Bildning, censur, tryckfrihet och demokrati

Igår ägnade jag hela dagen åt att försöka slutföra renoveringen av vardagsrummet. Det tog hela dagen och ändå är jag inte riktigt klar. Det blir dock bra och den som väntar på något gott väntar som bekant aldrig för länge. Ända sedan jag flyttade hit 2008 har jag tänkt fixa till vardagsrummet, men det har ständigt kommit saker emellan, och badrummet, köket och toaletten var i mer behov av renovering. Annat har känts viktigare, som att skriva, läsa, lära och leva. Ytan får aldrig överordnas innehållet, och eftersom jag trivs bättre i min nuvarande lägenhet än i någon annan lägenhet jag bott i har renoveringen fått anstå, tills nu. Innan semestern är slut blir jag klar. Exakt en vecka kvar idag, sedan börjar nästa arbetsår. Jag ser fram emot att börja jobba igen, och sommaren har verkligen varit kravlös och rekreerande.

Samhället, det öppna samhället, är hotat och behöver försvaras. Men hur? Om det handlar ytterst mina studier om kultur och jag har svårt att tänka mig något viktigare och mer meningsfullt än att ägna sig åt det, åt försvaret av kunskapen mot allt som hotar den. Tyckandet, till exempel, som sprider sig som en löpeld i samhällsdebatten och som försvårar arbetet med kunskapen. Om det skriver Aase Berg i DN. Alla kan ha och skaffa sig en åsikt, men det är inte samma sak som kunskap. Den insikten och gränsen mellan åsikter och argument är viktig att försvara!

När jag skriver är jag fri! Det är så skönt att kunna skriva och publicera vad man vill. Jag är ärligt tacksam över den stolta svenska Tryckfrihetsförordningen, grundlagen som gör att vi kan leva utan censur.

Eller vänta. Utan uppenbar och tydlig censur, menar jag.

Censur är maktens verktyg mot medborgarna, och Tryckfrihetsförordningen förhindrar utövandet av censur. I alla fall den organiserade och systematiska censuren. Det finns dock andra sätt att tysta frihetens röst och argumenten för att göra det är ofta förrädiskt svåra att värja sig mot. Det finns massa åsikter som ingen vill höra och uttryck som är så pass vidriga att ingen skulle sakna dem om de tystades. Yttrandefriheten handlar dock inte om god smak eller moral, utan om friheten att uttrycka sig. Det är inte människans, utan ordens och tankarnas frihet. Börjar man tumma på den friheten, oavsett vilket skäl som anförs, är man ute på ett sluttande plan. Det är oerhört viktigt att påminna sig om.  

I höstas gav jag ut en diktsamling med titeln ”Hackers”, omslaget föreställer en naken kvinna med stora bröst – en skränig, gräll och samtidigt inåtvänt drömmande blandning av Venus från Willendorf och prostituerad, målad av Ulf Malmgren. Jag ser henne som en trojansk häst, en hacker i den påbjudna kvinnligheten. Mycket riktigt krävdes det list för att ge henne tillträde till sociala medier. När omslaget spreds på Facebook och Instagram förbjöds inläggen omedelbart och togs bort, till och med från Bonniers Instagramkonto. Tills konstnären Marianne Lindberg De Geer kom på att man kunde lägga tumme, pekfinger och långfinger över omslagstjejens censurerbara kroppsdelar och fota av omslaget för att på så vis hacka in den förbjudna nakenheten.

Sociala medier lyder under andra lagar än det tryckta ordet. Vad som värderas högt och vad som avlägsnas av censurinstansen har väldigt lite att göra med Tryckfrihetsförordningen eller dess underavdelning Yttrandefriheten. Mitt bokomslag är bara ett exempel i mängden. Det är ett välkänt faktum att rasism och sexism regelmässigt passerar censuren på Facebook och Instagram medan seriösa konstverk med nakna kroppar förbjuds.

Det finns en tyngd i tryckta medier, ett allvar som mattas av men också lättas upp i de mer fladdriga och ytliga sociala medierna. Framtiden får utvisa om det är bra eller dåligt, om vi är mogna nog att hantera den internetbaserade lättvindighetens ökade gränslöshet. Det lutar åt att vi kommer fejla. Tillgången till tryckta medier blir allt mer en klassfråga, eftersom det är så satans dyrt att prenumerera på papperstidningar.

Och självförtroendet som krävs för att yttra sig komplext och seriöst trots att alla vill ha snabba kickar, det är också en klassfråga.

Mycket kan sägas om detta och alla har nog en åsikt. Att tycka något är enkelt, men att skapa och hantera argument och att resonera kring frågan med stöd i kunskaper är svårt. Den förmågan måste försvaras lika ihärdigt som Tryckfrihetsförordningen och yttrandefriheten, annars kommer friheten att uttrycka sig snart att urholkas och på sikt försvinna. Maktens vilja att reglera den stora massan och säkra sin egen makt är allt för stark för att en lag ska kunna förhindra att så sker. Lagar kan ändras, även grundlagar. Därför krävs det att folket försvarar demokratin, öppenheten och individens friheter att uttrycka sig. Om det förvandlas till en klassfråga är vi alla illa ute. Mitt engagemang för bildning är ett led i det arbetet, en del av försvaret för det öppna samhället. Det är ingen åsikt jag har, det är ett vetenskapligt argument. Jag tror på samtalet, för ett lärt samtal är en öppen plats där argument kan brytas mot varandra och där kunskapen är i centrum. Debatten kritiserar jag, för det är ett verktyg för makt och en plats för åsikter och tyckande, där allt handlar om att vinna. Sociala medier liknar debatten mer än samtalet, samtidigt som det finns möjlighet att länka till och läsa bloggar som mer liknar samtal.

Klicokratin som växt fram är ett hot mot kunskapen och allt vad fördjupning och reflektion heter, och den leder till ett slags censur, för bara den som skriker högst och det som genererar mest klick syns och hörs. Donald Trump är en typ av politiker som skapats av samtiden, och han bryr sig som bekant föga om kunskap, argument och utbyte. Han menar, liksom Jimmie Åkesson, att känslan och åsikten är mer sann än kunskapen och argumenten. Och eftersom deras makt finns i det dolda behövs heller inget annat. Kunskapen blir överflödig. Populisternas framgångar är resultatet av att kunskapen förlorat mark till åsikten, vilket är ett av demokratins alla dilemman. Problemet med populisterna är att de inte lyssnar, de till och med avfärdar all kritik som illvilja och lögn. Jag roade mig med att jämföra Trumps och Obamas Twitterkonton. Trump följer  45 konton (som till övervägande del är hans egna eller hans medarbetares), medan Obama följer 635 000 konton (mitt bland annat). Det säger naturligtvis ingenting egentligen, men skillnaden är i alla fall talande. Om Trump skulle vinna, vad blir han då för typ av president? En lyssnande, eller en dikterande? Populister söker stöd i känslorna för att få makt, men när målet väl är nått gör de allt för att för att hindra andra att kritisera dem. Titta bara hur Kent Ekeroth agerar, hur han ser på Yttrandefriheten i Sverige. Det är en försmak om vilket samhälle vi får om tyckande ges företräde framför argument, och vi är i förfärande snabb takt på väg i en sådan riktning.

Kommer ni till exempel ihåg ”tyck till”-knappen? För några år sen fanns det ett klickfält på många webbsidor som hette ”tyck till”. Gräsrötterna fick lov att tycka lite av varje om ditten och datten. Det ligger i sakens natur att det handlade om placebo. Terapi. Här är kommentarsfältet som populasen kan fylla i om de vill tro att deras tyckande spelar roll, att de har blivit lyssnade på och sedda.

Jag har alltid tyckt att ”tyck till”-knappen var förnedrande, förringande. Att trycka på den påminde vagt om det underkuvande oskicket hos en del författare att inleda sina boktitlar ”En liten bok om… ”. Som för att desarmera det tryckta ordets inneboende kraft/ hotfullhet och dra ner boken till en inbillad folklighetsnivå – det här är visserligen en tryckt text men den är liten och snäll och inte alls farlig.

Jag skulle vilja se någon som vet sitt eget monumentala värde trycka på ”tyck till”-knappen eller ge ut ”En liten bok om…”, typ nu kommer Jan Guillou med ”En liten bok om Mellanöstern’” eller Elisabeth Massi Fritz med ”En liten bok om sexuella övergrepp”. Nej, just det.

Vad är viktigt, på riktigt? Den frågan måste ställas oftare. Det är ett ämne som behöver samtalas om. Kommentatorsfälten är lika vedervärdiga som skyttegravarna under första världskriget. Friheten att uttrycka sig missbrukas ofta på nätet (kanske för att det är så enkelt), och misstas för friheten att uttrycka sina åsikter. Problemet är att alla kan ha en åsikt, men det räcker inte för att bygga ett hållbart samhälle. Åsikter kan aldrig bemötas med annat än andra åsikter, och mina åsikter är lika goda som dina. Argument däremot kan granskas och resoneras kring. Jag kan förstå och respektera dina argument även om jag inte håller med. Och i mötet mellan argument kan det bästa argumentet vinna utan att det blir en prestigeförlust för den som för fram det. När endast åsikter möts blir det lätt känslosamt, och det är då som hatet och hoten kommer. Yttrandefriheten handlar om att försvara rätten att uttrycka sig, men om den endast används till att uttrycka åsikter förlorar den sitt syfte. Därför är populismen så farlig, för den talar till känslorna mer än till förnuftet. Det finns bara åsikter om vi och dem, inga argument som håller för granskning. Därför är det viktigt att det går och att man kan tala om det som är viktigt, på riktigt, vilket är svårt. Krisen i skolan är samhällets och demokratins kris, för det är i skolan man lär sig argumentera. Åsikter behöver man inte lära sig, de har man ändå.

Jenny Högströms nyligen utkomna debutdiktsamling heter förresten ”En liten bok om kött och chark”, självklart en drift med förminskandets lismande ödmjukhet.

Den som tar sig själv och sitt uppdrag på allvar inser att seriöst skrivande aldrig kan uppnås genom självförminskande. Den som tycker istället för att hävda eller ifrågasätta gör sig mindre än hen är. Att ge sig in i hårdare positioner av analys, debatt och kritiskt tänkande – det vill säga gränslägen där Tryckfrihetsförordningen är relevant - är en frihet som kräver mod och självförtroende.

Instämmer! Att stå upp för sina åsikter och möta andras tankar i ett samtal kräver mod, kunskap och analysförmåga. Att använda yttrandefriheten för att anonymt hata och hota på nätet är fegt och kräver ingen som helst kunskap eller kompetens. Yttrandefriheten är friheten att uttrycka MINA åsikter, det vill säga åsikter som jag står för, kan försvara och anser viktiga. Friheten att uttrycka åsikter, vilka som helst, är de anonyma åsikternas frihet. Om demokratin reduceras till en åsiktsdebatt där det är viktigare vem som vann än vad som blev sagt och vad man kommer fram till, har vi snart inget demokratiskt samhälle. Utan argument finns inget fundament att bygga något varaktigt på. Utan förståelse för kunskap blir skolan till en meningslös transportsträcka, och utan bildning förvandlas samhällsdebatten till en fråga om vem som låter och hörs mest.

De sociala medierna har gjort tryckfrihet till tyckfrihet. Att tycka är ett opium för folket. För att inte tala om tyckandets vidareutveckling: lajkandet. I dag tycks det inte längre till, det lajkas i stället, det vill säga det tycks utan minsta ambition att förklara eller underbygga. Är det yttrandefrihet att kunna trycka gilla? Vad är det samhället sysslar med när tung debatt devalveras till blixtsnabba åsikter utan motivering?

Den senaste tidens prioriteringar på Facebook – att bilden och videon ges större värde i flödet än skrivna statusar – leder ännu längre bort från allvaret.

Vi är ute på ett sluttande plan. Inte minst därför känns det inspirerande att börja jobba igen. Tre böcker planerar jag att publicera under året. Inte på något förlag som varit min ambition i skrivandet, men på nätet i form av länkar till pdf-dokument. Det får bli så. Förlagsbranschen är också i kris, liksom papperstidningarna. Samhället förvandlas i snabb takt. Digitaliseringsvågen sveper med sig allt och alla, utan eftertanke. Allt var inte bättre förr, men det betyder inte att allt som är nytt är riskfritt och önskvärt. Viktiga värden kan gå förlorade om allt för mycket förändras allt för snabbt. Tryckfriheten och yttrandefriheten, till exempel. Kunskapen, bildningen och de goda argumenten, liksom förmågan att samtala. Vad händer med analysen när allt handlar om likes och jakt på snabb tillfredsställelse av känslor? 

Visst kan även bild- och videokonsten vara komplex, men här snackar vi inte om konst. Bilden på sociala medier funkar mer som ett slags babygym för vuxna, alltså de där grejerna som hängs upp i en ställning ovanför försvarslösa bebisar som ligger som skalbaggar på rygg och utan kommentar tvingas iaktta en konstgjord apelsin, en debilt leende anka och en överdimensionerad nyckelknippa av plast.

Infantilisering är också en form av censur, och att tillåta sig själv att vara slapp och korkad är den värsta sortens självcensur. Det finns inga individuella hinder för att bli en intelligent varelse, och nej, kom inte dragande med generna. Den kusliga sanningen är att det är marknaden som motarbetar vår intelligens, eftersom intelligenta människor finner andra njutningar än konsumtionens snabbkickar.

Förmågan att uppskatta det komplexa, det som har ett varaktigt värde, måste utvecklas. Och för att förmågan ska kunna utvecklas krävs tid, resurser, insikt om dess värde. Det krävs förståelse för värdet av uppskjutna belöningar. Bildning är ett värde som varar. Bildning blir mer värdefull ju mer tid och möda man lägger på den. Friheten att tjäna pengar på allt fördummar och när skolan blir en marknad är det kunskapen som offras först. Sedan finns snart inget skydd kvar mot alla krafter som hotar det öppna och demokratiska samhället.

En demokrati som vill stå oberoende av den fördummande kapitalismen borde fatta att tryckfrihet och yttrandefrihet är meningslösa utan folk som har nåt vettigt att säga. Den borde fatta vikten av kultur, utbildning och inte minst: ­välutvecklade möjligheter till psykisk mognad. Det vill säga växa mer inåt och tycka mindre utåt. Det gapar ett hål där idag: det enda valet man har i form av självanalys är att syssla med olika sorters flummig självhjälp, typ att bli mindfulvidskeplig aurakärring, gå på peppcoaching i  alfahanneledarskap eller börja tro på gud. Psykvården är i stort sett oåtkomlig till och med för dem som ­behöver den. Och det är fler än man tror som behöver den, av skäl som borde stå solklara för er när ni har läst den här artikeln eller, för all del, kollat en halvtimme på teve.

Utan KUNSKAPEN i centrum finns ingen demokrati. Pengar är ett VERKTYG, inte ett mål. Det handlar om framtiden och det som gör oss till människor. Humaniora är vetenskapen om det mänskliga, det som gör oss till dem vi betraktas oss som, till dem vi vill vara. Människa är en komplex helhet som liksom demokratin och öppenheten måste försvaras mot en hel massa olika hot.

Ingen mår bra av att infantiliseras. Regression är som knark: kul i  början, kostar mer än det smakar i längden. Lättköpt frihet slår ofta över i fångenskap.

Det är alltså knappast troligt att politiska instanser kommer behöva gå in och mecka med grundlagen för att censurera oss. Det finns betydligt subtilare medel om man vill göra Tryckfrihetsförordningen uddlös.

Hoten mot demokratin, öppenheten, kunskapen och allt annat som är förutsättningar för hållbarhet, kommer inifrån. Det vi som löser upp grunden för samhället. Hotet kommer inte utifrån.

Dessutom är det är svårt att peka på censurmekanismer från vänsterhåll eftersom man då omedelbart avfärdas med det svepande begreppet politiskt korrekt. Hur specifikt och välgrundat ett vänsterargument än är så kan det i socialt accepterad paranoia avfärdas av meningsmotståndare som ett slags ogenomtänkt grummel, en allestädes närvarande vänsterströmning utan fokus.

Så blir det är förmågan att skilja en åsikt från ett välgrundat argument gått förlorad. Det är kunskapen som reduceras när förmågan att se och förstå försvinner, inte tyckandet. Åsikterna vinner över argumenten i kraft av sin förföriska enkelhet och skenbara demokrati. Alla kan ha en åsikt, men om alla åsikter betraktas som lika goda, bra och önskvärda, finns inget som kan hindra framväxten av ett samhälle som gör kommentatorsfälten till norm. Talet om åsiktskorridorer, PK-maffian och mediernas vänstervridning är åsikter, inga argument. Det är resultat av tyckande som inte håller för en granskning. 

Känslan av att bli censurerad har kidnappats av högervridna ledarskribenter samt av bittra nättroll, rasister och ytterkantspolitiker med inre armbindel. Men alltså, jag är vänster, och jag känner mig minsann också fett censurerad ­eftersom ingen fattar vad jag ­säger om jag inte gör mig dummare än jag är. Jag slåss varje dag för att behålla min hjärna och tänka komplexa tankar i ett infantiliserande idiotsamhälle som vill göra mig till ­medhårslajkande mainstream.

Men det får man förstås inte säga i det här jävla landet!

Jag ser som sagt fram emot att börja jobba igen. Kunskapen måste försvaras, men just nu har jag lite lister som behöver sågas till och spikas fast. Jag har semester och behöver känna mig fri. Därför sätter jag punkt nu, men jag återkommer inom kort med fler tankar och argument.