Civilisationsstudier är förutsättningen för demokrati, mångfald och öppenhet

Fortsätter reflektera över det öppna samhället och dess fiender. Här med utgångspunkt i  Li Bennich-Björkmans artikel i SvD. Det finns så många sätt att begränsa öppenheten, som naturligtvis inte är något värd om den inte är just öppen. Det går inte att villkora öppenhet, den kan bara försvaras. Menar man allvar med att man är öppen och tror på demokrati går det inte att säga: "Så här gör vi inte här", eller "de tankarna passar inte här i Sverige". Vårt land, liksom alla andra länder har blivit vad de är genom tankarna och handlingarna som utförts här tidigare. Sverige är inget statiskt tillstånd, kulturen är under ständig förhandling. Enda sättet att bevara Sverige svenskt är att försvara öppenheten, demokratin och engagera sig i tillblivelsen. I ett öppet samhälle måste man engagera sig och jobba för det man tror på, det går inte att skapa listor över saker som inte får uttalas. Kulturella processer går inte att kontrollera, bara påverka i ena eller andra riktningen. Och eftersom allas röst är lika mycket värd i en demokrati kan ingen hävda att hen har rätt eller att mina värderingar är bättre än dina. I tider av snabb förändring och stora omflyttningar av människor uppstår lätt oro och den som är privilegierad kanske känner sig hotat av det nya och ovana, men tror man på verkligen på demokratin och det öppna samhället kan och får man inte försöka hindra utvecklingen eller göra skillnad på människor. Ändå är det just det som sker idag, på olika sätt och med stöd i olika mer eller mindre hållbara argument. Därifrån kommer hotet mot det öppna samhället, inifrån, inte utifrån.

Om detta skriver Bennich-Björkman klokt och hennes tankar får igång mina tankar. Det öppna samhället är aldrig starkare och mer hållbart än dess försvarare tillåter, och det kan snabbt förändras om inte just ÖPPENHETEN försvaras. 1984 är därför aldrig långt borta.

George Orwells mardrömsskildring ”1984” innehåller många kusligt skarpa iakttagelser. Bland det mest skrämmande är hur Orwell tecknar den idealmänniska som den totalitära staten strävar efter att frambringa. Berövad sin historia, sin bildning, sin individualitet och förmågan till reflexion och kritiskt tänkande, antar människorna i ”1984” alltmer gestalten av o-människor. Deras själar suddas ut och löses upp, kvar finns handlande subjekt, men utan djup eller känslighet.

När en sådan sak som SVENSKA värderingar ska försvaras mot hotfulla, utifrån kommande, andra värderingar, är det förfärande lätt att regler och förbud införs som obemärkt hotar öppenheten och demokratin. Att vara stolt över det svenska, det vill säga det vi har och kan ta för givet här i vårt land, är oproblematiskt, men att försvara det utan att förklara i detalj vad det är man vill försvara leder lätt till utrensningar och förbud. Det svenska är inget i sig, är inte statiskt och går följaktligen inte att ta på. Det som känns igen som svenskt har en historia och det kommer att fortsätta förändras. Det finns aldrig någon väg tillbaka, bara olika vägar framåt. Och den framtid som beskrivs i Orwells bok finns alltid som en hotande möjlighet. Förrädiskt nog är vägen dit inte utstakad. Rätt som det är inser man, försent, att man hamnade där. Liksom vägen till helvetet är kantad av goda intentioner är rörelsen mot 1984 en till synes oproblematisk glidning som först i efterhand, när det inte går att vända utvecklingen längre, fullbordas. Bildning, reflektion och kritiskt tänkande är garanten för det öppna samhället, är det enda skydd som finns mot totalitarism.

Jag kommer att tänka på George Orwell i samband med den diskussion som blossade upp efter Dick Harrisons artiklar i våras om hur undervisningen i humaniora kan se ut vid våra universitet och de allt hätskare angreppen på humanistiska studier som blivit tidens melodi. Vilka står bakom dessa? Vad vill de? Språk, såväl klassiska som moderna, har sedan länge fört en tynande tillvaro, och det i ett land med ett så litet språkområde som det svenska. Historieämnets närvaro krymper. I Storbritannien har vissa universitet bestämt att studenter som vill läsa humanistiska ämnen ska betala extra för det; en slags lyxskatt med andra ord.
Vad människan åstadkommit i bildkonsten, i litteraturen, i musiken, i arkitekturen, och i det mänskliga tänkande vi kallar filosofi och vetenskap är emellertid helt livsviktiga studier i vad det har inneburit och innebär att vara just – människa. Religiösa studier är, mot bakgrund av den världsutveckling där religionerna åter blir spjutspetsar för människors och kulturers konfrontation, viktigare än på mycket länge. Ändå, och i snabb takt, är dessa områden utrotningshotade vid lärosätena.

Det anses inte lönsamt att läsa humaniora och forskningen om vad det innebär att vara människa sätta av ekonomiska skäl på undantag. Det låter logiskt och klokt, men bara om man bortser från det faktum att ekonomin är en del av kulturen och att det ekonomiska systemet är beroende av öppenhet och demokrati för att vara samhällsbärande och hållbart. Humaniora gör människor kritiska och studier av humanvetenskapliga ämnen utvecklar den analytiska förmågan som är nödvändig för att förstå och hantera komplexitet och för att se sambanden mellan och konsekvenserna av olika sätt att tänka. Humanister uppfattas ofta som besvärliga eftersom de inte håller med eller snällt anpassar sig. Men det öppna samhället och demokratin kräver att sådant som jämställdhet och jämlikhet försvaras mot alla, både öppna och dolda, hot. Den som saknar förmågan till analys kan säga saker som är uppenbart rasistiska samtidigt som hen hävdar att de inte är just det, utan att det uppfattas som ettproblem. Och när det sättet att tänka blir norm är det fritt fram att skjuta på budbäraren och försvåra studierna av humaniora till förmån för andra mer "samhällsnyttiga" ämnen, utan att ha någon genomtänkt definition av vad samhälle och nytta är. I ett sådant samhälle och en sådan kultur kan krig betyda fred och tvång betyda frihet, för det enda som betyder något är vad som sägs, inte vad man menar och vilka konsekvenser det man säger och gör ger upphov till. I ett sådant samhälle räcker det att säga att man inte är rasist, oavsett vilka åsikter man luftar och vilka förslag man än för fram. Ska det öppna samhället och demokratin, som är vaga och svaga organisationer som kräver kollektivt engagemang och förståelse för komplexitet för att överleva, kunna försvaras krävs en en bildad befolkning med breda kunskaper på olika områden. Effektivisering, homogenisering, specialisering krav på svar och idealisering av en och ett, den eller det bästa, leder oundvikligen samhället i riktning mot 1984.

Liberal arts, ”de fria konsterna”, är i ett avseende motsatsen till de professionella och yrkesförberedande universitetsutbildningarna som tagit överhanden inom universiteten i Sverige. Liberal arts syftar just till att ge den unga individen ett helhetsperspektiv på mänsklighetens skapande och tänkande, och på sig själv och sitt ”vi” i denna den långa, långa kedjan. På många colleges och universitet i USA, inklusive Harvard, är liberal arts viktiga inslag. Vid Georgetown University i DC finns en liberal arts-examen som inkluderar filosofi, teologi, historia, konst, litteratur, och samhällsvetenskap. På det berömda Wesleyan College ges en ”master of liberal studies”, där bildkonst och konsthistoria, kreativt skrivande, litteratur, historia, matematik, film, statskunskap, biologi, psykologi och astronomi står på schemat.

Jag vet inte om det är sant, men det sägs att Winston Churchill under andra världskriget uppmanades att skära ned på kostnaderna för konst och kultur för att kunna satsa mer på krigsindustrin, och att han vägrade, med argumentet: Vad krigar vi då för? Även om man inte sa det är den tanken klok och viktig. Vad ska man med pengar till om de inte kan eller får användas till att bygga ett samhälle värt att försvara? Kulturen, konsten, filosofin, religion och lärda samtal om meningen med, vad det nu än är man funderar över är essentiella delar av ett hållbart samhälle. Sätts dessa värden och kvaliteter på undantag hotas demokratin och det öppna samhället. Pengar för pengarnas skull blir förfärande lätt ett självändamål och allt annat, även människan och det mänskliga, med allt vad det innebär kan då offras. Titta bara på hur det ser ut i industrin, och lägg märke till vilka företag som hyllas och först fram som föredömen. Människor ersätts med maskiner och den som tjänar pengar på pengar och som håller personalkostnaderna nere är mest framgångsrik. Ekonomin är en ideologi som skapar rikedom (för ett fåtal), den bygger inga samhällen. Om, säger om, den inte balanseras med kultur. Både form och innehåll är centralt för det öppna samhällets överlevnad. Antingen eller är en tankegång som ser förförisk ut, men den är ett allvarligt hot som förr eller senare leder till 1984, där allt och alla kontrolleras och det fria ordet, den fria tanken, det lärda samtalet är förbjudna aktiviteter.

Till skillnad från de alltmer specialiserade disciplinerna syftar de fria studierna till att skapa bredd och ge ett civilisatoriskt sammanhang. På Harvards hemsida för liberal arts nämns just det kritiska tänkandet i kombination med praktiska färdigheter som målen med utbildningen. Människan som helhet, som medborgare, estetisk och existentiell varelse, står i centrum. Fritt översatt kan man säga att det handlar om att utbilda sig i framför allt den västerländska civilisationens landvinningar och eviga frågor, liksom i de som präglat andra högtstående civilisationer. Vad kan vi kalla liberal arts på svenska? Mitt förslag är civilisationsstudier.

Studier av vad det är och innebär, vad som krävs för att försvara, det civiliserade, öppna och demokratiska samhället kan och får aldrig betraktas som en lyx vi inte har råd med. Vad är det annars vi  lever för och försvarar? Om det skapas en föreställning om att svenska värderingar är bättre än andra, utan att sätta ord på vad man menar, försvarar man ett gott vi mot ett hotfullt dom. Det svenska måste vara något, och detta något måste kunna samtalas om och kritiseras. En svenskhet som inte är föränderlig är varken öppen eller demokratisk. Men för att förstå detta och för att kunna främja och hantera ett hållbart samhälle krävs kunskap. Civilisationsstudier. Gillar den tanken. Ska Sverige kunna fortsätta vara ett öppet och demokratiskt samhälle där frihet, jämställdhet, jämlikhet, öppenhet och demokrati är självklarhet behövs breda satsningar på skolan och den högre utbildningen som utgår från förståelse för komplexitet och mångfald. En verklig kunskapsskola förutsätter bredd och djup och det är vad civilisationsstudier handlar om.

På den europeiska kontinenten utbildades eliterna under många århundraden i humaniora, i klassiska språk och litteratur framför allt. Det gällde ämbetsmännen, prästerskapet, och de lärda professionerna i juridik och medicin. Först under 1900-talet började i Europa denna gemensamma kulturella bas för samhällets eliter att ersättas av annat, i förstone organisationer och politiska partier. I dag vill jag hävda att en sådan gemensam kunskapsgrund är under stark upplösning, eller till och med har upphört att existera. Följaktligen ser vi nu hur vad som kunde ha varit bildade eliter själva faller offer för fundamentalism och brutaliserat språkbruk.

Att Donald Trump, Kent Ekeroth och andra människor som tänker och agerar som dem får makt och inflytande är ett alarmerande tecken på att öppenheten och demokratin är hotad och en indikation på hur bräckligt samhället är. Hotet kommer inifrån, inte utifrån. Tanken på att det är andra, oliktänkande och främmande människor som vi ska vara rädda för är livsfarlig. Att så många faller i den fällan och förförs av sådana tankar och tror på den typen av enkla lösningar är mer skrämmande än 1984. Allt det som människor under århundraden byggt upp kan förstöras i en handvändning, om öppenheten och demokratin avskaffas. Det är mångfalden och olikheten som garanterar hållbarheten, inte tvärtom. Problemen med mångfald är noll och ingenting i jämförelse med vad en sådan som Donald Trump kan ställa till med genom att väljas till president. Och det faktum att Kent Ekeroth öppet uttrycker antidemokratiska åsikter utan att straffas för det i form av bristande väljarstöd säger en hel del om krisen i skolan och demokratin. Det är tecken att ta på allvar. Men det kräver kunskap och förståelse. Det behövs studier i humaniora och civiliationskunskap som sprids brett i samhället. Någon enkel lösning finns inte. Det öppna samhället är svårt, men nödvändigt, att försvara.

Liberal arts kom till USA, precis som en gång idén om ett forskningsuniversitet, som en exportprodukt från Europa, och slog rot där mycket framgångsrikt. I Sverige har emellertid ídén om liberal arts aldrig riktigt vunnit insteg. Samhällsingenjörstänkandet är för dominerande sedan åtminstone 1930-talet, och boklig bildning har av delar av socialdemokratin – emellertid långt ifrån hos alla – betraktats med misstänksamhet såsom en del av de ”borgerliga dygderna” som skulle ersättas med något annat. Sverige lever på gott men också på ont i nuet; den flertusenåriga historien av kulturutveckling existerar i skymundan, litet på undantag. Den som vill bilda sig i det får stå sitt kast. Och till skillnad från i en del andra europeiska länder har inte borgerligheten här haft förmåga (eller vilja?) att slå vakt om de humanistiska studierna.

Om det är vad svenska värderingar handlar om är vi alla illa ute, för det innebär att det öppna och demokratiska samhället hotas inifrån, i vardagen, arbetslivet och politiken, av oss när vi lever våra liv, fullt upptagna med annat.

Det har sagts att Orwell, själv radikal brittisk socialist, inspirerades till ”1984” av det sovjetiska experimentet som när boken kom ut 1949 hade drygt 30 år på nacken. Onekligen finns det stora likheter. Jag har själv intresserat mig för vad som blev de intellektuellas kanske främsta reaktion under Sovjetväldet och som också den nyligen Nobelprisbelönade Svetlana Aleksijevitj beskriver. Inte ekonomisk eller politisk protest i första hand, utan att försvara den själ som kunde berika sig genom årtusendenas konst, litteratur, musik och mode, utanför och bortanför den torftiga svart-vita mänsklighet som officiellt föreskrevs. 

Aldrig har väl läsningen av filosofi och klassisk litteratur varit så omfattande som i Sovjet, kring alla de miljontals köksborden i Lviv, Minsk, Moskva och Sankt Petersburg. Högläsning var legio, tillsammans ville man uppleva orden och deras innebörd för att inte förtvina. För dem som levde i Sovjetunionen, verklighetens Oceanien, blev konsten och kulturen, ofta den europeiska, något som gjorde att man härdade ut och överlevde själsligt.
Det finns skäl att återvända till Orwells roman om livet i Oceanien och ställa frågan: är vi själva på väg dit nu? Inte minst ter sig frågan aktuell mot bakgrund av de allt mer intensifierade attackerna på det öppna samhälle som varit förutsättningen för såväl den vetenskapliga utvecklingen som det demokratiska genombrottet. I Oceanien används inte språket för att klargöra utan för att fördunkla. ”Nyspråket” är satt i system. Ständigt närvarande tassar tankepoliserna omkring för att pejla och sätta stopp för kritik och självständighet. Följsamhet är normen.

Det byggs murar och skapas hinder för det fria ordet. Det samlas allt mer sällan och debatteras allt mer, allt i effektivitetens och lönsamhetens namn. Kritik och analys avfärdas som uttryck för en elitistisk PK-maffia och den som anmäler avvikande åsikt eller säger emot anklagas för att vara tankepolis. Föreställningen om en åsiktskorridor är nyspråk för viljan att vara rasist utan att uppfattas som en sådan. Det öppna samhällets och demokratins försvarare beskrivs på nyspråk som ett hot. Ont blir till gott och frihet förvandlas till tvång, och eftersom kontakten med historien, filosofin, litteraturen brutits och samhället inte anser sig ha råd att satsa på studier i civilisationskunskap kan utvecklingen mot 1984 fortsätta med oförminskad kraft, den kan till och med omfamnas. Ledare med tydliga totalitära anspråk hyllas som frihetens försvarare och mänsklighetens befriare. Hotet kommer inifrån, inte utifrån, och enda skyddet är kunskap och en kollektiv förmåga till kritiskt tänkande.

Överfört till vår egen tillvaro är tankepoliserna i dag inte alltid Partiets eller Statens sändebud, utan lika ofta är de företrädare för de nationalismer, islamismer, och managementismer, som tillsammans med andra världsbilder snöper och brutaliserar det politiska och offentliga rummet.

Ett öppet samhälle kan bara försvara sig mot sådan primitivism med kunskap om varifrån vi kommer, vilka vi är, och varför de värden vi står för är goda och viktiga. 

Civilisationsstudier ska ge precis detta. Mitt förslag är att staten, eller de stora universiteten, tar initiativ till att införa civilisationsstudier med förebild i Liberal arts vid landets lärosäten som ett första steg i riktning mot den helhetssyn på det mänskliga som vi nu föröder.
Det skulle förvisso inte Tankepolisen tycka om. Däremot George Orwell.

Framtiden existerar inte, den skapas av oss som lever här och nu. Om vi inte har kunskaperna, förståelsen och förmågan som krävs för att  försvara och hantera demokratin och öppenheten, frihet, mångfald, jämställdhet och jämlikhet är det svenska, öppna, demokratiska samhället snart ett minne blott. Och det är inte flyktingarna eller invandringen som är det stora hotet, utan svenskarnas okunskap, ointresse och oförmåga. Det är vi själva som utgör hotet, inte de andra.