Vill vara i kunskapen, utan andra krav än kunskapen själv. Kunskapen har ett egenvärde. Den som inte förstår hur eller varför närmar sig vetandet på fel premisser. Kunskapen är grunden för allt. Däri ligger dess värde, i dess förmåga att skapa möjligheter. Ingen vet vad man kan göra med kunskapen. Det är som det ska, det är inget problem. Utan kunskap kan man inte göra något. Så även om det inte går att definiera vad som är värdet av kunskap så har den ett värde. Den synen på kunskap försökte jag beskriva i gårdagens bloggpost. Tror inte riktigt det framgick. Lätt att det uppstår missförstånd. Kunskap är svårt. Svårare än något annat. Det måste vara utgångspunkten, att det är svårt, men inte omöjligt. Det är skolans uppdrag, att visa det. Att det går och att kunskapen har ett egenvärde. Annars blir skolan allt det som skolan inte kan eller får vara i en nation som aspirerar på att bli en kunskapsnation. Kunskapsprocesser kan inte kontrolleras. Därför kan och ska inte läraryrket kontrolleras. Lärande är en individuell rörelse som utförs tillsammans. Skolan har har liksom kunskapen ett egenvärde och allt tal om nytta, alla krav på prestation och alla försök att kontrollera utbildning är därför kontraproduktivt. Nyttan med skolan och kunskapen kan bara skapas någon annanstans, och av andra. Nyttan uppstår mellan och när kunskapen sätts i verket. Kanske kan man säga att kunskapen är ett slags motsvarighet till stamceller som kan omvandlas till vilka andra celler som helst. Fast det krävs hårt arbete och det arbetet måste utföras av den som vill dra nytta av kunskapen. Ingen annan kan göra det åt en, och att ålägga skolan att leverera nytta är galet.
Hittar en text på detta tema, som jag tänker återkomma till under dagen. För att inte tappa fokus i korrekturläsandet behöver jag omväxling. Däri ligger en viktig del av nyttan med bloggandet för mig. Att tänka högt och publicera resultatet frigör utrymme för nya tankar och skärper intellektet. Nytta är komplext och ingen vet med säkerhet på förhand vad, om eller hur. Bara att. Det är det enda man kan veta. Texten som jag tänker med är dagens Under Strecket och rubriken är Nyttans evangelium urholkar själen. Den är skriven av Ervin Rosenberg och handlar om nyttotänkandets diktatur som är en tanke hämtad från litteraturprofessorn Nuccio Ordine. Vi får se vart detta tar vägen.
Trakta efter mer, som Platon i ”Staten” kallar pleonexi, har tänkare ända sedan antiken ansett som föraktligt. Lika skarp som Platon är Aristoteles som i ”Politiken” fördömer manin att samla pengar på hög (krematistik). En bestämd maning att inte oroa sig för sitt timliga väl möter man hos evangelisten. Det finns de som tänker så också idag. Mot nyttotänkandet, mot idén att en oupphörlig förbättring av de materiella villkoren (den egna nyttan) kan öka graden av tillfredsställelse, har filosofer, författare och konstnärer förfäktat en syn enligt vilken det till synes onyttiga är omistligt för ett gott liv, ett liv som håller dignitas hominis före allt annat. Filosofer med höga tankar om människan har trott på hennes förmåga att fullkomnas, höja sig över det nyttiga och ägna sig åt det ”intresselösa”: filosofin, litteraturen, konsten och vetenskapen.Vad är meningen med livet? Är det att samla prylar och pengar som bara har ett mängdvärde och endast betyder något i jämförelse med vad andra har? Ett torftigt värde i så fall. En illusion av en illusion. En växande tomhet som skramlar mer ju större den blir. Företagsekonomi som är ämnet jag undervisar i sägs handla om att hushålla med begränsade resurser. Så ser det tyvärr inte ut överallt. Allt för många ser på ekonomi som optimering av vinst. Ingen talar om nyttan med det. Kuluren vi skapat tar nyttan med pengar för given och granskar allt annat kritiskt, trots att alla vet att meningen med livet är något annat. Oklart vad. Sökandet efter svar, kanske? Eller kunskap och utbildning. Inte betyg, inte examina. Möjligheter. Att utbilda sig, läsa böcker, lyssna och lära handlar om att skapa möjligheter och öka chanserna att bli lycklig. Däri ligger nyttan. Någonstans i framtiden. Inte i det man har gjort och kan visa för och jämföra med andra, utan i möjligheterna som öppnas. Så vill jag se på hållbarhet också, och bildning, inte på listor som kontrolleras, utan på möjligheter med potential att realiseras. Ju fler desto bättre.
Ett gott exempel på föreställningen om människans möjlighet att fullkomnas är det brev från 1780 som John Adams – han skulle med tiden bli USA:s andra president – skrev till sin fru:
”Jag måste studera statskonst och krigskonst på det att våra söner må vara fria att studera matematik och filosofi. Våra söner bör studera matematik och filosofi, geografi, naturhistoria och skeppsbyggnad, navigation, handel och jordbruk för att ge sina barn rätten att studera måleri, poesi, musik, arkitektur, bildhuggeri, gobelängvävnad och porslinstillverkning.”Meningen och nyttan med kunskap och utbildning är möjligheterna det ger att fullkomnas och bli bättre. Att utvärdera, kontrollera eller ännu värre, försöka målstyra lärande är helt förkastligt, för resultatet blir oundvikligen något annat än det man säger sig vilja uppnå. Vi får en skola som fungerar perfekt, men inte för att skapa kunskap, bara för ett producera så bra betyg och så många examina så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt. Det är inte klokt investerade skattepengar. Det är resursslöseri av gigantiska mått. Ingen ifrågasätter det. Nyttan med ekonomiseringen kan och får inte ifrågasättas, den är närmast helig.
Nyttan med nyttan i rådande sätt att definiera begreppet, vari ligger den? Sanningen är att ingen vet. Och så länge landets skol- och utbildningspolitik bygger på den tanken kommer kunskapskrisen att bestå. Vi behöver tänka nytt och tänka annorlunda. Om kunskapens värde, skolans uppdrag och organiseringen av verksamheten samt vad samhällets uppgift är egentligen.
4 kommentarer:
"Kunskapen har ett egenvärde. Den som inte förstår hur eller varför närmar sig vetandet på fel premisser. Kunskapen är grunden för allt. Däri ligger dess värde, i dess förmåga att skapa möjligheter. Ingen vet vad man kan göra med kunskapen. Det är som det ska, det är inget problem. Utan kunskap kan man inte göra något. Så även om det inte går att definiera vad som är värdet av kunskap så har den ett värde. "
Exakt och precis! Det är därför man ska utforska rymden. Via t ex rymdresor.
(Ja, och en massa andra saker också, naturligtvis, allt man kan komma på)
Håller med, i princip. Men eftersom rymdprojekt är enormt kostbara måste man göra prioriteringar. Man får mycket humaniora för en raket ... Dessutom ses den typen av projekt ofta som lösningen på klimatkrisen och jag förstår inte poängen med att flytta problemet ut i rymden. Först när människan lärt sig leva långsiktigt hållbart här är vi mogna att resa ut i rymden.
Men tänk om ett rymdprojekt gör att vi förstår problem och lösning på ett sätt som humaniora aldrig har en chans att komma fram till. Det vet vi inte ... Jag tänker attnärnågon kommer med åsikten att vi ska gå emot vår drift att vilja veta mer och längre bort, då är det en varning. Dvs, vi måste absolut veta mer!
Tycker inte humaniora och naturvetenskap ska ställas mot varandra. Båda behövs, var och FN för sig och tillsammans. Men innan man utforskar rymden måste frågan om hållbarhet här på jorden lösas, annars har man inget att återkomma till och riskerar att flytta problemen. Att rastlöst dra vidare handlar mer om nyfikenhet än om en verklig vilja att veta, tänker jag. Bara för att man kan betyder inte att det är lämpligt.
Skicka en kommentar