Att tänka är en konst, liksom att förmedla tankar, få andra att tänka och att tänka tillsammans. Det är mitt jobb, att tänka, utveckla tankar och tänkande samt främja dessa egenskaper. Vetenskap handlar lika mycket om att tänka och värdera tankar som att upptäcka saker. Kunskapen står på tre ben: Tänka, upptäcka, värdera.
Som kulturvetare upptäcker jag inte så mycket. Jag tänker desto mer, och värderar hela tiden egna och andras tankar och upptäckter. Det är så samhället blir hållbart. Ju fler som tänker, upptäcker och värderas, desto mer hållbart blir samhället. Tyvärr uppskattas inte tänkande och värderande. Kanske för att det tar tid och för att det ofta går på tvärs mot hur det känns. Tänkande leder ofelbart och oupphörligt till att känslan utmanas och till upptäckten att vi människan alltid är mer lika än olika varandra.
Idag tycks det en massa, och reageras. Det klickas, gillas, mäts och jämförs. Vad, spelar inte så stor roll. Uppmärksamheten är det viktiga. Tänkande och värdering blir ett problem där tyckande och kännande är i fokus. Om det viktiga är hur det känns och att inte vara ensam med sin känsla skapas ett tryggt vi och ett hotfullt dem som förstärker känslan.
Allt fler känner att världen blivit mer hotfull och många anser att det är muslimernas fel. Så länge man nöjer sig med att tycka och reagera, utan att tänka och värdera, stärks den känslan, liksom (den skapade) gränsen mellan vi och dem. Vi som har de rätta värderingarna sluter oss samman mot dem som antas tänka annorlunda om vad det innebär att vara människa. Även om det saknas evidens för känslan och trots att det bara behövs en ytlig värdering av argumenten för att upptäcka att de saknar fog för sig. När tänkande och värderande satts på undantag finns inte längre något skydd mot känslan, och därför är det allt färre som förstår hur lätt det är att som individ och samhälle ledas fel. Känslans väg är vägen mot undergång, för den saknar det nödvändiga momentet av reflektion.
Saknas tid för eftertanke, möjlighet till återhämtning, marginaler och intresse för hur det verkligen är utelämnas vi till känslorna. Det är en farlig väg att gå. Därför behöver tänkande och värderande uppmärksammas mer och värderas högre.
Om drygt en vecka börjar jag jobba igen. Då måste tänkandet bli mer strukturerat och värderingen mer systematisk. Efter sex veckors ledighet är jag redo för ytterligare ett år. Jag har stora ambitioner för det kommande akademiska året. Tre böcker ska publiceras på nätet. Den första, om samtal och kultur, kommer i augusti/september. Den andra om nomadologi, om studier av förändring, i rörelse, kommer till jul eller i januari, och den sista om rhizomatiska ordningar kommer innan semestern. Det är planen. Och så ska jag påbörja en helt ny bok, om framtiden. Fast i grund och botten handlar allt jag gör om tänkande och värdering. Det är mitt arbete. Det är mitt liv.
10 kommentarer:
Jag tror det är ganska fåfängt att försöka få alla att tänka mer. Kanske ska vi tänka om, och tänka hur en värld där ganska få tänker och värderar, ska kunna fungera.
Läste en mycket intressant artikel idag, som försöker förstå saker bortom det vanliga pladdret: http://www.the-american-interest.com/2016/07/10/when-and-why-nationalism-beats-globalism/
En värld där några få tänker är en farlig värld. Tänkande är som demokrati, det krävs kollektivt engagemang för att inte ända i förskräckelse.
Det håller jag med om. Verkligen. Och det är lätt att säga utan åtaganden. Men hur ska du, rent praktiskt, få de som inte vill tänka, att tänka? Visioner är enkelt att ha. Läser just Pierre Hadots Vad är antikens filosofi? (Rekommenderas) där filosofi beskrivs som handling, som livshållning. Platon var, enl Hadot, mycket för dialogen som "förvandling", som metod. Jag tror du är inne på ungefär samma tanke, utan att tydligt, explicit, uttrycka samtal som problemlösningsmetod. Som om "problemlösning" är något farligt ...
Är det inte så att Platon förutsätter att en av parterna i samtalet, t ex Sokrates, sitter på sanningen i högre utsträckning än motparten och att "samtalsledaren" genom frågor ska få den andre att erinra sig kunskapen som förväntas finnas gömd och glömd inuti det halvt slumrande förnuftet. Må så vara att Sokrates anser sig inte veta något, det är ju ändå i någon mån underförstått att det finns en norm, en högre sanning, ett förnuft att förhålla sig till och att söka finna i sig själv med hjälp av någon som kommit längre.
Detta går väl på tvärs med ett demokratiskt tänkesätt där sanningar inte finns, åtminstone inte hos en elit, utan är summan av överenskommelser mellan flera parter. Problem blir således bara lösta tillfälligt och allt måste i den ständiga föränderliga tillvaron omförhandlas på nytt. Samtal utifrån sådana förutsättningar är mindre förutsägbara och skapar mer utrymme för att fullständigt omkullkasta gamla beslut och ordningar. En del skulle kalla den miljön mer kreativ kanske. Vill inte låta som en antidemokrat nu men är personligen inte så säker på att det som skapas i en fullständigt demokratisk miljö behöver få ett bättre resultat än "kreativiteten" hos den som samtalar med en Sokrates. Men har för lite kunskap för att egentligen uttala mig i den frågan. Vill gärna kunna lita på att en elit utan egna själviska ambitioner (som i Platons stat) har koll på läget och fattar förnuftiga beslut som gagnar alla.
Där kommer problemlösningen in. Hur ser man på den? Något som ständigt ska förhandlas om med alla berörda (eller deras representanter) vilket gör att problem egentligen inte blir lösta annat än för stunden men väl demokratiskt och vad som passar just nu och i en ström av pågående samtal, möten, gemenskap, skapande. Eller något som löses "en gång för alla" av en mer förnuftig oegenyttig elit? (Existerar en sådan?!) OK, det förra låter ju bättre, erkänner det. Och inte behöver det vara så mycket antingen eller heller som jag beskrivit det här.
Eva
Problemlösning ... det finns antagligen många tankar om det. Jag kan tänka mig flera situationsanpassade definitioner, beroende av problemet. Dels sådant som löses en gång för alla. Dels sådant som löses vartefter, vars lösning förändras beroende av ingångsvärden. Det måste inte alltid vara detsamma. Det är alltid konkreta problem som måste lösas, ibland måste man tänka ut eviga lösningar, ibland tillfälliga, sådana som förändras.
Svårigheten är kanske flexibilitet, när man tänker sig att frågor är statiska snarare än dynamiska.
I den tolkning av Platon och Sokrates dialektik som jag läser nu, var Sokrates idé att ställa frågor för att få den han frågade att komma fram till svaren. Han visste inte svaren, däremot kunde han erbjuda en väg till dem.
Engagemang och intresse måste komma inifrån. Jag har ingen lösning på problemen med bristande insikt och förståelse för tänkandets betydelse i samhället. Man saknar inte kon förrän båset är tomt ... Det är frustrerande att se på, utan att kunna göra annat än försöka på olika sätt. Har läst Hadots bok, men känner mig inte riktigt hemma i hans tankevärld. Han liksom Platon utgår från att sanning är något som finns i världen för oss människor att upptäcka, och det finner jag inga stöd för. Jag vill upplösa grunden för problemen, inte lösa dem.
Jag är helt klart inne på din linje Eva!
Förstår man att frågan är lika rörlig och föränderlig som problemet och omgivningen där det uppstår är mycket vunnet.
Jobbar på en bok med den ingången där jag driver tesen att studier av kultur är studier av förändring, i rörelse.
OK, studier om kultur som studier av förändring. Låter som en självklarhet, lätt att ta till sig. Samtidigt också lätt att ta till sig kultur som något bundet till tradition, något fast att bevara, kultivera och omgärda med skyddande gränser i en föränderlig värld, om inte annat så för trygghetens skull, sin tacksamhets och lojalitets skull gentemot fäderna och mödrarna. Tänker då på det här som jag läste på Mattias Karlssons (SD) facebooksida:
"Den konservativa instinkten grundar sig i individens förnimmelse av hennes samhälles vilja till liv. Människor som älskar livet, älskar också det som givit dem liv. De önskar att ge liv för att föreviga det som de har. Det är i denna snåriga sammanvävning mellan individ och samhälle som den vilja till liv som konstituerar konservatismen har sitt upphov.”
- Roger Scruton, "The meaning of conservatism"
"föreviga det som de har.."
Göra något fast och kontrollerbart som till sin natur är i rörelse för att levas i just då det uppstår och som kan uppstå igen och igen om ingen håller det fast...
Låter som ett annat citat från samma sida:
"Tradition is not the worship of ashes, but the preservation of fire" (Gustav Mahler)
Alltså, här verkar man vilja se tradition som något som mumifierar en rörelse (elden). Ganska absurt men samtidigt mänskligt. Som om konservatism handlar om en känsla av saknad, en nostalgi över en föreställning eller faktiskt tillstånd som nu icke längre är eller blir men som man liksom plastat in för att bevara det. Om det vore eld man konserverat skulle elden fortfarande brinna utan behov av hjälp av konservator. Det är som när religiösa uppenbarelser (rörelse) blir till läror och doktriner (fast materia), de förlorar sin glöd, blir bara en bild på eld utan att värma och sanningshalten, verkligheten blir till teori.
Eva
Lustigt. Jag tycker din och Hadots tankevärld synes väldigt lika!
Sanningen i världen, vad är det? Vissa saker, t ex fysikaliska skeenden, tycks ju följa en reproducerbar process. Och det är väl den enda sanning man kan åstadkomma. Absoluta nolltemperaturen tycks vara där runt minus 273 grader i vårt referenssystem.
I många andra frågor tycker jag det verkar som om man beskyller några för att de tror på en sanning som de varken själva tror på, eller som finns. Dvs, det tycks mig ofta som om de som inte "tror" på sanning, påstår att andra tror på sanning, fast de inte alls har givit uttryck för det. Mycket märkligt faktiskt. Som om de som inte tror på sanning tror på en sanning, fast de inte tror att den finns.
Skicka en kommentar