Fråga Lund ... Varför då?

Fråga Lund återkommer i rutan, men i en helt ny utformning. Sven-Erik Liedman och Ida Östenberg sätter i ett inlägg i SvD ord på sin oro över vad detta kan tänkas betyda. Och efter att ha sett programmet med egna ögon i går tvingas jag konstatera att deras oro är befogad. Jag har vigt mitt liv åt kunskapssökande och forskning, och så kommer Kristian Luuk (som gör en bra och folkbildande insats i På spåret) och förstör allt det jag försökt bygga upp genom åren genom att göra om det klassiska bildningsprogrammet Fråga Lund till ett humorprogram. Vetenskap är det roligaste jag vet, men det är så långt ifrån humor man kan komma, särskilt som dagens humor allt mer sällan är intellektuell på det sätt den var på Hasse & Tages tid. Sorg och förtvivlan var känslorna som kom för mig hemma i soffan och jag orkade inte se hela programmet till slut. Liedman och Östenberg skriver:

På onsdag sänds första delen i en ny serie av ”Fråga Lund”. Programledaren Kristian Luuk försäkrar att vi ska få se en kraftfullt moderniserad variant av det klassiska Lundaprogrammet, som visades under 38 års tid (1962–2000). Gamla ”Fråga Lund” har blivit dammigt. ”Då, för ett halvsekel sedan, var frågemagasinet nära nog komiskt knastertorrt”, sägs det i en nylig intervju med Luuk. För att lätta upp expertsvaren (”Blir det för torrt och akademiskt så rinner det in genom ena örat och ut genom andra”) utlovas högt tempo och blinkande lampor. Programledaren själv ska utsättas för allehanda experiment som att bli instängd i en bur med en thaiboxare. Vardagsfrågorna står i centrum, och man betonar att ”Fråga Lund” 2016 är till för alla. ”Det är inte för eliten, det här”, försäkrar Luuk.

Humorn som trots allt finns i vetenskapen ligger i just knastertorrheten och den uppstår i mötet mellan forskaren och publiken. Det är i kontrasten som uppstår mellan forskarens kunskaper och allvar, och publikens förundran som glädjen i kunskapen skapas och kan växa. Om man däremot, vilket är vad programmet handlar om, gör humor av vetenskapen reduceras kunskapen till ren underhållning. Det höga tempot och bristen på fördjupning och reflektion tilltalar kanske en rastlös generation med koncentrationssvårigheter, men jag ställer mig tveksam till att det leder till något annat än förströelse för stunden. Det klassiska programmet Fråga Lund, vars varumärke man fullkomligt trashar, handlade om att företrädare för landets mest kunniga forskarelit fick möta vanliga människor, utan att tvingas slå knut på sig själva för att vara lustiga. Fråga Lund var aldrig ett program för eliten! Det var ett program där eliten mötte folket och där kunskapen sattes i centrum. Ett samhälle som inte förmår uppskatta det kan aldrig bli en kunskapsnation. Det spelar ingen roll hur mycket svaren lättas upp och hur högt tempot blir.

Jo, tittar man i dag på de äldsta avsnitten av ”Fråga Lund” blir det förstås uppenbart att programmet spelades in i en annan tid. Men komiskt knastertorrt? Absolut inte. Det var tvärtom kombinationen lärdom och humor som gjorde ”Fråga Lund” till en långlivad tittarsuccé. Genom att förmedla bred och djup kunskap i slagfärdig samtalsform lyckades programmet, sprunget ur Lundatraditionens dubbla fundament akademi och spex, gå hem runt om i Sverige. I de mest skilda miljöer uttryckte människor sin glädje över ”Fråga Lund”, förundrades över allt intressant som förmedlades där och hade sina personliga favoriter bland de lärda. Programmet personifierades av ciceronen Jan-Öjvind Swahn, folklivsforskaren som blev folkkär genom sitt stora kunnande och lågmälda humor.
Att akademisk kunskap anses så torr och mossig att den ständigt måste dammas av, plojas till och omvandlas till lattjo-lajbanunderhållning är oerhört tröttsamt. Många minns säkert valvakan 2010, där samme Luuk hade uppgiften att göra SVT:s bevakning till en fniss- och tramsfest. Uppenbarligen gick både programmakare och Luuk för långt den gången. 2014 var det åter statsvetare som, förutom politikerna, fick sätta sin prägel på vakan.

Jag håller med, och tänker på Vi i femman. Jag skrev för något år sedan en bloggpost om det programmet och Smartare än en femteklassare. Synen på kunskap i samhället och kulturen har förändrats enormt sedan början av 1970-talet då Vi i femman var ett prime-time-program. Finalen i 1972 års upplaga, där barn alltså tävlar mot varandra, innehåller mer kunskap och tar vetenskapen på större allvar än gårdagens Fråga Lund. Till och med Smartare än en femteklassare, det infantila namnet till trots, är mer kunskapsfokuserat än Fråga Lund i 2016 års upplaga. Pisaraset och kunskapskrisen får här ett ansikte. Om detta är vad svenska folket efterfrågar, om förväntningarna på forskare och vetenskapen ser ut som Fråga Lund, ja då kan vi sluta fundera på orsaken till skolans sjuknade resultat. Fråga Lund är inte lösningen, det är en del av problemet. Människan måste anpassa sig och sin kultur efter kunskapen, inte tvärtom. I alla fall inte om det är en kunskapsnation man vill bygga. Förenklingar och festliga experiment, humor och snabba klipp leder dels till att potentiella studenter som kommer till högskolan blir besvikna, dels till att vetenskapens värde reduceras till graden av underhållning. Jag har svårt att tänka mig att något går från den här typen av TV-program till biblioteket och lånar böcker för att läsa mer. Risken är mycket större att man ställer ännu tydligare krav på sina lärare i skolan att de ska förenkla och vara roligare, vilket skyndar på den tragiska utvecklingen i det svenska utbildningssystemet.

Men när det gäller ett rent folkbildande program måste tydligen kunskaper sockras med tjo och tjim. Än värre är att Luuk ger uttryck för åsikten att djuplodande program är för ”eliten”, medan allmänheten kräver förenkling och förströelse. Att människor inte skulle mäkta med den slags lärda humoristiska kunskapsförmedling som varit ”Fråga Lunds” signum vittnar om ett förakt inte bara för akademi och bildning utan även för tittarna.
Det nya ”Fråga Lund” är inte bara ett tv-program. Det är ett samhällssymptom. Vår tids ökade populism hämtar näring ur en konstruerad motsättning mellan elit och vanliga människor. Komplexa samhällsresonemang och djuplodande samtal göre sig inte besvär i Trumps och brexits nya sköna värld. I en samtid där faktaresistensen ökar och seriösa röster avfärdas såsom tillhörande en politiskt korrekt ”elit”, borde public service satsa mindre på lättsam underhållning (och aggressiv debatt) och mer på flamsfri folkbildning.

Detta är kloka och enormt viktiga ord. Främlingsfientligheten och näthatet växer ur föreställningen om att det finns en skillnad mellan en elit och vanligt folk, och vill man vända den utvecklingen måste man minska klyftan och hitta platser att mötas mellan. Den så kallade PK-eliten utgår ofta från forskning och beprövad erfarenhet, medan Jimmie Åkesson och Kent Ekeroth talar till människornas känslor och odlar sitt bildningsförakt. Luuk ger omedvetet stöd till den föreställningen. Det är allvarligt, för när föreställningen om att det finns en elit väl slagit rot förlorar kunskapen sitt värde och förvandlas paradoxalt nog till ett vapen i kampen för stängda gränser. Ju mer man vet i ett samhälle där faktaresistensen växer och ignoransen och egoismen ökar, desto mindre gehör får kunskapen. Insikten om detta gör mig trött. Nästa vecka börjar det nya läsåret och en ny årskull studenter kommer till högskolan. Vad händer om vi lärare förväntas leva upp till förväntningarna som Luuk och Fråga Lund skapar på vetenskapen? Hur ska vi orka kämpa emot och hinna övertyga studenterna om kunskapens egenvärde och makten som finns i den kritiska analysens? 

Naturligtvis kan vår kritik inte gälla tv-avsnitt vi ännu inte sett. Men Luuks uttalanden inför premiären är illavarslande. I programmet ska den nyligen avlidne Swahns glasögon visas i en monter, som ett hommage till föregångaren. Ett bättre sätt att hedra Swahn och ta ”Fråga Lunds” tittare på allvar vore att lita på att kunskap inte kräver blinkande lampor för att vara intressant och att bildning är till för alla.

Faktum är att Liedman och Östenberg på goda grunder kunde ana hur det skulle bli, för de liksom jag och alla andra har ju tillgång till medierna och lever mitt i kulturen och den förändrade synen på kunskap och forskning. Och en annan skribent, som sett programmet skriver följande i Sydsvenska Dagbladet.

”Det blir hisnande experiment, oceaner av intressanta fakta – och ikväll ska jag bli full på havets botten!” Nej, det är inte MTV-showen Jackass, det är Fråga Lund: programmet från 1962 som under decennier folkbildade Sverige och som nu återupplivats.

Jag associerar till Kiviks marknad. Det klassiska bildningsprogrammet Fråga Lund har inte återupplivats, det har brutalt mördats. Filip och Fredrik, som gjorde Boston Tea Party som var ett liknade program, hade i alla fall den goda smaken att ge programmet en ny titel. Här snyltar man på ett varumärke och jag kan inte låta bli att fundera på vad de lärde i Lund tycker om bilden som lanseras av forskarna vid det anrika universitet? Jag tror programmet gör mer skada än nytta för bildningen i Sverige. Det som tog generationer att bygga upp kan förfärande snabbt raseras. Kunskap tar tid, och ger man sken av något annat återstår bara lättsam underhållning och förströelse för stunden. 

De kostymklädda professorerna från 1960-talets svartvita program är borta 2016. Istället är det hoppsan hejsan med KRISTIAN! – ja, programledarens förnamn står textat med versaler över hela studioväggen under ingångsmusiken. Det är skojsigt intimt! Eller inte.
”Di lärde” kallades forskarna i gamla Fråga Lund. Men lärdom är ju så 1962. Hållningen nu är allt annat än intellektuell. Stridsropet är ett obekymrat ”Det finns inga dumma frågor!” 

De lärda har 2016 uppgraderats till universitetets X-men, ett superhjältegäng med olika akademiska förmågor. Likt en cirkusdirektör ropar Kristian Luuk upp dem på podiet: ”historieböckernas häxmääästare” och ”evolutionens egen kriminalkommissaaaarie”. Vad hände med akademiska titlar? Nej, lektor eller professor eller vahettere, nu ska vi ju ha skoj!

Igår firade jag fem år som docent. Jag är stolt och tacksam för mina studier resulterat i den fina titeln, men det är ytterst sällan jag har användning för den. Det tycker jag är oproblematiskt för jag har inget behov av att bli tilltalad som docent, men det gör mig ledsen å kunskapens vägnar att få verkar veta vad som krävs och hur mycket arbete som ligger bakom titeln. Dagens studenter ser och gör ingen skillnad på adjunkter och lektorer. I deras ögon är vi alla mer eller mindre underhållande lärare. Att det skiljer åtta år av akademiska heltidsstudier mellan en adjunkt och en docent antas inte spela någon avgörande roll i dagens akademi. Den uppfattningen förändras inte med TV-program som Fråga Lund, i 2016 års upplaga måste tilläggas. Vem vill bli docent eller professor när man kan bli programledare, artist eller kändis?

Fråga Lund aktar sig helt enkelt väldigt noga för att vara svårt eller för att loda på djupet. Fråga Lund 2016 är programmet som ”kopplar grepp om vetenskapen och sen bara kramas och myser och har det trevligt i en timme”. Fråga Lund är programmet där den som på frågan ”Hur vet du det?”, svarar ”För det har jag läst i en bok” möts med ett gapskratt. 

Formatet reducerar vetenskap till programledarens tokroliga fråga till en expert som blir ganska pressad att leverera ett ja- eller nej-svar. Långt borta är forskaren som en tankens gigant, den analytiskt reflekterande filosofen i seminariediskussionens skärpa. Gunnar Wetterberg, samhällsvetare och historiker, är också ensam representant i panelen för de historisk-filosofiska ämnena, där en sådan tradition är stark.

Forskning tar tid, kunskap är aldrig enkel och vetande borde vara underhållande i sig, utan att programledaren behöver stängas in i en tryckkammare för att visa att man blir "full" om man tar sig ner till 40 meters djup. Fråga Lund plockar russinen ur kakan och kastar det andra på sophögen, vilket är ett enormt resursslöseri som dessutom ger en falsk bild av vetenskap som hotar återväxten av nya forskare. I det klassiska Fråga Lund skrattade forskarna med publiken och man möttes i kunskapen. Idag skattar man åt forskare och kunskapen förvandlas till humor. Det är tragiskt och ovärdigt och leder inte på något sätt till att lärare eller forskare blir ett mer attraktivt jobb, tvärtom. Vem vill bli skrattad åt? Ingen, men det är vad man tvingas till om man ska kunna nå ut med (skärvor och fragment av) kunskapen man skaffat sig genom åren.

För faktum är att forskarna sällan talar med varandra. Bara med programledaren. Och kanske är detta huvudproblemet: det vetenskapliga samtalet infinner sig aldrig. Programmet vågar inte lita på att publikens intresse varar mer än några minuter per fråga. Här finns ingen tid för prövandet, dryftandet och utbytet, den kunskapsbyggande dialogen. I Fråga Lund är vetenskap istället vardagens tokiga specialeffekt, forskarna en ”magisk panel, som får IQ-nivån i rummet att skjuta i höjden som en scud-missiiiil!”

Vi lever i ett debattsamtal så det är inte förvånande alls. Förmågan att dels lyssna på vad som faktiskt sägs, dels hålla sig till ämnet under mer än några sekunder, utarmas och försvinner förfärande snabbt i dagens samhälle. Fråga Lund är ett tecken i tiden och kanske är det idag omöjligt att sända ett program som liknar det klassiska programmet, men i så fall borde det vara en varningsklocka. Menar vi allvar med att Sverige ska vara en kunskapsnation måste problemen, som Fråga Lund är ett symptom på, tas på största allvar. 

Visst finns det tittarfrågor, men stor energi läggs på programledarens egna inspel om kiss, fortplantning, svett och fylla. Forskarna kämpar för att hitta vetenskapliga aspekter på dessa ämnen med hög flamsighetsnivå. Eller med viss bristande teoretisk stringens, tror jag en forskare skulle ha kallat det. Men att uttrycka sig så i Fråga Lund – nej det går förstås fetbort, som Kristian Luuk skulle ha sagt.

Sorg och uppgivenhet är känslan jag bär på. Försöker repa mod. Idag jobbar jag hemma. Jagar en artikeldeadline och hoppas kunna fortsätta korrekturläsningen av min bok (ber om ursäkt för mitt tjat), som handlar om just samtal och behovet av en annan syn på kunskap och som ska publiceras här på bloggen i form av en länk till en pdf, eftersom förlagsbranschen dras med samma problem som resten av medievärlden.

Kunskapsnationen Sverige, vart är vi på väg?