När underhållningsvärdet blir viktigare än kunskapsvärdet

Läser ett inlägg av Johan Croneman på Kulturdebatt i DN där han gör sig lustig på de intellektuellas bekostnad. Han tycker nämligen att upprördheten över Fråga Lund i 2016 års tappning är komisk, och att kritiken är felaktig och att kritikernas minne är kort. Kan av förklarliga skäl inte undgå att känna mig lite träffad, och självklart kan jag inte hålla mig från att reflektera över hans raljanta text. Inställningen till intellektuella är talande för samtidens syn på kunskap. Här finns en del av förklaringen till krisen i skolan. En kultur som hånar den som arbetar med kunskap kan aldrig fostra näste generations Nobelpristagare och där riskerar läraryrket att bli ett jobb för losers och skolan en plats där man tillbringar tid i väntan på det verkliga livet.

Också intellektuella kan bli ofrivilligt komiska - till och med ovanligt komiska, och ilskna, särskilt när någon försöker sig på att skapa underhållning om något de själva betraktar som väldigt akademiskt. Och svårt, och viktigt. Det är verkligen inget att skoja om.

Redan här i inledningen anläggs en överlägsen ton. Som om kunskap var något som bara akademiker bryr sig om, som om akademiker är ett ovidkommande särintresse som ska hålla sig i kulisserna när expertisen (Croneman och andra krönikörer) talar. Akademiker ska hålla sig borta från offentligheten tills medierna kallar på dem för att få stöd för det man redan vet. I ett samhälle där inget är heligt och allt handlar om uppmärksamhet och pengar är det okej att raljera över ilskan och upprördheten som olika grupper känner. Jag är akademiker och för mig är kunskap viktigt. Jag tar mitt arbete på största allvar, just för att det är och ska vara svårt. Ett samhälle som inte tar kunskap på allvar är snart inget samhälle längre. Jag tar även humor på största allvar. Därför upprörs jag av både Fråga Lund fånerier och Cronemans raljans.

Fråga Lund.

Jäklars vilket liv det blev.

Äntligen reagerade den svenska intelligentian som ett kollektiv. Som man har längtat efter denna stora fråga, något att samlas kring.

Ingen akademiker har längtat efter denna "stora" fråga, och akademiker har aldrig saknat något att samlas kring. Kunskap har i alla tider utgjort det förenande kittet mellan intellektuella, inte bara i Sverige utan globalt. Att vara intellektuell, lärare eller forskare är att ingå i en stolt gemenskap som förvaltar mänsklighetens arv och för kunskaperna vidare till den uppväxande generationen. Akademikerna som reagerat, mig själv inräknad, har inte gjort det i grupp, utan individuellt, för att man bryr sig om det som sägs om och görs med kunskapen i samhället. Ingen skrattar åt polisen eller brandmännen som reagerar med ryggmärgen när ett brott anmäls eller en brand rapporteras. Intellektuella kan man dock skratta åt. Vem lyssnar på forskare och bryr sig om vad lärare säger, liksom? Vi har ju Google ... Och det viktigaste är ju inte vad man vet, utan hur det känns. Eller?

Jag råkade, närmast i förbifarten, betrakta ännu en SVT-upplaga av ”Fråga Lund” som en rätt oförarglig bagatell, ganska bra underhållning till och med, när en ny spännande, smart generation forskare och lärda från Lund gav tittarna och Kristian Luuk svar på traditionsenligt (!) rätt larviga frågor.

Kunskap engagerar inte. Därför måste programmakarna förpacka den och lansera den som underhållning. Något som pågår i bakgrunden och som bara tilldrar sig förstrött intresse. Inget att varken intressera sig för eller uppröras över. Kunskap betraktas som en oförarglig bagatell, ett inslag bland andra i bruset. Är det så vi ser på kunskap idag är det inte att förvåna att skolan har kris, för vem vill syssla med något ointressant, oviktigt som dessutom inte ger någon uppmärksamhet och som man inte ens blir rik på?

I just det här fallet blev det som sagt lite extra roligt eftersom de upprörda akademikerna tveklöst, och tvärsäkert, dristade sig till att jämföra nya fråga Lund med gamla fråga Lund, och som de minns det var 60-talsupplagan minsann folkbildande, och respektfull, och uppfostrande och höll sig på mycket ”hög” akademisk nivå. Kristian Luuk och samtiden och tittarna (faktiskt, dom också) hade gemensamt lyckats fjanta till det å det grövsta. Jag fick mejl från upprörda läsare (akademiker) som skulle sluta läsa Dagens Nyheter: Nu fick udda vara jämt, Hur kunde jag understå mig.

Man skall ju inte göra alltför mycket research i den här typen av diskussioner, eller vad det nu är, risken är att man blir poänglös innan man ens hinner säga ”Lund” högt, en enda gång: Jag ramlade via SVT:s utmärkta arkiv in i ett högst vanligt ”Fråga Lund” från 1962 och där satt Jan-Öijwind Swahn och en ung David Ingvar och hela lärdomen i sin svartvita prydo och svarade på frågor om varför man hälsar med höger hand och inte vänster, de fick frågan om vad mörkrädsla var för något - och de redde noggrant ut varför rött eventuellt var en bättre varningsfärg än blått.

Det Croneman missar, och det som är problemet, det som upprör i alla fall mig, är att Fråga Lund i sin klassiska tappning inte bara "svarade på frågor". Visst var frågorna även då liksom idag ofta triviala och ibland fjantiga. Det är föga upprörande. Det finns nämligen inga korkade eller fåniga frågor. Det som upprör oss akademiker, men som går Croneman fullkomligt förbi (eller också mörkar han det för att få vatten på sin kvarn. Man ska som bekant aldrig kolla en bra historia. Det är uppmärksamheten som är det viktiga, underhållningsvärdet) är att Fråga Lund i den klassiska tappningen inte alls svarade på frågor. Forskare och akademiker svarar inte på frågor. Det är inte där värdet finns och det är inte det är som är behållningen. Det som gjorde Fråga Lund i klassisk tappning underhållande var samtalen och utbytet mellan deltagarna i panelen. Det är för att vi minns hur det en gång var, inte för att vi glömt och behöver påminnas av Croneman om det, som vi upprörs. Idag är det Kristian Luuk och tittarna som bestämmer och får forskarna i panelen inte ur sig något slagkraftigt inom några sekunder tappar tittarna tålamodet man man går raskt över till något annat. Det är detta som upprör, att bildning och fördjupad kunskap reduceras till snabba svar på fåniga frågor och att det inte längre finns tid för samtal. Croneman är inte ensam om att inte se eller förstå. Så ser kunskapskrisen ut, och den som inte finner det upprörande är en del av problemet.

Vid en jämförelse var den akademiska nivån för nya ”Fråga Lund” kanske till och med något högre än för gamla. Kanske kan nya fråga Lund reda ut varför just intellektuella ibland tycks ha så mycket sämre minne än helt vanligt folk - eller bara minns det som för tillfället passar. Och vad som lönar sig att ha en åsikt om.

Ett mer passande ämne, eftersom intellektuella inte alls har dåligt minne, vore att låta panelen faktiskt samtala om varför kunskap inte anses ha ett egenvärde idag. När jag letar i Öppet Arkiv blir skillnaden mellan då och nu slående. Särskilt tydligt blir det när jag jämför Vi i femman från tidigt 1970-tal med nästan vilket kunskapsprogram som helt idag. Då fanns det tid att gå på djupet och ämnena som diskuterades togs på största allvar. Idag hastar man snabbt vidare och kryddar med jinglar, bryter av med intervjuer på stan och så vidare. Kunskapen har inget värde. Svara på frågan! Tala om hur det är! Idag finns det en otålighet och något uppfordrande i anslaget, som skrattas bort och försvinner i det allmänna kaoset. Då togs både frågan och svaren på största allvar och man lyssnade inte bara på svaret, man satt kvar och fortsatte lyssna på vad övriga i panelen hade att säga. Däri låg bildningen, i samtalet och vördnaden inför kunskapen. Vill man ha ett svar kan man googla, men är det kunskap man vill ha måste man ta sig tid att lyssna. Av det finns noll och ingenting i Fråga Lund av 2016 års upplaga. Det upprör. För samtidigt så rasar Cronemans krönikörskollegor över skolans sjunkande resultat, över populism, rasism, arbetslöshet och andra problem som på ett eller annat sätt har med bristande kunskaper att göra. När Fråga Lund endast anses ha ett underhållningsvärde och kunskap reduceras till snabba svar på enkla frågor, får vi ett ytligt samhälle. Det är detta som upprör oss intellektuella, detta att ingen verkar ta varken oss eller kunskapen på allvar.

Mest upprörd över ”Fråga Lund” var nog Expressens Jens Liljestrand, föga förvånande faktiskt, eftersom han tillhör den sortens kulturskribenter som när som helst på dygnet kan fås att skriva en klipsk (givetvis!), lärd och indignerad drapa om exakt vad som helst som är på tapeten. Alltid en skarp åsikt i luften. Och alltid på rätt sida. Varför inte ett ”Fråga Liljestrand” som seriös fredagsunderhållning? Svar på allt du aldrig bett om att få veta.

Detta blir för internt för att jag ska orka ens försöka säga något om det. Croneman vs Liljestrand liksom. Vem är bäst, det vill säga mest underhållande? Vem har flest följare och når ut till flest?

Domare: Sven-Eric Liedman, intellektuell nestor som (med Ida Östenberg) också skrev en indignerad artikel i SvD om nya ”Fråga Lund” - dock utan att ha sett programmet. Det oroade dem inte nämnvärt.

Har Croneman inte läst artikeln han länkar till? Och varför placeras Östenberg inom parentes? Att vara både kvinna och intellektuell är kanske för mycket. Om det vore så att det inte fans fog för oron som luftades av Liedman och Östenberg vore det illa, men nu var akademikerna faktiskt tydliga med att de inte sett programmet och att deras inlägg handlade om hur programmet presenterades i förväg. Det var heller inte som domare de offentliggjorde sin oro och kritik, utan som företrädare för och förvaltare av kunskapen som allt för ofta slarvas bort idag. Croneman aktar sig noga för att inte verka indignerad, för det är så 1900. Idag ska man vara rapp och dräpande och man ska ta ära och redlighet av sina motståndare. Det ger uppmärksamhet och har underhållningsvärde. Och slirar man på kunskapen är det ändå ingen som bryr sig.

Nya ”Fråga Lund” är den vattendelare i debatten, och i tiden, vi sökt så länge. Så jädrans typisk SVT också, eller hur?

Idag måste det uppenbarligen vara så tydligt för att man ska förstå. Ja eller nej? Rätt eller fel? Vi svenskar mot muslimer och invandrare. Det finns gott om vattendelare och klyftorna växer när det krävs tydliga kontraster för att man ska se skillnad. Så blir det när kunskapen utarmas och vetandets värde bara har med dess förmåga att få oss att skatta att göra, när intellektuella uppfattas som trista ordvrängare som skapar problem och sprider dålig stämning. Svara bara på frågan så vi kan få skratta! Och Public Service får sig en släng med sleven när man ändå är igång. Ännu en offentligt finansierad verksamhet att raljera över. Fast här handlar det nog mer om att göra sig lustig över att akademiker och andra intellektuella fortfarande bryr sig om SVT. Att bry sig om och bli indignerad, att hålla vissa saker för heliga, är uppenbarligen förkastligt idag och den som gör det offentligt betraktas som allmänt villebråd och får finna sig i att skrattas åt.

Och så sade han (Luuk) det där plötsligt onämnbara när läkaren Henrik Widegran stoppade in en kamera i näsan på sig själv för att kolla hur det såg ut på insidan, och alla såg exakt vad det såg ut som, och det var ju illa nog, men så måste då absolut Kristian Luuk också tvångsmässigt säga exakt det som vi alla tänkte, nämligen att det var väldigt likt en... humhumhum.

Skandal är ordet, sade Bill. Jag rasar, sade Bull. Sätter ner foten, sade Jens.

Och Johan Croneman är bara sådär härligt blase. Han upprörs inte och bryr sig föga om saker som är viktiga. Han putsar på sitt varumärke och drar vidare till nästa fråga att plocka poänger på, andra grupper av människor (utanför sin egen krets) på vars förtjänst han kan skaffa sig uppmärksamhet.

Nästa torsdag kan det förresten vara populärkulturellt très chic att upphöja ”Ullared” eller ”Paradise hotell” till stor konst. Man kan aldrig vara helt säker.

Så byggs inte en kunskapsnation och löses inte krisen i skolan. Kunskap har ett stort underhållningsvärde, men det kräver intresse och en ärlig önskan om att förstå för att kunna uppskatta det. Jag och andra akademiker tål absolut att skrattas åt, men när kunskapen förvandlas till humor och man skrattar och gör sig lusig över kompetenta människors indignation är man ute på ett sluttande plan.