Skolans och utbildningens uppgift 2

Tänkte ta en paus från målandet för att slutföra tankarna om skolan, men jag körde på. Första strykningen av vardagsrummet är (äntligen, sju timmar senare) klar! Trött och efter att dessutom ha burit 16 paket med laminatgolv två trappor vill jag bara sova, men det är för tidigt än. Bloggar istället, i väntan på kvällen. Skolan var det, och ekonomiseringen av utbildning som Joel Halldorf skriver klokt om på Expressen kultur. Och behovet av bildning, inte bara i skolan. Det är kroppen som är trött märker jag, för tankarna flödar. Detta är ett ämne jag verkligen brinner för, skolan och landets högre utbildning, kunskap och bildning. Att ekonomin kommit att hamna i centrum på det sätt den är idag oroar, eller borde i alla fall oroa, alla som bryr sig om utbildning och kunskapskvalitet.

Vid sidan om kronor och ören nämns ibland mer idealistiska motiv för universitetens existens, i synnerhet humaniora. Genom att forma självständiga och kritiskt tänkande medborgare bidrar de till demokratin, brukar det heta.

Bildningsbegreppet har blivit kodordet framför andra för humanister som protesterar mot rent ekonomiska perspektiv på utbildning. Men det lider av en svaghet som gör det oförmöget stå emot trycket från ekonomins otvetydiga sifferspråk.

Jag kan bara hålla med. Bildning och kunskapen i centrum är ett svagt argument för en skola och utbildning värd namnet. Kausaliteten är svår att mäta, och det finns så klart inga garantier för att bildning automatiskt, överallt och alltid, leder till ett bättre samhälle. Samtidigt är det tragiskt att den typen av kärnvärden i utbildningssystemet så lättvindigt övergetts, till förmån för mer mät- och kontrollerbara argument. Som om mätbarheten i sig skulle garantera något, förutom just ökad mätbarhet. Man kan mäta och väga en gris hur många gånger som helst men den blir inte fetare för det, och vad spelar det för roll att man kan jämföra om det man jämför är sjunkande kvalitet?

Ordet bildning har sin rot i bild. Metaforen kommer, som den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer konstaterat, från Bibelns beskrivning av människan som formad efter Guds avbild. Bildning handlar alltså om att formas efter en förlaga, ett ideal. Men vilken är den moraliska vision, den avbild som dagens bildningsapostlar vill forma sina studenter efter?

Det beror på, vill jag hävda. Bildningsbegreppet är och kan/får inte vara skrivet i sten. Bildning är en öppen fråga, en utgångspunkt för samtal. Bildning är inte en eller ett, det är mer av ett förhållningssätt till kunskap, vill jag hävda. Bildning handlar om hur man ser på kunskap, hur man agerar med utgångspunkt i det man vet och hur man ser på nyttan med kunskap. Jag håller med om att det behövs samtal om vilken moralisk vision vi som lever och verkar i Sverige utgår från när skola och högre utbildning diskuteras. Vad ska vi ha kunskapen och den högre utbildningen till?  

Problemet med de så kallade demokratiska idealen - att tänka fritt och kritiskt, vara självständig - är att de saknar egen substans. Här finns ingen egen vision, utan bara en träning i att genomskåda andras motiv och ideal. Därför slutar denna till synes upplysta väg ofrånkomligen i Nietzsches "Gud är död", i cynism och postmodern relativism.
Universiteten har sedan begynnelsen levt med spänningen mellan bildningsidealet och det ekonomiska uppdraget att vara statens tjänare. De universitet vi har i dag är följden av att bildningsfronten brustit och ekonomin erövrat hela territoriet.

Problemet är att ekonomins seger underminerar kärnverksamheten. För att ta ett enkelt men vanligt exempel:

En lärare som underkänner en student skapar i dag problem för studenten, sig själv och institutionens budget. Studenten måste tenta om, läraren utforma och rätta en ny tenta (vanligen utan ersättning) och institutionen får mindre betalt eftersom den student man undervisat inte klarade kursen.

Ingen tjänar i det korta loppet på att värna verklig kunskapskvalitet i nuvarande utbildningssystem. Och eftersom Gud är död, eftersom det inte finns någon absolut sanning, eftersom allt är komplext, föränderligt och ofta motsägelsefullt kommer kunskapskvaliteten att utarmas, om vi inte kollektivt inser faran och gör något åt saken. Ekonomiseringen av skolan tar fokus från kunskapen. Det är den verkliga cynismen, inte Nietzsche. Ekonomin är också död, skulle man kunna säga. Ekonomi är ett skapat värde, liksom Gud och sanningen. Förstår vi det, och kan vi hitta sammanhang och tid för samtal om detta är mycket vunnet. Bara så kan kunskapen räddas och bildningens värde återupprättas. Och det är vad Sverige behöver.

På det ekonomiserade universitetet är incitament för att underkänna med andra ord svaga, vilket naturligtvis påverkar utbildningens kvalitet. Detta är problemets kärna: i ett ekonomiskt system trumfar kvantitet alltid kvalitet - ja, risken är att det förra förväxlas med det senare. Ett framgångsrikt universitet blir då ett universitet som examinerar många studenter, vilket skapar de kvalitetsproblem som bland andra Dick Harrison pekat på (SvD 25/1).

På motsvarande sätt undergräver ekonomiseringen forskningens kvalitet, till exempel genom den bibliometriska bedömningen av forskare. Bibliometri mäter inte forskningens kvalitet, det vill säga om den fördjupar vår kunskap om världen. I stället tilldelas forskare poäng baserat på var och hur deras forskning publiceras, samt hur mycket den citeras.

Yta och brist på eftertanke kan aldrig leda till bildning och verklig kunskapskvalitet. Fast i ett strikt ekonomifokuserat skolsystem premieras det som går att mäta, kontrollera och jämföra, och det är inte kunskap och bildning. Kartan håller allt mer på att ta över, och verkligheten förutsätts kunna anpassa sig efter föreställningen om världens bästa skola. Ansvariga talar om den, om världens bästa skolan, och slingrar sig som maskar på en metkrok om de pressas på invändningarna som går att rikta mot den synen på skolan. Pisa talar sitt tydliga språk. Sverige rasar i jämförelse med andra länder, från en topposition till dagens mediokra resultat. "Det måste vara fel på mätningen, på vad man mäter", säger vissa, men måste det verkligen vara så? Är det inte en enklare och mer plausibel förklaring att resultaten i den svenska skolan är sämre idag än för 20 år sedan? Och vad förlorar vi på att sätta kunskapen i centrum och skapa en skola i världsklass? I värsta fall reformeras skolan i onödan, men så länge kunskapen är i centrum har jag svårt att se några problem med det. Skolan behöver reformeras av en hel massa olika skäl, varav några förs fram i dagens debattartikel på Brännpunkt. Och KUNSKAPEN behöver placeras i centrum på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag.

Ett slags spelifiering av forskningen med andra ord, en pokémonlik poängjakt - men spelet är fullt av buggar. För det första skapas incitament för kontroversiell forskning, eftersom den citeras oftare - låt vara av forskare som tar avstånd från resultaten. Dessutom premieras kvantitet framför kvalitet, eftersom det mest av allt handlar om att få ut resultat. Lägg till detta den ökade konkurrensutsättningen av forskningsmedel, där forskare tvingas söka anslag i stället för att disponera fri forskningstid, och du får ett system i vilket resultat blir viktigare än sanning.

Allt mer handlar både utbildning och forskning om pengar. Läser till exempel i tidningen om hur marknaden för diabetesmedicin beräknas uppgå till 45 miljarder dollar. Om forskning värderas utifrån hur mycket pengar man kan tjäna på den, hur ska då fattigdomen och dess sjukdomar kunna reduceras? Om bara den som har sjukdomar man kan tjäna pengar på kan förvänta sig stöd och bara den forskning som lönsam i det korta perspektivet får uppskattning och satsas på, vad får vi för samhälle och värld då? Det är ännu en fråga utan givet svar, en fråga som måste tas på allvar, om ett hållbart samhälle ska kunna byggas.

Som om detta inte vore nog, kommer allt fler rapporter om att vetenskapens kontrollinstanser havererar. Richard Horton, redaktör på ansedda medicintidskriften The Lancet, hävdar (11/4 2015) att mycket - hans uppskattning är 50 procent - av det som publiceras som vetenskap i dag är felaktigt. Varför? Hans svar är att kampen om forskningsanslag och genomslag premierar dålig forskning: ingen har incitament för att ha rätt. I stället handlar incitamenten om att forskare ska vara produktiva och innovativa.
Paolo Macchiarini, Karolinska institutets avslöjade stjärnkirurg, är ett exempel på en produktiv och innovativ forskare som hade fel och som inte avslöjades av interna kontrollinstanser. Han är en produkt av det ekonomiserade universitetet, och tyvärr bara toppen av ett isberg.

Man får vad man betalar för, det är en gammal sanning, och den gäller fortfarande, även o forskarvärlden. Ekonomiseringens effekter går lika lite att styra över som kunskapen och den verkliga utbildningskvaliteten. Därför riskerar ekonomiseringen att bli ett slags gökunge som hotar att äta bildningen och kunskapen ur det akademiska boet. Det är allvar, och det går inte att lita på det sunda förnuftet för det existerar bara i fantasin. Kunskapen är ett värde som måste värnas för att överleva, det är inte (likt ekonomin) en kraft som lever sitt eget liv. Världens bästa skola går att tala om, men den kommer aldrig att realiseras innan frågan tas på fullaste allvar. Vi får vad vi betalar för!

Att universiteten i dag alls fungerar beror på att där ännu finns tillräckligt många som utifrån andra ideal agerar på tvärs mot det ekonomiska systemets incitament. Lärare som underkänner studenter trots att alla inblandade förlorar på det. Forskare som genomför noggranna studier med gråtrista resultat, trots att deras karriärer skulle gynnas av mer spektakulära utfall.

Kunskapsskolan och bildningsakademin lever på undantag och är beroende av idealister och eldsjälar, och det är inte hållbart i längden. Än finns tid och möjlighet att agera, men det brinner i knutarna. Likt klimatförändringarna finns en inbyggd fördröjning i systemet och för varje dag som går utan att kunskapen är i centrum utarmas kvaliteten i både skolan och den högre utbildningen och forskningen som även ekonomin på sikt är beroende av.

Universiteten lever i dag, kort sagt, på ideal som deras organisation motverkar. Ännu finns rester kvar av den anda som formade William Stoner. Men när dessa kvardröjande spöken från en annan tid lämnar byggnaden är risken stor att den kollapsar.

 Vad behöver vi göra? Vi måste värna bildningen, som är vårt enda halmstrå. Vi måste satsa på skolan, på en bildningsfrämjande skola, och på fri forskning med bredd och djup. Innehåll istället för yta, kvalitet istället för kvantitet. Klokskap och kritiskt tänkande istället för utantillkunskap. Alla vet, ändå blir det inte så? Alla förstår, om man bara ägnar frågan en stunds eftertanke och bemödar sig att reflektera lite. Det behövs inga exceptionella egenskaper för att inse att bildning är viktigt. Det är inte där det brister. Problemet är att det vuxit fram en kultur och ett tänkande som främjar pengar framför allt annat. Orsaken till att det blivit som det blivit är att vi kollektivt inte anser oss ha råd med det vi vet att vi behöver. Det är problemet! Det är frustrerande att se och förstå hur enkelt problemen skulle kunna undanröjas. Och det är provocerande att verka inom högre utbildning utan att kunna göra vad som krävs för att främja bildning. Det står illa till i den svenska skolan som helhet, och åtgärderna som föreslås förvärrar problemen.

Finner (till skillnad från Halldorf) tröst hos Nietzsche, men det gör samtidigt att frustrationen växer. För när jag jämför hur det är med hur det skulle kunna vara blir jag nedstämd. Men hellre det än bitter. Hellre lyss till klokskap än förfasas över dårskap. Jag ger inte upp. Så länge det finns liv finns det hopp. Och om ingen strider för bildningen dör den ut. Jag har ett ansvar, och jag tar det, av rent egoistiska skäl. För jag vill verka för en bättre värld, och för en skola och ett utbildningssystem värd namnet. Nietzsche visste, Nietzsche förstod. Lyssna, reflektera, lär och agera; det är mitt mantra. Citatet som följer är hämtat från Schopenhauer som uppfostrare, och det handlar om bildningens väsen.

[D]itt sanna väsen ligger inte dolt djupt nere i dig utan oändligt högt ovanför dig, eller åtminstone ovanför det som du vanligtvis ser som ditt jag.

Allt för många letar allt för ihärdigt på helt fel ställen, när de söker sitt rätta jag. Det existerar inget sådant som mitt rätta jag. Sökandet är meningslöst, och förkastligt. Söker man på det sättet är man dömd till evig olycka. Det vet marknadsförare och kapitalister, tillväxtkramare och alla som söker pengar för pengarna skull. Ju mer man har och får av den varan, desto mer vill man ha och desto mer missnöjd blir man. Bildning är något man skaffar sig genom hårt arbete, ihärdig strävan och studier. Bildning kan bara nås genom eget, ihärdigt arbete och via tillägnande av kunskap och kritisk förmåga. Bildning är inget, den blir till i strävan och är ett mål som aldrig nås fullt ut. På samma sätt som det sanna jag som ekonomismen fått oss att söka efter och tro på alltså, men med den viktiga skillnaden att sökandet efter bildning ger något värdefullt och beständigt tillbaka. Ju mer bildning man skaffar sig, desto mer vill man ha, men inte för att man är missnöjd, utan tvärt om för att man får ett rikare liv. Det är skillnaden. Sökandet efter bildning ger mångfalt igen. Nietzsche fortsätter.

De som skänker dig sann fostran och bildning avslöjar för dig vad som är ditt väsens ursprungliga innebörd och grundelement, något helt igenom oåtkomligt för fostran och bildning, alltid svårtillgängligt, bundet, förlamat. De som fostrar och utbildar dig kan inte vara någonting annat än dina befriare.

En bildningsfrämjande skola kan bara leda adepterna till vattnet, dricka måste de göra själva. Bildande pedagogik kan bara förlösa den vilja som finns där från början, den kan aldrig ge något till den som inte vill ta emot. Det finns heller inga genvägar till bildning, bara en väg: Hårt arbete!

Och det är hemligheten med all bildning. Den förser dig inte med proteser, vaxnäsa, ögon försedda med brillor - tvärt, vad dessa gåvor kunde ge är bara en karikatyr på fostran.

Den skola som Jan Björklund talade om och med en dåres envishet fortfarande propagerar för är en skola fylld av proteser och falska löften. En skola som ju mer man ägnar sig åt den, desto mindre sann kunskap får man, vilket Pisaraset är ett tecken på. En bildningsfientlig skola. Ju mer resurser man kastar in i ett sådant svart hål, desto dyrare blir det att i efterhand rätta till problemen. Bildning kan inte effektiviseras, kan inte skyndas på. Den växer fram när och där tiden och förhållandena är mogna. Bildning kan bara befrias hos den som vill och är beredd att göra vad som krävs, den kan inte prackas på någon.

Det är befrielse den är. Den röjer undan allt ogräs, allt grus, alla kryp som vill angripa plantornas späda groddar, den är strömmar av ljus och värme, ett kärleksfullt nattligt brusande regn. Den härmar naturen och tillber naturen när den är moderligt sinnad och barmhärtig. Den är naturens fulländning, när den förebygger dess grymma och obarmhärtiga anfall och vänder dem till goda verkningar, och när den drar en slöja över dess styvmoderliga sinnelag och sorgliga oförstånd.

Bildning är samhällets fulländning, om vi väljer att se på kunskap på det sättet, om vi förstå att inte blanda samman kunskap med information. Och därför är bildning skolans och den högre utbildningens uppgift.