Nytta 2

Fortsätter tänka med dagens Under Strecket: Nyttans evangelium urholkar själen. Nyttan med nyttotänkandet är temat för reflektion där som här.

Folkbildare i 1800-talets Europa tänkte i samma banor. Först skulle kraft och energi ägnas åt att skaffa fram det nödvändiga och det nyttiga: förbättra de materiella villkoren och avskaffa de skriande orättvisorna. När det var gjort skulle människorna låta sin tid upptas av det till synes onyttiga, hänge sig åt sysslor som John Adams skrev om i sitt brev.
Det var måhända väl så optimistiskt tänkt. I stället för själsodling (cultura animi, Ciceros ord i ”Samtal i Tusculum”) har vi fått nyttoprincipens och penningens allmakt (onnipotenza del denaro e dell’utilitarismo), som Nuccio Ordine beskriver tillståndet i våra samhällen.

Idag har skolan och utbildning kommit att allt mer betraktas som ett slags service till företagen. Bara kunskaper som är direkt användbara på dagens arbetsmarknad anses vara värda att satsa på och det är skolans uppgift att kontrollera att elever och studenter lever upp till näringslivets förväntningar. Utbildning är dock en långsiktig investering för både individen och samhället. Skolan och den högre utbildningen menar jag ska utveckla kompetenta, kritiskt drivna och kunniga samhällsmedborgare som har en väl utvecklad förmåga att ta ansvar. Anpassas skolan efter näringslivets strikt ekonomiska och mycket snäva, organisationsspecifika, nyttosyn på kunskap urholkas grunden för samhället sakta. Detta brys sig varken politiker eller bonusrusiga företagsledare om, för värdet av kunskap och utbildning ligger bortom deras horisonter. Konsekvenserna av dagens beslut får politikerna som har makten under nästa mandatperiod ta ansvar för och hanteras i nästa kvartalsrapport. Här och nu är det tillväxt och ökad omsättning som är prioritet nummer ett. Jag har egentligen inga synpunkter på det, men om den logiken överförs till skolan eller om skolan anpassas efter sådana premisser är vi alla illa ute, för livet går vidare och även i framtiden kommer samhället och medborgarna att behöva kunskaperna som skolan utvecklar och förvaltar. Det faktum att börsen går upp när Volvo meddelar att 1500 anställda ska avskedas säger allt som behöver sägas om risken med att anpassa skolan efter näringslivets krav. Kunskapens värde övertrumfar pengarnas många gånger om, för till skillnad från pengar har kunskap ett egenvärde.

Med titeln ”L’utilità dell inutile” publicerade Ordine för tre år sedan ett manifest för detta onyttiga – konst, litteratur (inte minst från förr), en från strikt nyttotänkande och marknadsanpassning fri undervisning. Nuccio Ordine är professor i italiensk litteratur vid Università della Calabria och han har undervisat vid flera av världens mest ansedda ­universitet. Nuccio är författare till ett högt prisat arbete om Giordano Bruno. ”L’utilità dell’inutile” har mötts av översvallande lovord, översatts till en rad språk och blivit en bästsäljare, vilket tyder på att fler än han har fått nog av det kortsiktiga nyttotänkandets och profitens diktatur.

Vi är många. Missnöjet gror under ytan och även om (förfärande) många håller god min i elakt spel och anpassar sig efter samtidsandan är det ytterst få som är nöjda med sakernas tillstånd. Skolan måste vara visionär och röra sig bortom det givna. Skolan kan och får inte anpassas efter rådande maktförhållanden, för att kunna bidra till samhällets långsiktiga hållbarhet behöver skolans syn på nytta förändras och dess tidsperspektiv sträckas ut. Det kanske ser onyttigt ut, men eftersom ingen vet någonting om framtiden är enda sättet att skapa förutsättningar för hållbarhet att inte anpassa utbildning efter dagsaktuella förhållanden eller ekonomiska särintressen. Nuccios tankar låter som ljuv musik i mina öron. Äntligen!

Vad är då denna lovordade bok? En stridsskrift, förvisso. Den består av tre delar. Första delen innehåller en rik samling lovsånger till det ”intresse­lösa”, från Aristoteles och Ovidius, genom Dante, Montaigne, Gautier, Baudelaire, Leopardi och and­ra, till Ionesco och Calvino, vittnesbörd om nyttan av det onyttiga. ”Inget vackert är oumbärligt för ­livet. Om man kunde få blommorna att försvinna skulle inte världen lida materiell skada. Men vem skulle vilja att det inte fanns blommor mer? Jag skulle hellre avstå från potatis än från rosor”, skriver Théophile Gautier på 1830-talet. Drygt hundra år senare skriver Eugène Ionesco: ”Om man inte förstår nyttan av det onyttiga och onyttan av det nyttiga, då står man främmande inför konsten, och ett land där man står främmande inför konsten är ett land av slavar och robotar, ett land av olyckliga människor, av folk som varken skrattar eller ler, och i ett sådant land utan själ, humor och skratt råder ilska och hat.”

Om lärarna görs till slavar och tvingas agera som robotar, vilket är konsekvensen av ett tvingande och fyrkantigt styr- och kontrollsystem, hur ska då elever och studenter kunna fostras till kritiska och självständiga samhällsmedborgare. Eller är det just vad de INTE ska, för det kanske inte gynnas näringslivets kortsiktiga och strikt ekonomiska intressen? Nyttan med det onyttiga är att det handlar om allt som är oumbärligt i livet. Utan estetiska upplevelser och glädje, finns inget att leva för och om tillvaron saknar mening kan inga pengar i världen råda bot på hopplösheten som växer ur den känslan. Här under sommaren har vi alla tvingats att maktlöst se på hur hatet växer, och saknas fantasi och kunskap om människan och det mänskliga (humanioras förment onyttiga kunskapsområde) är det lätt att få för sig att våld kan lösas med mer våld. Sanningen är den motsatta. Våld kan aldrig lösa någonting. Kärlek och kunskap är samma andas barn. Båda har med livet att göra och ju mer man ger och delar med sig av dessa kvaliteter desto mer får man tillbaka. Därför har kunskapen ett eget värde, och det värdet växer ju mer kunskapen används och till ju fler den sprids.

I bokens andra del (”Universitetsföretag och studentkunder”) avhandlas förhållanden som är mer än välbekanta för svenska läsare, även om Ordine i första hand skriver om utvecklingen i sitt eget land. Ämnet är den pågående förvandlingen av skolor (mest universitet) från fria utbildnings- och forskningsanstalter till profitjagande affärsföretag (aziende commerciali).

Forskares av högskolan betalda arbetstid används i väldigt hög grad åt att skriva forskningsansökningar för att få tid och möjlighet att göra det som deras långa och av samhället bekostade utbildning förberett dem för. Och i tider av neddragningar ägnas en stor del av högskoleledningarnas fokus på att dra in externa medel. Grundskolan har förvandlats till en ekonomisk marknad där riskkapitalbolag tjänar miljarder på skattepengarna som samhället satsar på utbildning. Sakta förändras kulturen i skolan och hela utbildningssystemet, från att vara en miljö där kunskapen och lärandet (vägen fram) stod i centrum, till att vara en produktionsenhet bland andra, som styrs mot på förhand uppgjorda mål och som utvärderas med fokus på mät- och jämförbara prestationer som betyg, examina, genomströmning och så vidare. Nytta blir i en sådan kultur något annat än i en kultur där kunskapen och vetandet anses ha ett egenvärde.

Parallellt sker en annan förändring: ju mer utbildningen målinriktas för att motsvara marknadens behov, desto mer förvandlas de studerande till kunder. Eftersom studenterna lägger ut stora (ja, väldiga) belopp på sina universitetsstudier, förväntar de sig en utbildning som leder till välavlönade anställningar, helst direkt efter ­examen.

I Sverige är utbildning, även högre utbildning, gratis. Ändå talar landets studentkårer om hur studenterna lägger ner tid och pengar på utbildningen och att man därför kan förvänta sig att få något. I en kunskapsskola och den högre utbildningen får man MÖJLIGHET att studera, för att med hjälp av kunskaperna som studierna leder till kunna förverkliga sin potential. Studielån ser kanske ut som en kostnad, men även det är en samhällsinvestering. Lånet är förmånligt och återbetalningen knuten till inkomsten. Utbildning och kostnaderna för studier är INVESTERINGAR, långsiktiga investeringar både för individerna och samhället som helhet. När elever och studenter betraktar sig och agerar som kunder påverkar det förutsättningarna för lärarna att göra sitt jobb och värna kunskapen. Synen på kunskap, utbildning och nytta har förvandlats till en vagn som spänts framför hästen i stället för tvärtom.

Inriktningen på nytta och minskade åtaganden från det allmänna (i klara verba: statens ­stigande ovilja att finansiera de områden av universitetsutbildningen som bara kostar utan att alstra handfast och direkt nytta) resulterar i vad Ordine kallar clientelismo, en sorts tyst paktum, ge och ta: studenten betalar, universitet står för lätta examina och ger (säljer, säger Ordine) diplom. I stället för studier som främjar studenternas utveckling har vi fått nyttoprincipens och penningens allmakt.

Drivs detta utveckling till sin spets kan man lika gärna sälja examina på nätet till lägsta möjliga pris, utan motprestation. Det inser alla, går inte. Ändå är det i den riktningen utbildningskulturen rör sig. Synen på nytta driver på den utvecklingen. Ingen vill ha det så, men det räcker inte att önska sig en annan värld, det krävs handling för att få till stånd en förändring. Kvalitet kostar och man får inte det man vill ha utan det man betalar för och förtjänar. Det finns inga genvägar till kunskap.

När nyttoprincipen bemäktigar sig svältfödda universitet söker dessa att bättra på sina finanser med marknadsmässiga metoder och råkar då lätt i en osund konkurrens med varandra, vilket leder till att studierna hamnar på ett sluttande plan. För att stå sig i denna jakt på medel ser sig universiteten tvingade att erbjuda upphämtningskurser, mera exakt: göra det som borde ha gjorts på gymnasienivå ­(liceificazione), minska och förenkla kursinnehållet och låta studenter ”strömma igenom” så snabbt som möjligt.

Genomströmningen styr ekonomin och det gör den för att pengar anses ha ett egenvärde. Kunskap betraktas som en kostnad, ett hinder för ekonomin och effektiviteten. För att dölja detta talas det allt mer om kvalitet, kvalitetssyrning och målsäkring. Kvalitet går dock inte att tala om, den kan bara värnas och praktiseras. Kunskap är en kvalitet. Pengar är det inte. Så länge vi tänker och agerar som vi gör kommer krisen i skolan att leva kvar och läget riskerar att förvärras.

Men det effektivaste sättet är att stänga olönsamma institutioner. Då drabbas grekiskan, latinet och andra så kallade udda språk, filologin, paleografin och andra liknande ämnen allra först. Italo Calvino (död 1985), brinnande försvarare av en ”intresselös” kunskap, skulle ha ansett en sådan utveckling som tragisk. Han skrev: ”Man läser klassikerna för den glädje man får av läsningen, för nöjet att resa med dem, livad av vetgirighet och viljan att lära känna sig själv.” Ordine själv drar sig inte för att beteckna förändringar av ovan beskrivna slag som en kopernikansk revolution.

Vi sågar av gren efter gren på kunskapens träd och skördar frukterna utan att tänka på återväxten. På samma sätt som regnskogens mångfald skövlas för att ge snabba ekonomiska vinster och ersätts med palmer som producerar en enda produkt: olja, skapas en kunskapens sårbara monokultur när utbildning drivs enligt en ekonomisk logik istället för en hållbarhetslogik. Vi rör oss förfärande snabbt ut på ett sluttande plan och förväxlar ljudet av sågen som sågar av grenen vi sitter på och är beroende av med klirret av en kassapparat. Pengar förblindar och fördummar. Kunskap öppnar upp och ger perspektiv som gör det möjligt att se den stora bilden, vilket behövs för att kunna ta långsiktigt hållbara beslut.