Världen och verkligheten, från andra perspektiv än människans 2

Fortsätter tänka med hjälp av den där understreckaren från förra veckan, av litteraturvetaren och kritikern på SvD, Viola Bao. Texten handlar om poesi, närmare bestämt posthumanistisk poesi som tar sin utgångspunkt utanför det mänskliga. Poesi som betraktar människan, snarare är är en betraktelse av en människa. Jag tror det är nödvändigt att göra den perspektivförskjutningen för att få syn på vad som håller på att hända i samhället och världen. Mänskligheten är på god väg in i en ny tidsålder, en era där människan förändrar livsbetingelserna inte bara för sig själv utan även för resten av livet på jorden. Då behövs nya perspektiv, andra sätt att se på och förstå människan i sitt sammanhang, utifrån. Hur människor tänker och vad människor funderar över, vill och räds finns det hur många texter som helst om. För att möta utmaningarna som livet på jorden står inför i tidsåldern som brukar benämnas Antropocen krävs nya sätt att förstå och betrakta människan och nya sätt att tänka och agera. Inspiration till detta går att hämta från poesin, vilket Bao visar.

Utifrån denna ekologiska och politiska realitet tar ekopoesin avstamp. Filosofen Timothy Morton har myntat begreppet ”hyperobjekt” som en beteckning för de storskaliga planetariska förändringar som på grund av sin utsträckning i såväl tid som geografi är svåra för oss att föreställa oss. Inom ekopoesin finns ofta en sådan ansats att tänka de astronomiska skalorna, som jordens öde i ett längre tidsperspektiv, inte sällan genom att relatera det till det personliga, vardagliga eller småskaliga. Poeter som Ørntoft och Johannes Heldén kan sägas – om än på mycket olika sätt – försöka återuppfinna det sublima inom poesin, om man tänker hyperobjekten som en sublim kategori.

Det helt dominerande sättet att se på och jobba med problemlösning idag är att bryta ner problemen i delproblem som löses för sig och sätts samman till en helhetslösning. Det är så människan jobbar och har jobbat, det är utgångspunkten för det moderna samhället och ett slags best practice som visat sig enormt framgångsrik. Fast bara utifrån ett strikt mänskligt perspektiv, inte om människan och samhället betraktas utifrån livet på jorden som helhet, inte om man tar hänsyn till klimatet. Detta är den verkligt stora utmaningen, det verkligt viktiga problemet; att se saken från ett annat perspektiv och att inse att en del av problemet är människans sätt att tänka. Det behövs nya sätt att tänka och förstå, analyseras och samtala om människan, klimatet och livet på jorden. För att lösa problemen, eller för att upplösa dem, går det inte att bryta ner dem i delproblem, fungerar det inte att göra dem mindre och "hanterbara". Problemen måste göras större och dess komplexitet måste först erkännas och sedan förstås, och här blir vetenskapen (just eftersom den visat sig vara så enormt framgångsrik), det vetenskapliga sättet att tänka, ett problem snarare än en tillgång. Poesin däremot är öppen och fördomsfri. Därifrån går det att hämta inspiration till nytänkande.

I Ørntofts ekopoetik blir jaget både poröst och expansivt. Diktjaget i ”Dikter 2014” sväller titaniskt, lämnar det mänskligas gränser och sträcker sig till att omfatta också geologiska och kosmiska storheter. Det är ett medvetande som i tvära kast rör sig mellan det personliga och det planetariska, det samtida och det transhistoriska (”jag är en blodvåg genom kommande öknar / jag är ett sandstenshus i skarven mellan hippie och disco”). I Heldéns science fiction-diktsamling ”Astroekologi” (2016) sätts arternas massutdöende i relation till partikulära naturtablåer och igenkännbara popkulturella fenomen. Poesin omkopplar våra perceptionsmönster, öppnar upp ett sinnligt rum där skilda storheter sätts i relation till varandra, och frammanar på estetisk väg en aning om det svårföreställbara.

Eftersom samhällena som kommer efter, framtidens samhällen som är hållbara på riktigt, ännu inte existerar vet ingen hur de kommer att se ut eller vem som lever där. Därför behövs fantasi för att tänka om dem. Vetenskapen kan bara hantera det som är och som går att iaktta. Vetenskapen löser befintliga problem. Klimatförändringarna är till dels ett befintligt problem, men risken är överhängande att lösningarna som skapas med den etablerade metoden blir till suboptimeringar i ett större perspektiv. Poesin, fantasin och ett mer fritt tänkande som inte behöver ta hänsyn till det som är, kan röra sig bortom det vetbara och laborera med saker och aspekter som inte existerar. Där finns massor av kunskap, men den riskerar att avfärdas som nonsens om den granskas utifrån modern vetenskaplig standard. Kunskapen som finns i poesin, som fantasin kan ge oss, är en annan typ av kunskap. Svaren finns där inte för människan att upptäcka, de måste skapas och implementeras i en ny världsordning. För att klara utmaningen som världen och mänskligheten står inför krävs mer av kreativitet och förståelse för det otänkbara.

I ekopoesin finns ofta en rörelse bort från antropocentriska perspektiv, något som kan te sig särskilt svårt inom en västerländsk lyrisk tradition, där det poetiska jagets blick och inre subjektiva upplevelse ofta stått i centrum och definierat genren. Hos Ørntoft sammanfaller rörelsen bort från den mänskliga blicken med konstruktionen av en klassisk lyrisk subjektivitet; profeten som kastar av sig sin individualitet, uppfylls av apokalyptisk ingivelse och talar för det kollektiva. Det är en stundtals outhärdligt manlig trop och ton, som emellertid landar i dödförklaringen av människan: ”Jag förstår nästan ingenting längre. / Men jag vet / att människa är en primitiv fiktion”.

Första steget på vägen mot insikt är förståelse för vad som är problemet. Människan vill gärna se sig själv som lösningen. Titta bara på allt fantastiskt som mänskligheten lyckats uppnå. Har vi inte till och med satt människor på månen? Titta på höghusen, eller den där partikelacceleratorn i Cern. Vaccin mot polio, antibiotika och så vidare. Betänk att myntet som granskas på det sättet har en oundviklig baksida. Framgångarna har ett pris. Miljöförstöring, utfiskning av haven, klimatförändringar, antibiotikaresistens. Det finns enormt mycket som är dåligt också, och den som verkligen vill förstå problemet och anta utmaningen kan och får inte begränsa perspektivet enbart till människan, det behöver vidgas till att omfatta hela livet på jorden och dess atmosfär. Människan behöver nya perspektiv på sig själv. En ny humanism är ett avgörande steg framåt, utåt, uppåt. En posthumanism som inte ser människan som skapelsens krona, utan som en den av en mycket större helhet. Poesin bär på många nycklar till ett sådant tänkande och den behöver undersökas, inte avfärdas.

”Astroekologi” går längre; här finns ett vagt personligt diktjag, som ibland dyker upp och försvinner, utan någon röd tråd. Dikten rör sig till synes slumpmässigt mellan olika miljöer och observationer, bejakande den obesjälade naturens heterogenitet. Det är också skillnaden mellan traditionell naturlyrik och mycket samtida ekopoesi; den senare projicerar inte, söker inte mönster och mänsklig mening där det inte finns någon.

Människan är en meningssökande varelse, och det spelar oss många spratt. Livet i sig har ingen mening, det bara är. Samspelet mellan de olika delarna av livet på jorden har ingen riktning, bara rörelse och intensitet. Slumpen är inget problem som går att eliminera, det är ett centralt inslag i helheten, det sammanhang som människan är en del av. Logik är ett fantastiskt redskap, men allt är inte logiskt. Detta måste man förstå om man ska kunna anta utmaningen och söka svar som verkligen fungerar. Klimatproblemen ska inte lösas, de ska upplösas. Grunden för problemens uppkomst måste utplånas, inte problemen. Fast det är en smärtsam tankeprocess. Mänskligheten måste inse sin egen roll i uppkomsten av problemen. Det är svårt och kostar på. Hela den mänskliga konstruktionen är skapad för att bortse från jaget. Subjektet är en konstruktion. Människan är en integrerad del av hela livet på jorden. Det finns ingen utsida, bara en enda stor insida som allt och alla delar och människans roll däri är på inget sätt privilegierad. Mänsklighetens "framgångar" har gett människan hybris, och denna hybris har givit upphov till dagens tänkande där ekonomi prioriteras framför ekologi. Kan vi inte se det och bryta med det sättet att tänka är vi förlorade, på sikt i alla fall. Det behövs HELT nya sätt att tänka och arbeta. En ny humanism är därför nödvändig. Dock finns där inga färdiga lösningar, bara början till och grunden för det nytänkande som krävs för att kunna upplösa problemet som hotar oss alla.

Idealiserandet och antropomorfiserandet av naturen tycks emellertid vara en ständigt överhängande risk. I en del av den mer svartvita ekopoesin reproduceras en romantisk och föråldrad natursyn, där en ursprunglig och god natur ställs mot en korrumperad civilisation. I ”Rodinia” (2016) av Jenny Kalliokulju byggs en dikotomi upp mellan den kvinnliga och kroppsliga moder jord och den råa manliga moderniteten, och i ”Lantmäteriet” (2014) av Jonas Gren görs djuren till oskuldsfulla bärare av en förcivilisatorisk och förspråklig urvisdom: ”jag är älg /…/ varelse som aldrig fört krig / aldrig inhägnat sin sjukdom /…/ aldrig ägt / eller velat / äga / landet”.
I kontrast till detta är det manipulerade och artificiella ständigt närvarande i naturtablåerna i ”Astroekologi”: genmodifierade plantor, ekosystem i postindustriella miljöer – gränsen mellan det teknologiska och organiska, civilisationen och naturen, är här utraderad. Morten Søndergaard tar denna tanke ännu ett steg längre och upplöser gränsen mellan poesi och natur genom att i ”Genernas drömda rot” (övers: Jonas Rasmussen, 2015) låta det poetiska språket bli till samplad och obegriplig dna-kod.

En som förstått och som beskriver hur det är, är Helena Granström, som i sin bok Det som en gång var, skriver följande:

Jag vill vara tydlig: Argumentet för att inte utrota vargen är vargen. Argumentet för att inte utrota fjällräv och isbjörn är fjällräv och isbjörn. Argumentet för att låta rynkskinn, granticka, lappmes och vitryggig hackspett leva är rynkskinn, granticka, lappmes och vitryggig hackspett.

Vi människor ser det som vårt ansvar att skydda och värna, men sanningen är att vi inte har något ANSVAR, vi har bara skuld. Det är människans fel att väldigt många arter av liv på jorden utrotats, och vi fortsätter att utrota. Orsaken till detta är det logiska sättet att tänka där alla problem anses ha en, och en enda, bästa lösning. Sanningen är att det inte finns någon sanning, bara konsekvenser av handling och tillblivelse. Livet på jorden finns inte till för människan, människan är del av det. Och detta måste vi inte bara se, utan även acceptera och integrerar i vårt sätt att tänka och förhålla oss till livet på jorden. Människan behöver ett annat sätt att tänka för att kunna agera på alternativa sätt, och det sättet att tänka måste uppfinnas, det finns inte där ute för oss att upptäcka. Det enda som går att upptäcka är svar på gamla frågor, men klimatförändringarna är en helt ny fråga med helt nya konsekvenser. Därför behövs också helt nya sätt att tänka och även nya sätt att bedöma tänkande.

Den sociala och politiska kritiken i ekopoesin spänner från lyriska skildringar av överfisket i världshaven, som i Maria Küchens ”Rosariet det marina” (2015), till problematiseringar av idealet om den funktionella mänskliga kroppen, som i Caspar Erics ”Nike” (2015). I sammanhanget har tropen ”djurblivande” – ursprungligen hämtad från filosofen Gilles Deleuzes teoribygge – blivit en vanlig figur i samtidspoesin, som ett sätt att skildra kroppslig förvandling och en rörelse bort från mänskliga perspektiv.
Kanske kan förutsägbarheten i en del av dessa gestaltningar – som stundtals framstår som en enkel genväg att skildra komplexa förlopp på förfabricerad metaforisk väg – tillskrivas det som händer när en filosofisk teori tas in i poesin utan att låta poesin omvandla eller omförhandla den. Så blir exempelvis intrycket när diktjaget i ”Skall” (2014) av Agnes Gerner gestaltar sin uppluckrade subjektivitet med beskrivningen att ”högerhanden / blir en klo”.

Världen som innehåll och uttryck skapas i samma process av tillblivelse. Det finns inga dikotomier, bara mer eller mindre medvetna uppdelningar av sammanhanget som allt och alla delar. Konsekvenser av maktordningar, resultat av agens, skillnadsskapande. Handling, icke-linjär tillblivelse, rörelse och slumpvisa utkast av än det ena än det andra. Så frambringas världen, om man ser den med glasögonen som tillhandahålls av Deleuze och Guattri. Världen blir till i och genom handling, genom att lägga till, och, och, och, och. Världen växer där den kan, av det den kan och så länge det är fruktbart att röra sig i den riktningen. Som ett rhizom. En struktur utan centrum, avsaknad av hierarki, en föränderlig plats under kontinuerlig tillblivelse.

Varför skilja mellan verklig och påhittad, mellan kopia och original? Varför ordna världen på det sättet? Vem har bestämt att det är så man ska göra, och varför går det inte lika bra att orda den och bedöma den utifrån dess effekter? Detta är frågor som väcks av Deleuze och Guattari, som utmanar den gängse bilden av världen, som vill få oss att tänka mer kritiskt kring samhället och kulturen som skapas i och genom våra handlingar i vardagen. Att lägga sig platt för makten är att underordna sig, och det leder till utvecklandet av en lydnadsbenägen befolkning. Och en befolkning som har lätt att marschera i takt är en sårbar befolkning, för den kan lätt manipuleras. En stark ledare kan enkelt kanalisera sin vilja genom folkets breda lager, och det kan ge upphov till fruktansvärda konsekvenser. Det är inte hållbart.

Allt och alla hänger ihop, livet på jorden är olika aspekter av samma. Allt och alla utgör delar av samma helhet och interagerar med varandra. Blir till i samma process, skapas gemensamt. Det finns inte ett sätt att se på världen, det bästa, bara olika sätt. Var och ett med sina olika konsekvenser kopplade till sig. Därför är det viktigt att reflektera, tänka kritiskt och noga välja vilka tankeverktyg man använder för att orientera sig i världen och tillvaron. För det spelar roll, valet påverkar utfallet av tillblivelseprocessen. Oavsett om det är medvetet eller ej, det är viktigt. Väljer vi att inte välja är det också ett val, och det kommer att leda till konsekvenser, konsekvenser som vi får leva med. På gott och ont. Lika viktigt är det att göra sig medveten om att kultur aldrig går att styra, den blir till som en konsekvens av allt och allas handlingar. Ett slags multitud, en komplex och icke-linjärt föränderlig, helhet.

Människan är ett djur. Jo, det går så klart inte att förneka. Människan är en biologisk varelse, precis som andra andra djur. Det är viktigt att aldrig glömma det, speciellt när man talar om hållbarhet. För om människan håller sig med tanken att hon står över resten av biologin och ekologin, att hon skulle vara den utvalda arten, då är steget inte långt till hybris. Vill man arbeta för hållbarhet tvingas man dithän, till insikten om att människan är ett djur bland andra. Visserligen med en fantastisk intellektuell förmåga, men ändå: ett djur.

I Jonas Grens ”Antropocen” (2016) belyses klimatkrisens nära sammanvävning med social ojämlikhet: ”En explosion av omdaning blev en torrlagd dal på andra sidan skogsbranden / Jag såg dem slå upp läger vid den uttorkade fåran När floden svämmade över förbehölls båtarna parlamentsledamöter”. Begreppet ”antropocen” har också kritiserats för att osynliggöra hur exploaterandet av jordens resurser går hand i hand med kapitalismens intressen, och den globala ojämlikhet som den både lever av och göder. I början av 2000-talet stod exempelvis världens sju rikaste procent för hälften av koldioxidutsläppen, och de miljontals klimatflyktingar som de kommande årtiondena kommer tvingas från sina hem tillhör framför allt det globala syd.

Utan insikten om människans djurblivande ligger det nära till hands att mänskligheten får för sig att naturen är en resurs som kan exploateras hur som helst. Den tanken ligger hela tiden på lur, strax ovan eller under ytan, beroende på tid och kontext. Liksom tanken att människan skulle kunna kolonisera andra planeter, som jag absolut förstår och kan finna lockande, men som faller på sin egen orimlighet. Möjligen kommer det projektets tekniska problem, i en avlägsen framtid, att kunna lösas, möjligen. Med tanke på att människan varit på månen verkar det inte orimligt, men sedan är det stop. En mänsklig rymdexpedition utanför vår galax, den handlar inte bara om teknik. Konsekvent glömmer man bort att det är människor som ska färdas, fram och tillbaka. Och naturens lagar gäller, på alla plan. Dels lever människan inte hur länge som helst. Drygt 100 år. Dels kan inget färdas snabbare än ljuset.

Låt oss leka med tanken att det går att bygga en raket som kan ta människan bortom galaxens yttre gräns. Det är ju möjligt redan idag, så det borde kunna gå. Och kanske är det möjligt att inom en snar framtid bygga en raket som närmar sig ljusets hastighet. Låt oss tänka så, lite optimistiskt. Det skulle kunna vara ett projekt som enar mänskligheten, och om man lade resurserna som idag läggs på militären skulle det bli ett gigantiskt projekt, med många poänger utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Bara det att man går samman är en vinst i sig, så jag kan absolut känna sympati med ett sådant projekt. Men, och det är avgörande, en resa till Vintergatans närmaste granne, det är en resa som tar flera ljusår, enkel resa. Och det räcker ju inte att ta sig dit, man måste också hitta en plats där människan skulle kunna leva.

Låt oss leka med tanken att även det går. Man hittar en planet. Och då är det dags att åka hem till jorden. Jag vet inte, men om vi säger att en sådan resa tar tio år, enkel väg (fast som jag förstått saken ligger det inga möjliga resmål så nära, i ljusår mätt), då tar bara resan fram och åter 20 år. Med osannolik tur, naiv teknikoptimism, och utan hänsyn tagen till de faktiska förhållandena, skulle detta kunna vara ett tänkbart scenario. Håll fast vid den tanken. Om detta är det hopp som mänskligheten klamrar sig fast vid, om det är så att man tror att det skulle vara möjligt. Om det är så att det ens finns en antydan till en sådan möjlighet i samtalen bland makthavarna om klimatförändringarna och livets på jorden framtid. Då är vi på väg mot undergång!

Ekokritiken tycks i detta ljus ofrånkomligt sammanbunden med en förnyad global kapitalismkritik. Och mot denna dystra politiska och ekologiska verklighet tar även ekopoesin spjärn, elegiskt speglande vår sköna nya värld, som i Ørntofts rader: ”i natt där solarna spinner / över misshandlad planet / över barnansikten som fräser / blod och snor / ut genom samhällen / ut genom årtusenden / där går jag igenom / gröna zonen / i elden / på alla våningar”.

Det faktum att vi talar om hållbar teknik och hållbara ekonomiska system visar på vad som är normen i samhället idag, och det är som i fallet med bananer det ohållbara. Vi pratar om bananer och ekologiska bananer, när vi (om det verkligen är hållbarhet som är målet) borde tala om bananer och BESPRUTADE bananer. Och på samma sätt borde vi tala om teknik och ekonomi, och ohållbar teknik och ohållbara ekonomiska system. Vidare talar vi om främjande av en hållbar utveckling, istället för om förbud mot miljövidriga tillverkningsprocesser och socialt ohållbara system. Så länge vi tänker och agerar på detta sätt och så länge vi kollektivt accepterar att det som är hållbart inte är norm utan ett lovvärt, hoppfullt undantag och en mer eller mindre trovärdig och uppnåbar vision, kommer arbetet att skapa en värld som kan bära sina egna kostnader att hindras.

Ska frågan lösas av makthavare och experter, uppifrån och utifrån, eller av oss alla TILLSAMMANS, underifrån och inifrån? Normer kan aldrig skapas och växa genom direktiv och regler, bara ut djupet av samhället, via en bred allmänhets vardagligt triviala agerande i vardagen. Hållbarhet är inte ett problem som ska lösas, det är en utmaning som alla har ett ansvar för att hantera, hela tiden. I mjölkylen eller frysdisken, i valet av transportmedel och när semestern ska planeras. När ”behovet” av en ny smartphone pockar på uppmärksamhet, eller när McDonalds lockar med mat och leksak till ett pris som låter för bra för att vara sant. Där avgörs frågan om hållbarhet, i vardagen, av dig och mig. Problemen uppstår i vardagen och genom vanliga människor sätt att tänka och agera och därifrån fortplantar det sig, uppåt och utåt, via samhället till naturen och klimatet. Allt och alla hänger ihop. Därför måste problemet vidgas för att utmaningen vi står inför ska kunna antas.

Så länge hållbarhet är en symbolfråga, det vill säga något man marknadsför sig med, visar man i ord och handling att hållbarhet inte är normen, utan undantaget som bekräftar regeln att samhället som det ser ut idag inte är hållbart.