Nyliberalism

Trosföreställningar finns det gott om. Inte bara inom kyrkliga sammanhang. Nyliberalismen är en trosföreställning som på olika sätt påverkar vilka beslut som tas och som utövar inflytande på kulturen och tänkandet, ofta även utan att någon säger sig tro på den. Har tänkt skriva om detta ämne ett tag nu, med utgångspunkt i ett inlägg i DN, av Kajsa Ekis Ekman. Idag är det dags.

Gränsen mellan tro och vetande är sällan skarp. Det är en flytande skala, från rena fantasier, över saker man övertygats om finns stöd för till sådant det finns evidens för. Tro och vetenskap är inte två diametralt olika saker, för det är svårt att veta vad som är vad. Försöker man på förhand sortera in påståenden i det ena eller andra facket, eller om man tror sig kunna avgöra saken genom att granska den som uttalar sig, är man ute på tunn is. Vetenskap handlar inte om att vara tvärsäker utan om att ständigt vara kritisk, även mot det man vet. Religion handlar både om tro och vetande, eller kanske snarare om hur man ska hantera både det man vet, det man är osäker på och det man inte kan veta något om. För mig som kulturvetare är det intressanta gränsen mellan och hur frågor som är svåra att kategorisera hanteras. Religion är dock ett väldigt kontroversiellt ämne och därför väljer jag att här titta på något annat, något som inte vanligtvis brukar tänkas på som tro; ekonomi. 

Nyliberalismen måste vara den underligaste av ideologier. Den sägs styra världen, ändå är det ingen som tror på den. Till och med Sveriges tre-fyra kända nyliberaler värjer sig panikslaget mot epitetet och deklarerar ofta och högt att de är missförstådda, de är minsann inte nyliberaler.

Nyliberalismen har ingen flagga, ingen färg, ingen rörelse bakom sig, inget parti har denna -ism inskriven i programmet till skillnad från feminism, socialism eller nationalism. Ändå är det denna ideologi som lastas för allt från ökande klassklyftor till arbetslöshet, kris och privatiseringar. Frågar man någon till vänster om centerpartiet vad som orsakat allt detta, är chansen stor att man får svaret nyliberalism.

Ett ord som ger effekter och som används som förklaring, trots att ingen säger sig vara anhängare av ordet, eller i alla fall inte av det som ordet förknippas med. För att kulturen ska påverkas spelar det ingen roll om man tror eller ej, eller om det finns evidens. Kulturen påverkas mer av det människor tror än av det man vet. Titta bara på politiker som Jimmie Åkesson och Donald Trump som vinner anhängare och driver opinion genom att upprepa lögner och genom att spela på känslor. Vi säger att vi lever i ett sekulärt samhälle, att vi gjort upp med alla trosföreställningar och att Sverige är en kunskapsnation, men det finns gott om bevis för motsatsen. Det är viktigt att lägga märke till och utgå från om debatten om kyrkan ska bli meningsfull.

Jag har själv använt begreppet ett otal gånger, främst därför att det är bekvämt: det sammanfattar utvecklingen i västvärlden de senaste trettio åren, utan att man behöver förklara närmare. Men kanske är just detta problemet? Över huvud taget är problemet med ord att de används för att förklara något, men gör att man slipper förklara just detta. Man bör därför prova då och då att ta bort viktiga nyckelord i språket och se vad man gör med det vakuum som uppstår: ta bort döden, ta bort Gud, ta bort vänskap - med ens måste man förstå vad man egentligen menar.

Ett klokt och viktigt påpekande. Ord har makt över oss människor, så att plocka bort dem ur språket kan vara ett sätt att få syn på saker som annars hamnar i det fördolda. Det är en gammal kulturvetenskaplig insikt att ords innebörd ofta tas för given och att den falska överenskommelsen påverkar utfallet. Människans hjärna och tänkandet spelar oss ofta spratt som det är viktigt att göra sig uppmärksam på om man verkligen vill förstå hur allt hänger ihop och påverkar vartannat. Vad menar vi egentligen med ... ? Det är vad kulturvetenskap handlar om skulle man kunna säga, att hantera den typen av problem och skapa verktyg för analys av kulturen som består av en disparat samling uppfattningar som är mer eller mindre välgrundade.

Låt oss se efter vad nyliberalismen alltså sägs vara. Svenska akademiens ordbok definierar den som: ”En åskådning som i huvudsak går ut på att staten bör begränsa sina ingripanden i samhället och näringslivet till ett minimum.”

Nyliberalism går att definiera och det handlar inte om ett varumärke eller en etikett man sätter på sig själv. Nyliberalism är ingen rörelse man ansluter sig till. Därför tar många, även sådana som håller med om och tror på definitionen ovan, avstånd från ordet. Det är en bra illustration till konnotationernas (och kulturens) makt. Det finns gott om exempel på samma sak även på andra områden; Jag är inte rasist men ... är ett vanligt sätt att uttrycka sig idag. Man vill inte förknippas med sådant som uppfattas som negativt, men man har de föreställningar man har, oavsett om de bygger på tro eller vetande. Det viktiga är inte konnotationerna utan effekterna av orden och dess användning. Kulturvetenskap handlar inte om hur det är, utan utan om hur det blir.

En av nyliberalismens tidiga kritiker var vänsterrörelsen Attacs hedersordförande Susan George. Hon förklarade den på ett liknande sätt: som en tankekonstruktion vars centrala idé är frihandel och en fri marknad och att staten, särskilt välfärdsstaten, måste skäras ner. Nyliberalismen, berättade George i sin föreläsning ”A short history on neo-liberalism”, ”började som ett litet embryo på Chicagos universitet med filosofen/ekonomen Friedrich von Hayek och hans studenter, som Milton Friedman.” Den lyckades ”skapa ett stort internationellt nätverk av stiftelser, institut, skribenter och akademiker” för att sedan bli ”den största världsreligionen med sin dogmatiska doktrin, sitt prästerskap, sina institutioner och kanske viktigast av allt, dess helvete för hedningar och syndare som vågar utmana den etablerade sanningen.”

På nästan exakt samma sätt inleder Guy Standing, det senaste årets trendigaste vänsterprofil, sin bok ”Prekariatet – den nya farliga klassen”: ”På 1970-talet lyckades en grupp ideologiskt motiverade ekonomer vinna politikernas uppmärksamhet och få gehör för sina idéer. Den centrala programpunkten i deras ’nyliberala’ modell var att tillväxt och utveckling var beroende av marknadens konkurrenskraft; allting skulle göras för att maximera konkurrensen och konkurrenskraften.”

Berättelsen om nyliberalismen är således en berättelse om idéernas makt. Inget sägs om kapitalister, utan det är tydligen akademiker som styr världen. Georges och Standings versioner är närmast konspiratoriska: här satt ett fåtal herrar i sina rökfyllda rum, puffade på cigarrer och började övertala hela världen om sin onda plan…

Det så vi brukar tänka, från höger till vänster i politiken och även inom vetenskapen. Tanken är förförisk, men världen drivs inte av idéer, utan av en komplex sammansättning av en hel massa olika saker: Känslor, handlingar, föreställningar om olika saker och idéer. Kulturen handlar inte om antingen eller, utan om både och. Trosföreställningar kan förändra tänkandet och påverka handlandet, men det är helheten som sådan som påverkar mer än delarna. Vill man verkligen förstå nyliberalismen och komma till sätta med effekterna, som är det centrala, måste man förstå detta. Det är ännu ett argument för kulturvetenskapen och dess nytta.

I den svenska kontexten har Chicagoskolans roll övertagits av tankesmedjan Timbro. Vi har ofta hört berättas om hur högern i mitten av sjuttiotalet insåg behovet av att överta ”problemformuleringsprivilegiet” från vänstern och började ägna sig åt ideologiproduktion.

Om detta är sant, blir ju frågan: om det är så få som verkligen är nyliberaler, hur kommer det sig då att den kunnat bli den nya världsreligionen? Styrs vi av en ideologi som ingen håller med om?

Detta kan ju naturligtvis bero på att våra ledare är oärliga: att de i hemlighet är anhängare av nyliberalismen, eller, som det också har hävdats, att den nu uppnått hegemoni och inte behöver förfäktas längre.

Ideologier har förfäktare och motståndare och det spelar som sagt ingen avgörande roll om man tror på den eller ej. Tron på att någon annan tror bär på lika mycket förändringskraft. Jag tror, men vet inte, att det är så man bäst förstår nyliberalismen. Inte som en ideologi eller ekonomisk teori utan som en trosföreställning som talar till känslorna utan att passera intellektet. Därför är det så svårt att hitta företrädare som säger sig tro på nyliberalismen. Det går däremot att hitta gott om exempel på effekter i samhället som går att knyta till olika föreställningar om nyliberalism. Det handlar om individens syn på sig själv och hens relation till resten av mänskligheten. Människor har en fallenhet att säga en sak men göra något annat. Det måste man också ta med i beräkningen om man verkligen vill förstå vad som driver kulturens tillblivelse.

Men inte heller som verklighetsbeskrivning stämmer den. Budskapet i nyliberalismen går i själva verket rakt emot den faktiska utvecklingen i de kapitalistiska samhällena.

Vi har till exempel inte rört oss mot en friare marknad. Vad som snarare kännetecknar de senaste trettio åren är sammanslagningar av företag, stark tendens till monopolbildningar inom många sektorer och framväxten av gigantiska, multinationella korporationer. Se exempelvis på Google, Bonniers, Monsanto, Wal-Mart, Seven Eleven eller på utvecklingen inom bilindustrin. Mat, kläder, media: sektorer där det tidigare rått konkurrens domineras nu av ett fåtal jättar som slagit ut små handlare. Längre ifrån idealbilden av Kiviks marknad har vi inte befunnit oss på länge. Precis detta är ju kapitalismens eviga paradox: ju friare man släpper marknaden, desto mer tenderar den att avskaffa sig själv, därför att alla företag strävar efter monopol.

Inte heller har marknaden frigjort sig från staten: tvärtom ser vi en marknad som i högsta grad är beroende av staten. Det svenska exemplet med upphandlingar är ett perfekt exempel på detta. Då en offentlig tjänst upphandlas – skola, äldrevård, kollektivtrafik – ser staten till att skattebetalarnas pengar går till vinst åt företag. På så sätt garanterar staten vinst åt företag som hade gått i konkurs om de själva varit tvungna att ta ut avgifter av kunderna.

Det är aldrig så enkelt som man tror. Kausalitet är enormt svårt att undersöka och avgöra. Ordet nyliberalism har dock påverkat utvecklingen bara genom att det finns och används i sinnevärlden. Effekter går dock att undersöka och uttala sig om, och om effekterna är positiva behöver man inte göra något. Men om effekterna är negativa kan och bör man fundera över vad man kan göra. Utfallet går att studera, förhålla sig till och reflektera över. Debatter för eller mot nyliberalism leder dock ingen vart, eftersom det inte går att veta vad som påverkar vad. Eller annorlunda uttryckt, framtiden vet ingen något om. Kanske är det där skon klämmer, vilket i så fall gör mig ännu mer motiverad att påbörja arbetet med nästa bok som ska handla om just framtiden. Om det gick att på förhand veta vilka effekter ett beslut skulle få, om det gick att styra kultur, hade samhället sett helt annorlunda ut. Sanningen är att det inte går och att ingen kan veta. Det enda som går att uttala sig om är effekterna, utfallet av skapandet av kulturen (som alltså bygger på en komplex blandning av tro, antaganden och evidens). Det spelar ingen roll om man tror på eller är motståndare till nyliberalismen, när ordet väl kastats ut i offentligheten påverkas kulturens tillblivelse.

På samma sätt har USA outsourcat sina krig på företag som Blackwater (numera Academi), som får amerikanska skattepengar för att föra krig i Irak och Afghanistan, agera polis under Katrina-orkanen och träna militärer världen över. Den fransk-egyptiske ekonomen Samir Amin har beskrivit det bra: ”Faktum är att kapitalismens globala expansion, just på grund av dess polariserande verkan, ständigt kräver att de ledande makterna – staterna i systemets centrum – ingriper politiskt i den dominerade periferin.” Detta sker inte bara genom krig, utan också genom de institutioner som växt alltmer i betydelse: IMF, WTO och Världsbanken, som ingriper ”fredligt”. Deras uppdrag är enligt Samir Amin ”inte det föregivna, att garantera ’marknadernas frihet’, utan tvärtom att skydda centrumets monopol.”

De modeller som gjort Tyskland, USA och Kina så framgångsrika bygger alla på statlig hjälp till kapitalet. I Kina kan man se tydligt hur det var kommunismen som krattade väg för kapitalet: utan den utbildning, den välfärd och den disciplinering som kommunisterna såg till att införa, skulle landet aldrig kunnat ha bli hela världens fabrik.

Det handlar om makt och inflytande. Men inte om makten att bestämma hur det ska bli utan om vems ord som väger tyngst, om vilka beslut som tas, och vilka effekterna blir. Oavsett vad man gör gynnas någon och vem det blir är svårt att uttala sig om på förhand. Därför är det så olyckligt att tron om att kultur går att styra slagit rot, för den tanken, den föreställningen eller villfarelsen, har påverkat samhällen världen över på det sätt som går att iaktta och som brukar omtalas i termer av nyliberalism. Det handlar inte om en ideologi som omsatts i handling, utan om handlingar som i efterhand förklarats ideologiskt.

Det finns mängder av exempel världen över på hur stat och kommun börjat gå storföretagens och eliternas ärenden, alla med sin speciella krydda. I Sverige delar den borgerliga alliansen ut bidrag till övre medel­klassfamiljer. I Grekland stänger staten just nu public service-tv och använder polis för att avhysa sina forna anställda, så att de privata företagen kan få ensamrätt att sända tv och radio. Och i och med de gigantiska statliga bankräddningarna 2008, som fortfarande pågår, kan ingen längre säga att det finns någon motsättning mellan stat och kapital. Som man säger i USA nuförtiden: kapitalet behöver staten som bönor behöver majsbröd.

Vad som verkligen har präglat de senaste trettio åren är en gigantisk maktförflyttning. Från fattiga till rika, från löntagare till företagare, från demokratiskt valda ledare till överstatliga institutioner. Men det är knappast en ideologis fel. Det är mer adekvat att tala om en kapitalistisk motoffensiv. Vad som har skett de senaste trettio åren är att kapitalet har varit oerhört framgångsrikt i att sänka löner, motarbeta facket och ställa löntagare i världen emot varandra.

Det handlar om individer, om enskilda människor och dess individuella sätt att tänka om sig sig själva och varandra, och det handlar om effekterna av handlingar som utförs i vardagen. Handlingar som bygger på föreställningar, men inte om ideologiska föreställningar eller om genomtänkta beslut. Det handlar om effekter av affekter. Nyliberalismen talar till människans undermedvetna och det är tankar som känns bra. Det är viktigare för mig, här och nu, än effekterna vars kausalitet vetenskapen ändå inte kan uttala sig säkert om. Där skapas framtiden, mellan människor, i kulturen, under tiden som alla är fullt upptagna med annat. Debatter om för eller mot olika trosföreställningar till exempel.

Nyliberalismen är denna epoks falska medvetande. Den lurar oss på två sätt: först får den oss att tro att det är idéer som styr världen och sedan får den oss att tro att dessa idéer är lika med verkligheten. Alla tider har sin ideologiska överbyggnad, men nyliberalismen är någonting mycket mystiskt: en dubbel överbyggnad, en ideologi om en ideologi. En febrig fantasi om en ren kapitalism som vi har misstagit för verkligheten. Den får oss att beskriva den kapitalistiska motoffensiven med ord som fri marknad, valfrihet, privat ägande, konkurrens och att sätta dem emot stat, tvång, monopol.

Jag tror det ligger massor i detta uttalande. Detta sätt att se på och förklara det som vanligtvis omtalas i termer av nyliberalism är mer konstruktivt än att debattera för eller mot idén som sådan.

Under precis den tid då kapitalismen alltmer tenderar åt stora monopol, lär sig alltså allmänheten att tro på konkurrens. Under precis den tid då ägandet tas från allmänheten för att bli en källa till primitiv ackumulation för bankkapitalister, lär vi oss att ”älska att äga.” Under precis den tid då kapitalister börjar mjölka skattebetalare som aldrig förr och placera pengarna på Cayman Islands, lär vi oss att det är fult att leva på statliga medel.

Delar av vänstern har tyvärr inte kunnat genomskåda detta, utan rusat som tjuren på det röda skynket och argumenterat frenetiskt emot ägande och konkurrens och för staten i största allmänhet. Det har ofta sagts att ideologierna är döda, men här bevisas motsatsen. I själva verket lider vår tids människor av en övertro på ideologi. Vi vill så gärna att idéerna ska styra världen att vi tillskriver de styrande en ideologi, mot deras vilja. Och det naivaste av allt är att vi tror att när idéerna visar sig vara dåliga, så kommer de styrande att ändra sig. ”Nu är nyliberalismen död”, ropade man 2008.

Debatten om kyrkan och religionen som rasar just nu tror jag kan förstås på liknande sätt. Det handlar inte om antingen eller, för eller mot. Verkligheten är enormt mycket mer komplex än så och det finns inga otvetydiga kausala samband. Vill man verkligen förstå måste man lära sig hantera komplexiteten, inte försöka styra kulturen. Här finns massor att lära av religionen som upparbetat kompetens att hantera effekterna av det man bara kan tro på, det man inte kan veta något om. Genom att lyssna på varandra istället för att fördöma, kritisera eller en gång för alla försöka avgöra vem eller vad som är rätt, kan man lära sig förstå komplexiteten och därigenom bli bättre på att hantera effekterna av kulturens tillblivelse.

Men nej, vinstintresset dog inte efter 2008. Bankerna slutade inte vilja göra pengar ur intet, företag slutade inte vilja skaffa monopol, sänka löner eller muta regeringar. Något som däremot borde ha dött är illusionen om nyliberalismen. Den är inte ens intressant att polemisera mot teoretiskt. Istället borde vi ägna oss åt att analysera den riktiga kapitalismen. Som inte bara är skamlös, utan helt och hållet ideologilös. Ideologin reserverar den för massorna.

Tro och vetande är två sidor av samma sak och kulturen bryr sig föga om vad som ligger till grund för olika sätt att agera. Vi tror att vi vet, men det enda som betyder något är vilka affekter som påverkar handlandet. Det gäller nyliberalismen såväl som i debatten om religionen och i frågan om hur man ska se på och hantera flyktingströmmarna som rör sig över världen.