare fråga. Det ska dessutom gå snabbt, och ju mer det fokuseras på pengar och genomströmning, desto mer talas det om kvaliteten som inte får påverkas, vilket naturligtvis är nonsens! Utbildning förväntas ge omedelbar avkastning, och för att garantera att staten får ränta på insatt kapital detaljstyrs verksamheten allt mer i enlighet med företagens allt mer specialiserade önskemål. Lärarna inflytande över verksamheten blir allt mindre och tas sakta över av andra aktörer och intressenter. Politiker och näringslivets chefer betraktar högskolan som en servicefunktion och förväntar sig idag måluppfyllelse och tillväxt, istället för kunskap. Kunskap anses tragiskt nog allt för diffust, och allt färre företag förmår uppskatta bildning som ett värde i sig. Det oroar mig, för kunskap är vad högre utbildning handlar om. Kunskap är universitetens själ och kunskapssamhällets bas. Utan kunskapen i centrum förvandlas högskolan till något annat, och ekonomiseringen av utbildningen påskyndar den utvecklingen.

Universiteten ska generera bnp till nationen. "It's the economy, stupid" - med Bill Clintons gamla kampanjslogan kan de flesta aspekter av det moderna livet beskrivas.
Inte bara målen med universiteten utan även deras organisation präglas i dag allt mer av ekonomins logik. Denna totala ekonomisering riskerar att urholka dem; förvandla dem till själlösa fabriker som producerar forskningsresultat men inte kunskap, som ger examenshattar utan bildning.

Det mäts, vägs, jämförs, kontrolleras och detaljstyrs som aldrig någonsin förr. "Skattebetalarna har rätt att veta vad deras pengar går till", sägs det, och dessa ord antas kunna motivera snart sagt vilka åtgärder som helst, även reformer som hindrar utvecklingen av kunskap, som är en allt för diffus kvalitet för att kunna fångas i en jämförbar formel. Det är tragiskt att tvings, inte bara se på utan även vara del av omvandlingen. Som enskild lärare har jag ingen annan möjlighet än att driva opinion, internt och externt. Som statsanställd tvingas jag följa reglerna trots att jag med stöd i både erfarenhet samt egen och andras forskning kan peka på en lång rad argument som talar mot gällande regler för hur utbildning på högskolan genomförs på bästa sätt. Jag tror på kunskapen och fortsätter därför kämpa för verklig kvalitet och bildning.

Just nu behöver jag dock en paus. Det är som sagt semester, och jag håller på att renovera lägenheten. Ska måla väggarna i vardagsrummet nu. Återkommer inom kort med fler tankar om skolans och utbildningens uppgift i Sverige idag.