Världen och verkligheten, från andra perspektiv än människans 1

Läste en understreckare förra veckan som inte riktigt ville släppa taget. Gör något åt saken, bloggar mig till fördjupad insikt och bättre förståelse om kulturen vi lever i. Det är litteraturvetaren och kritikern på SvD, Viola Bao som skriver, följande.

I den danske poeten Theis Ørntofts ”Dikter 2014” står vi inför ett socialt och ekonomiskt sammanbrott. Diktjaget pendlar mellan likgiltighet och desperation, ”en snyltare på en blå planet / en tunn hinna mellan cirkus och massgrav”. I Ørntofts karaktäristiskt depressiva känsloregister förkunnas den förlorade tron på samhällsprojektet: ”För mig är samhällena döda. / Jag tror inte längre / att det är en fråga om förbättring / utan om avveckling”.

Ur en personlig horisont tecknas en värld hotad av ekonomiska kriser och klimatkatastrofer, ett postpolitiskt tillstånd där det enda som återstår för att stävja oron och paranoian tycks vara snabba förströelser, att googla ”the biggest salmon ever caught / jag googlar 9/11 shot from amazing angle” eller att onanera till Kim Kardashians sexvideo. På natten hemsöks diktjaget av drömmar om smältande glaciärer och insekter som tar över gatorna.

Poesi handlar om ord och känslor, liksom verkligheten vi människor lever i. Känslor är en del av verkligheten, men kan inte reduceras till verklighet. Fast det är vad vi gör idag, reducerar verkligheten, till en eller ett. Den eller det. Och idag är det ekonomin som upphöjts till den enda vägen. Skrev igår om skolans och utbildningens ekonomisering, men vi ser det överallt. Uppmärksamhetens och ytlighetens universum växer. Den får mest klick vinner, kanske till och med nästa presidentval i USA? Låt oss hopas att det inte blir så, men det finns inget inbyggt skydd mot den typen av hot som kommer inifrån. Rädslan som sprids av terrorattackerna är inte rationell. Statistik visar att attackerna blivit färre, att det var mycket värre under 1970- och 80-talen. Fast det spelar ingen roll. Känslan är som sagt en del av verkligheten. Här finner jag ännu ett argument för humaniora. Forskning om och studier av litteratur och kultur kan lära människan att förstå känslornas plats i och dess påverkan på verklighetsuppfattningen. Och poesi kan som sagt handla om och hjälpa till att bearbeta upplevelser, oro och det obegripliga som hela tiden finns där under ytan.

I ”Dikter 2014” speglas samtiden levd genom ett enskilt, centrallyriskt jag. Det är ett poröst, svagt jag, för vilket gränserna till den omkringliggande världen luckrats upp, kulturellt och biologiskt: ”min hud vid geografin / som en landningsbana för fientliga viljor / jag är summan av ideologierna / befria mig”.

Det är ett diktjag som inte är herre över sina begär, vars medvetande är genomkorsat av massmediala bilder, styrda av de affekter som den digitala teknologin, populärkulturen och ekonomin producerar. Här finns också insikten om att jaget är biologi, att kroppen är en uppsättning atomer i kontinuerlig utväxling med det omkringliggande ekosystemet, liksom en djupgående upplevelse av att planetens ekologiska öde således är tätt sammanbundet med det personliga. Och att bägge rör sig mot undergången: ”jag lever på randen av ett sammanbrott / jag balanserar över dagarna på en tråd av ull”.

Detta är saker som ständigt behöver påminnas om, och det är också humanioras uppgift, att påminna människan om sin mänsklighet. Humaniora handlar liksom poesi om att bearbeta, analysera och skapa svar på frågor utan givna svar. Humaniora är en annan typ av vetenskap än naturvetenskap, en tolkande vetenskap. Båda behövs för att skapa ett hållbart samhälle och för att inte den enda platsen i universum där människan kan överleva ska förödas. Vi behöver ständigt påminnas om vår mänsklighet, det vill säga vår ofullkomlighet, våra inkonsekvenser, känslopåverkan och så vidare. Gång på gång går vi människor i olika typer av fällor; som att rösta på en politiker som Donald Trump till exempel, som bara talar till känslorna och som inte har något allt att erbjuda, annat än ökad risk för kaos och katastrof. Lever vi inte alla på randen till sammanbrott? Är det inte vad livet handlar om, att hantera känslan av hot? Och bortser vi från dessa inslag, förnekar vi vår mänsklighet, det som gör människan till människa, ökar hotet. Förståelse för komplexitet och insikt om betydelsen av både och är nyckeln till hållbarhet.

Diktsamlingen, som gavs ut i Danmark 2014 och i svensk översättning av Victor Malm på Modernista i år, skulle kunna sägas vara del i en under de senaste åren växande ekopoetisk strömning inom den skandinaviska poesin. Begreppet ekopoesi är ursprungligen amerikanskt, och refererar vanligtvis till poesi som på ett eller annat sätt speglar och problematiserar vår tids klimatkatastrof och miljöförstöring, inte sällan utifrån en etisk och politisk dimension. Medan en romantisk syn på naturen definierar den i motsatsrelation till civilisationen, är en central insikt inom ekopoesi och ekokritik att människan, inklusive teknologin och industrialiseringen, ska ses som en del av naturen.

I början av sommaren läste jag en svindlande vacker bok som jag tror kan kännetecknas som ekopoesi: Det som en gång var, av Helena Granström (med bilder av Marcus Elmestad). Boken är inte poesi, men den är skriven på ett poetiskt och väldigt vackert språk. Jag vill se den som humanvetenskaplig och Granström visar också hur viktig boken är som medium för förmedling av humanvetenskapliga insikter och vetenskapliga resultat. Ett citat:

Som en del av den kulturella rörelsen framåt har vi eliminerat snart sagt varje syssla som har någon direkt koppling till vårt fysiska människovara -- kanske skall vi, när vi slutgiltigt har avlägsnat dem från våra liv, upptäcka att det var de som gjorde oss till människor.

Människan behöver påminnas om sin egen mänsklighet. Humaniora behövs, av just det skälet. Paradoxalt nog är det just vår mänsklighet, eller våra mänskliga tillkortakommanden som gör att vi fokuserar på ekonomi, tillväxt och BNP och med stöd i den logiken avskaffar humaniora, det vill säga sågar av den gren vi sitter på. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem, det både visar och hjälper oss poesin att förstå. Människan är både och, inte antingen eller. Fler än en men färre än många. Hur mycket man vill att det ska vara på annat sätt är det så det är. Viljan är ett kraftfullt redskap som kan försätta berg, men den kan aldrig förändra verkligheten. Det finns ingen gräns mellan natur och kultur, och därför finns heller ingen möjlighet att dra en gräns. Åter till Bao.

I en sådan förståelse ses naturen varken som en resurs för människan att tillgodogöra sig, eller en vacker canvas för mytologisk och psykologisk projicering som i grunden är skild från henne – istället försöker man skriva fram en syn på relationen mellan naturen och människan där den senare inte görs till den förras måttstock.

Det är vad vi måste förstå, att människan är en integrerad del och helt beroende av naturen. Kultur är natur och natur är kultur och människa blir man mellan och tillsammans. Det vi gör mot jorden och livet gör vi mot varandra och oss själva. Säger det igen, de allvarligaste hoten kommer inifrån, inte utifrån. Fler röster som ser och förstår behövs, fler verktyg och mer kritiskt, analytiskt arbete behövs. Samtal, inte debatt. Vi behöver lyssna mer, på varandra och på världen omkring oss. Stanna upp. Tänk efter. Låt tanken ta sin tid. Arbetet med det obegripliga är en övning i konsten att vara människa. Hållbarhet är ingen lösning, inget mål. Hållbarhet är en absolut förutsättning för allt annat. Och alla tankar och verktyg som kan hjälpa oss nå insikt om detta behövs. Inte bara naturvetenskap, även kulturvetenskap, och poesi.

Inom skandinavisk poesi finns förutom Ørntoft också namn som Johannes Heldén, Aase Berg, Jonas Gren, Åsa Maria Kraft, Fredrik Nyberg, Agnes Gerner, Øyvind Rimbereid, Anna Hallberg, Jenny Kalliokulju, Morten Søndergaard, Victor Boy Lindholm, Caspar Eric – för att bara nämna några som tangerar ekopoetiska teman och strategier i sin diktning.

Närande och tärande, tillväxt och bildning. Det spelar roll vad man väljer, hur man tänker och agerar. Att vara människa är att uppfinna hjulet gång på gång, är att dagligen göra det omöjliga. Mänskligheten som helhet, liksom du och jag, är som humlorna som inte kan flyga men som gör det ändå, för de vet inte om att det är omöjligt. Därför är poesin så viktig, för den ger inga svar, den pekar på problem och skapar frågor. Poesin bearbetar och öppnar upp. Skapar vägar fram och skänker tröst. Dikter kan ge mening åt det meningslösa.   

Forskare varnar idag för att vi rör oss mot den sjätte stora massutrotningen på jorden, liknande den som inträffade senast för 66 miljoner år sedan. Klimatförändringar, miljögifter, utfiskning och förstörda livsmiljöer gör att biologiska arter idag dör ut hundra till tusen gånger snabbare än vanligt. Begreppet ”antropocen” lanserades i slutet av 1900-talet av bland annat Nobelpristagaren och kemisten Paul Crutzen som en benämning på detta tillstånd, som beskrivs som en ny geologisk epok under vilken människan har ersatt solen som den starkaste påverkanskraften på jordklotet.
Exakt när övergången från den tidigare epoken – holocen – inträffade råder det delade meningar om. Vissa hävdar att det var när människan började bruka jorden, medan Crutzen menar att den inleddes med den industriella revolutionen, som la grunden för den fossilbränsledrivna tillväxtekonomi som expanderat explositionsartat, inte minst från andra världskriget fram till idag.

Det viktiga är inte vem, vad, var, när eller varför. Den helt avgörande insikten är det faktum att vi som lever på jorden nu står inför en enorm utmaning. En utmaning som till skillnad från Kennedys vision om att inom 10 är placera en människa på månen inte handlar om att manifestera mänsklighetens storhet, utan om att förstå dels människans roll i förödelsen av livet på jorden, dels vad som krävs för att hindra utvecklingen. Ekonomi, brukar jag säga, är en fantastisk uppfinning, eller kraftfullt redskap. Men den måste tyglas, och den får inte bli sitt eget syfte, för då hotar den oss alla och livet på jorden. Avslutar denna del av bloggposten (ska fortsätta måla och återkommer senare) med ett citat från Granströms bok, som handlar om den kultur som vi lever i, är med om att skapa och samtidigt förnekar:

Så länge vi lever i en kultur baserad på omvandlingen av allting till resurs, kommer vi att göra med vår omvärld vad vår kultur gör med resurser: exploatera dem tills det inte längre finns något kvar att exploatera.