Lärande, administration och kunskapskvalitet

Vi har en skola för att demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet kräver kunniga och kompetenta medborgare. Låt oss aldrig glömma det. Skolans uppdrag är att säkerställa kunskapens spridning, och universitetens uppgift är att tillhandahålla förvalta och skapa ny kunskap. Genom dessa system rör sig elever som blir studenter och sedan själva kan hitta sin plats och roll i samhället. Tillsammans bygger vi samhället för allas gemensamma skydd. Utlämnas individen helt och hållet åt sig själv har vi inget samhälle, och om demokratin avskaffas och samhället blir en totalitär diktatur finns inget utrymme för den mångfald som är garantin för mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Total upplösning eller fullkomlig kontroll är lika förödande för allas vår framtid. Vi behöver varandra för att kunna förverkliga oss själva.

Från tid till annan kommer det fram politiker som söker mandat för en politik som ensidigt fokuserar antingen på individen eller på gruppen, och det är lätt att falla för lockelsen. Enkla lösningar är tilltalande som en färggrann godisskål, men lika förödande för hälsan. Problemet med enkla lösningar är att de leder till nya problem. Det går att vinna val och driva opinion med enkla lösningar, men det går aldrig att bygga något hållbart på dem. Komplexa problem som ett samhälles långsiktiga överlevnad kräver komplexa lösningar. Och för att förståelsen för denna sakernas natur ska bottna bland befolkningen och få genomslag i politiken krävs kunskap och förståelse, krävs en hög grad av och vida spridd bildning i samhället. Det är skolans och utbildningssystemets uppgift att sprida kunskap om historien, om verktygen som mänskligheten skapat och den kritiska kompetens som upparbetats.

Lärarnas uppdrag är att vara demokratins försvarare. Det är i alla fall min syn på saken. Därför måste lärarkåren vara fri, och allt som inte gynnar lärande och kunskapsutveckling måste hållas på armlängds avstånd från klåfingriga politiker som anser sig veta vad som behövs och som behöver en fråga att profilera sig i. Skola och utbildning måste utgå från och förhålla sig till kunskapen och stå fri från påverkan från skiftande opinioner, annars är det ingen skola. En skola värd namnet måste bygga på kontinuitet och vila på en stabil grund av väl beprövade kunskaper. Ingen annan än läraren vet vad som behövs just där just då, för att leva upp till förväntningarna. Ingen annan än den enskilde (läraren och eleven/studenten) kan ta ansvar för lärandet och kunskapsutvecklingen. Läggs ansvaret på skolan. Tänker man på utbildning i termer av organisationers prestationer, tvingas man kontrollera, mäta, jämföra och standardisera. Verkligheten ser dock inte ut så och fungerar inte på det sättet.

Läser en intressant debattartikel i SvD idag, av Jacob Henricson (förälder, organisationsrådgivare och tidigare chef för Ericssons globala ledningssystem), som handlar om dessa saker. Hans tankar fungerar som inspiration för mina. Hur ser det ut idag? Vad anser skolansvariga att lärarens uppdrag är, och hur är arbetet organiserat? Hur går det, och vad kan göras bättre?

Lärarförbundet utkom 25/5 med resultatet av en enkät om lärarnas arbetssituation, omskriven i SvD samma dag. I enkäten uppger 86 procent av lärarna att arbetsbördan är för stor och 74 procent anser att “administration/dokumentation” är den mest angelägna kategorin att hantera, trots att Regeringen har vidtagit åtgärder för att minska just denna. Lärarförbundet föreslår – bland annat – att man måste anställa fler lärarassistenter som avlastning. Minister Fridolin svarar att regeringen har avsatt ytterligare 800 miljoner kronor årligen, därmed borde frågan vara löst. Eller?

Ingen vinner på att pressa lärarna. Och mer administistration och dokumentation, fler mätningar och ingående regleringar leder inte till bättre kunskaper, bara till mer stress hos både elever och lärare. Bara för att man vill och kan betyder inte att det är bra att kringskära lärarnas frihet. Och bara för att man gör så i andra verksamheter betyder inte att det är bra för skolan och kunskapsutvecklingen. Den som sökt sig till läraryrket gör det för att man är intresserad av lärande. Så länge man är i kunskapen har jag svårt att se att någon verklig lärare kan uppleva att arbetsbördan är för stor. Det finns alltid tid och ork för lärande. Det är administrationen som betungar och känns pressande, både för elever och lärare. Mer pengar löser ingenting, och vad blir 800 miljoner utslaget på antalet lärare i Sverige? Det låter som mycket pengar, men i praktiken möjliggör pengarna bara marginella förändringar. Släpp kontrollen, lita på lärarna och låt kunskapen utvecklas i frihet och inrikta lärandet på livet istället för betyg. Avskaffa genomströmning som mått på kvalitet. Placera kunskapen i centrum och låt lärare vara LÄRARE!

Som förälder till barn i grundskolan i Stockholm kan man gissa sig till var en del av tiden går. Inför barnens (11 och 9 år gamla) utvecklingssamtal anmodas vi logga in på “Skolwebben” och ta del av våra barns utveckling via ett styltigt och trögt system med standardformuleringar för kunskapsmål som är byråkratiska och svårtolkade, trots att man förstår att någon har gjort sitt bästa. Vid ett kvartssamtal med fröken frågade jag om vi kunde få lov att strunta i systemet och i stället tillbringa all den tid som hon skulle ha tillbringat med att fylla i det med att träffa henne i stället tillsammans med vårt barn svarade hon ”gärna, men det går nog inte”. I sin iver att vara objektiv, målstyrd och kostnadseffektiv har vård, skola och omsorg försökt att automatisera och centralisera likt industrins fabriker. Med ett tråkigt, opersonligt, mekaniskt och dessutom ineffektivt system som följd.

Här, i några meningar, i en debattartikel, sägs mer kloka insiktsfulla saker om problemen i skolan än under många år av ändlösa debatter som skolan i riksdagen och regeringen. Kunskapsutveckling kan aldrig vara objektiv, målstyrd, automatiserad, centraliserad eller standardiserad. Kunskap är vad som BYGGER fabriker, marknader, vårdapparater och hållbara samhällen, inte en vara eller produkt som kan beställas fram och upphandlas i konkurrens. Alla föräldrar känner igen sig och inser att det inte fungerar. Kunskap är en relation och kan bara växa i frihet, av intresse och i gemenskap. Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den vi vill ha. Om lärarjobbet av lärarna uppfattas som tråkigt, opersonligt, mekaniskt och om lärarna uppfattar att systemet de tvingas verka i och aldrig får göra avsteg från är ineffektivt, spelar det ingen som helst roll vad konsulter, politiker eller andra externa intressenter säger. Kunskapen och lärandet uteblir. När jag jobbade som bagare arbetade jag med uppgifter som var tråkiga, opersonliga och mekaniska. I bageriet påverkades dock varken effektiviteten eller kvaliteten av min upplevelse. På högskolan är situationen en helt annan, för där produceras kunskap och kunskap är något väsensskilt från bröd, bilar eller vård. Om konstandseffektivitet är det överordnade målet, vilket är själva grundtanken med New Public Management kommer kunskapen att bli lidande och kunskapskrisen är ett faktum.

Förebilden för dagens styrsystem är förstås industrins mekanistiska målstyrning, som har kommit att influera allt från Lenin till New Public Management. Devisen har alltid varit att offentliga sektorn kan lära sig av industrin att bli mer effektiva. Detta har ifrågasatts av många duktiga debattörer, men de flesta nöjer sig med att konstatera att det som funkar i industrin inte nödvändigtvis funkar lika bra i offentligheten. Det är dock bara delvis sant. Det funkar inte i industrin längre heller.

Industrin ska lära av skolan och forskningen, inte tvärtom. Det går inte att spänna vagnen framför hästen! Bara för att industriledarna och politikerna har makten att bestämma betyder inte att resultatet blir bra. Och det hjälper inte att piska lärarna till lydnad, för när grönsen är nådd slutar de vara LÄRARE och antingen slutar man eller också följer man reglerna lydigt utan engagemang. Kunskap är en ömtålig kvalitet. Förstår vi inte det kommer krisen i skolan aldrig att kunna lösas och för varje år som går utan att något radikalt görs, desto dyrare blir det att rätta till missförhållandena. Det är så lågt från kostnadseffektivitet och hållbarhet man kan komma.

Den mekanistiska modellen, som har cirka 120 år på nacken, fungerar väldigt bra i enkla miljöer där det är lätt att sätta mål och mäta resultat. När jag själv, som 15-åring, planterade skog i Arjeplogs skogar för SCA var mål och ackord solklart effektiva. Tre meter mellan varje planta och 23 öre per planta ordentligt isatt i myllan var tydligt nog för att jag skulle halvspringa över hyggena och sätta ner tusentals tallplantor per dag. En timlön hade nog – i ärlighetens namn – inte motiverat mig lika mycket.

Modellen bygger på ett par enkla antaganden: att människor i grunden är ovilliga att arbeta utan morot eller piska, samt att allt går att mäta i siffror. Därifrån kommer mycket av den dokumentationshets som skolor och andra myndigheter utsätts för. Om det inte mäts så vet vi inte om du har gjort det.

Jag minns hur snacket gick i bageriet på 1990-talet när läraryrket började reformeras. Särskilt minns jag hur man resonerade om lärarnas semester. "Gott åt dem. Varför ska lärarna vara mer lediga än vi?" Jag försökte argumentera för att läraryrket är ett annat än bagarens och att kunskap kräver tid för eftertanke, samt inte minst att lärare jobbar både kvällar och helger under terminen för att planera, följa upp och finnas där för eleverna, samt inte minst för att hålla sig a jour med kunskapsutvecklingen. Lärare blir man för att man vill lära sig, inte i första hand för att tjäna pengar. Läraryrket är mer än ett jobb. Så måste det vara, annars kan ingen kunskapsutveckling värd namnet komma ur skolan. Låt lärarna vara lärare, ge dem frihet och ansvar att utforma arbetet efter eget huvud, i enlighet med kunskap och beprövad erfarenhet. Befria lärarna från administration. Placera KUNSKAPEN i centrum. Det finns inga genvägar till en skola värd namnet! Skolan är en långsiktig INVESTERING. Ingen som vet vad en investering är talar om eller tänker på den i termer av kostnadseffektivitet. Investeringars värde mäts i hur väl de betalar sig på sikt, och om det är något vi vet om skolan är att den befinner sig fritt fall. Är det verkligen mer fokus på effektivitet vi behöver?

Detta leder i skolans fall till en parallellvärld av mål, processer, rutiner, regler, rollbeskrivningar som inte handlar om det skolan egentligen ska göra. Att anställa extra människor till att hantera denna parallellvärld är kanske nödvändigt, men det löser inte problemet. Som Cyril Northcote Parkinsson konstaterade redan 1957 så tenderar byråkrati att växa konstant, oavsett faktiskt arbetsbehov, genom att skapa fler och fler uppgifter för sig själv.

Förr, i början av min lärarkarriär, innan 1990-talsreformerna slog igenom på allvar, dokumenterade jag mitt arbete noga. Jag förde bok över studenternas resultat och hade koll på var de befann sig och kunde med stöd i mina anteckningar utforma undervisning och handledning efter studenternas förutsättningar och med målet, bästa möjliga kunskapsutveckling. Jag dokumenterade för mitt eget intresses skull och för att det gjorde mig till en bättre lärare. Sedan kom det nya och mer detaljerade krav. Mitt arbete reglerades, standardriserades. Det sattes upp mål och började mätas resultat. Arbetet förvandlades och är idag ett annat än det jag sökte mig till och satte en ära i att utföra på bästa sätt, på toppen av min intellektuella förmåga. Idag hinner och orkar jag bara göra det jag är ålagd att göra. Trots att jag vet att jag blir en sämre lärare finns inget jag kan göra utan att bli en belastning för min arbetsgivare. Jag följer därför order. För varje år som går blir jag mindre och mindre lärare och mer och mer en kugge i ett maskineri som producerar poäng, betyg och examina. Genomströmningen är viktigare än kunskapen, inte för att någon riktig lärare att högskoleledare vill ha det så, utan för att det är så reglerna ser ut. handfallna tvingas vi se på hur vårt livsverk vittrar sönder, samtidigt som vi måste lyssna på politiker som med myndig stämma talar om för oss vad vi måste göra, utan att de anför några vetenskapligt hållbara skäl för det.

Kärnverksamheten i skolan är utbildning. Denna leds av lärare. En tidigare rapport från Lärarförbundet ("Perspektiv på läraryrket: Låt lärare vara lärare", 2013) visar att lärarna uppskattar att de endast lägger cirka 21 timmar i veckan på denna aktivitet. Som förälder känns det som en tråkigt låg siffra.

Om man i stället förutsätter att lärarna är kompetenta och kan bedöma vad eleverna behöver så ändras ledningens roll från kontroll till möjliggörande. Det som ska följas upp av ledningen är vilka lärare som inte har tillräcklig förmåga att hantera situationen på ett professionellt sätt, inte vilka som har fyllt i alla rutor i blanketterna på rätt sätt.

Så, i stället för att utöka kontrollbyråkratin bör lärarna befrias, så de får ägna sig åt det som en gång gjorde att de sökte sig till läraryrket.

Kunskap kan bara växa i frihet, ur lärares, elevers och studenters individuella intresse och ansvar för kunskapsutveckling. Det vi sysslar med idag är kontraproduktivt, för att inte säga huvudlöst och hur som fullkomligt förkastligt. Kunskap kräver andra förutsättningar för att växa än pengar, produkter och efterfrågan. Viljan att veta är en enorm kraft som kan försätta berg, men om kraften reduceras till önskan att få ett svar, används kraften till något annat än att utveckla kunskap. Viljan att veta måste tyglas och kanaliseras för att leda till lärande. Bara för att det går att tvinga lärare att underordna sig betyder inte att det leder till ökat eller bättre lärande.

Det finns inga genvägar till kunskap! Med de orden samlar jag ihop mig för att möta årets nya studenter. Jag lever fortfarande på hoppet om att det ska bli bättre, att förnuftet ska segra och att lärare ska få vara lärare. Alla är ju trots allt ense om att vi har problem och att skolans uppdrag är kunskap.