Reflektioner rörande religion 4

Religion är högintressant för en kulturvetare att studera, det har jag vetat ända sedan åren som student på Göteborgs universitet när jag läste religionsvetenskap under ett av de där sex lyckliga åren då jag var fri att följa kunskapen dit den tog mig. Religion är inte mindre intressant att studera idag, och lika intressant är det att studera människors uppfattningar om religion. Självklart blev det repliker på debattartikeln. Ska försöka beta av dem alla och ser fram emot slutordet. 

Vi lever i ett sekulärt samhälle sägs det, men om vi verkligen gjorde det, om vi de facto hade gjort upp med religionen, hade debattartiklar skrivna av företrädare för olika kyrkor aldrig rivit upp så många känslor. Därför skriver jag, för att visa dels att religionen fortfarande fyller en funktion, även för den som inte tror på Gud, i samhället, dels för att reflektera över hur det sekulära tänkandet står sig i relation till det religiösa. Gränsen mellan det religiösa och det sekulära är allt annat än tydlig och klar, och missuppfattningarna, framförallt på den sekulära, vetenskapliga "sidan" är påfallande stor och pinsamt tydliga. Jag kräver mer av den som säger sig företräda vetenskapen.

Ett obehagligt stråk i debatten är att frågan om religionens roll och betydelse grumlas av islamofobi (i brist på bättre ord). När Islam ska fördömas med förment vetenskapliga argument används ibland tanken att politik och religion inte får blandas ihop. Det brukar då påpekas att här i Sverige är kyrkan och staten åtskilda. Religion är en privatsak, säger man. Folk får tro vad de vill men tron ska inte blandas med politik. Det låter självklart, men det man glömmer är att religion och teologi är en helt annan sak än kyrkorna som organiserar delar av den troende delen av befolkningen. Kyrkan har inget i politiken att göra, inte i ett modernt samhälle, men det går aldrig att skilja på religiösa värderingar och sekulära. Man säger sig ta avstånd från alla religiösa värderingar, men menar uppenbarligen (och ofta pinsamt tydligt) att det endast är de där främmande värderingarna som muslimer tar med sig hit som man tar avstånd från och inte vill ska ta sig in i och påverka den "svenska" kulturen.

Det går aldrig i en demokrati att hindra religiösa från att påverka politiken. Uttryck för tro finns överallt, och det handlar på inget sätt endast om tron på Gud. Evig tillväxt, avregleringar, vinst i välfärden, planekonomins välsignelse och så vidare, vad är det? Är inte det också trosföreställningar? Hur skiljer man en religiös föreställning från en annan? Det går inte, av uppenbara skäl. Kyrkan ska inte blanda sig i politiken, men religionen som är en del av mänsklighetens arv går aldrig att separeras från politiken och kulturen. Ett modernt samhälle präglat av mångfald behöver religionen lika mycket som den behöver alla andra sätt att tänka på, inte som det enda alternativet utan som komplement.

Den första repliken på prästernas debattartikel är skriven av Göran Salmonsson, som skriver följande.

Det framstår som en smula bisarrt att en samling religiösa ledare, som hyllar en gud som uttryckligen kräver att fiender och avfällingar ska förintas, förklarar sig ta avstånd från allt religiöst motiverat våld (DN Debatt 9/8), skriver Göran Salmonsson.

Vad det är för gud som Salmonson talar om vet jag inte, för debattartikeln han svarar på innehåller ingen redogörelse för vilken gud det är som företrädarna för kyrkan tror på. Det prästerna vill visa är att religionernas texter kräver tolkning för att tala till människorna och bli användbara. Jag ser ingen motsättning alls i det prästerna skriver. Det är Salmonssons Gud som kräver att fiender och avfällingar ska förintas, inte prästernas. Visst finns det präster som delar Salmonssons syn på Gud, men prästerna skriver på DN-debatt för att ge en annan bild och för att visa att de tre världsreligionerna tillsammans kan enas i kritiken mot våld som utförs i Guds namn. Att han väljer att bortse från detta faktum är talande för synen på religion i dagens sekulära samhälle som anser sig ha gjort upp med religionen och förpassat den till tankarnas kyrkogård, fast den gud och den tro som förpassats dit är inte den tro som den stora majoriteten troende i Sverige idag möts kring och som den moderna teologin handlar om. Det som kritiseras är med andra ord själva sinnebilden av en så kallad straw man. Ska man argumentera med stöd i sekulära vetenskapliga argument, mot religionen, anser jag att man kan ställa långt högre krav på stringens i debatten och kunskap om det man debatterar än vad Salmonson visar i sitt svar.

De är dock medvetna om problemet med att deras gud i vissa stunder har visat sig vara en ytterst brutal och mordlysten figur och de hanterar det på det sätt som numera är brukligt här i riket. De säger alltså att allt måste tolkas och att deras gud ibland även säger åt oss att vara snälla och kärleksfulla. Av uppenbara skäl säger de dock inget om hur man skiljer en korrekt från en felaktig tolkning av den allsmäktiges vilja. Ty något kriterium för att skilja rätt från fel har de inte.

Den ende som på allvar hävdar att det finns en levande och reell Gud är paradoxalt nog Salmonsson, för det framgår inte alls av prästernas text att de delar Salmonssons syn. Han tror att deras tro är den tro han tagit avstånd från, vilket på inget sätt är självklart. Det finns som sagt gott om teologer som utövar religion helt i linje med vetenskapen och med utgångspunkt i Guds död. Salmonsson överför en vetenskaplig logik på ett område där denna inte är tillämpbar, vilket är både ovetenskapligt och ohederligt. Vad som är rätt eller fel i fråga om tro är aldrig självklart, det ligger liksom i sakens natur. Religion handlar om det vi inte vet något om, så att kritisera religionen för att inte kunna skilja rätt från fel på ett objektivt sätt är att blanda ihop päron och äpplen, är att blanda bort korten till sin egen fördel. Dessutom är det felaktigt för om det är något som kännetecknar religionen genom alla tider är att den ständigt förändrats genom ständiga samtal om vad som är rätt eller fel. Religion är allt anat än statisk, om man undantar fundamentalisterna som företrädarna för kyrkorna tydligt tar avstånd ifrån i sin debattartikel. Och fundamentalister finns överallt, även inom politiken och vetenskapen. Om det är fundamentalism man vill ta avstånd från, om det är argumentet man anför mot tron skjuter man bredvid målet och visar därigenom hur lite man vet om religion, teologi och frågan om vad det innebär att tro idag. Tro och religion är lika mångfacetterade begrepp som vetenskap och kultur, så det är djupt orättvist och mycket missvisande att dra alla troende och alla religiösa uttryck över en kam.

Det verkliga problemet ligger dock djupare än välja mellan olika tolkningar. Det verkliga problemet är att även de mest godhjärtade religiösa ledare delar en del grundläggande föreställningar med dem som utövar religiöst motiverat våld. En av dessa föreställningar är att etiska principer på ett eller annat sätt har sitt ursprung i en guds vilja eller väsen. Hur uppriktigt och djupt känt avståndstagandet från våldet än är, så grundas det i en uppfattning om att man har en bättre uppfattning om en allsmäktig guds vilja eller väsen, och man motiverar sin ståndpunkt med ett annorlunda sammansatt hopplock ur en gemensam samling bekännelseskrifter och traderade doktriner.

Helt säkert finns det, kanske till och med flera exempel på detta, men det skiljer säg också enormt mycket åt mellan olika religioner och beroende på var religionen utövas. Den religion som avfärdas i citatet ovan är en fundamentalistisk religion, och den fördöms med rätta, det är jag övertygad om att de flesta religiösa i Sverige idag håller med om. Men eftersom all religion inte är fundamentalistisk och eftersom det finns en massa religiösa människor som inte alls tänker sig Gud som en allsmäktig och dömande gubbe som sitter i himlen och som utifrån förhållanden som rådde här på jorden för två tusen år sedan dikterar förutsättningarna för tillvaron är det orättvist, ovetenskapligt och oärligt att skriva som Salmonsson gör, och det skapar fler problem än det löser.

I detta grundläggande avseende förenas de som ger en religiös motivering till sina nidingsdåd och de som fördömer dåden med hänvisning till att det är fel uttolkning av religionen ifråga. Hur bittra fiender de än må vara rör de sig inom samma världsbild, där det avgörande för att skilja rätt från fel är huruvida man på ett korrekt sätt tillägnat sig sin guds vilja. Eftersom det inte finns något kriterium som kan avgöra vad som är en korrekt uppfattning om gudens vilja återstår bara det rena godtycket. Därigenom hålls fältet öppet även för våldsverkarna. Deras tolkning underkänns, men deras föreställning om att handlingar ska bedömas utifrån idéer om en guds vilja legitimeras.

Resonemanget haltar, för all etik är godtycklig och kräver tolkning för att bli användbar och giltig i ett samhälle, oavsett varifrån inspirationen till etiken kommer. Kyrkan har heller inget monopol på etiken. Vi människor delar kulturen som växer fram mellan oss. Vi har religionsfrihet i Sverige med det betyder inte att religionen dikterar livet i samhället eller att den står över politiskt fattade beslut. Sverige är en demokrati, och svensk lag gäller och inför den är alla lika. Kyrkan liksom alla andra organisationer kan inte skapa egna regler och tvinga någon att följa dessa. Religionsfriheten handlar om var och ens frihet/rättighet att ansluta sig till och utöva den religion individen väljer. Staten kan inte förbjuda en religion. Jag har själv haft svårt att se behovet av religionsfriheten, för jag menar att den borde rymmas inom deklarationen om mänskliga rättigheter, men u mer jag tänker på dessa frågor desto mer benägen är jag att se fördelarna med religionsfriheten. För att den ska fungera krävs dock att samhället tar sitt ansvar och skyddar individerna från otillbörlig påverkan från olika samfunds makt. Det är dock ett problem som jag är övertygad om att alla vettiga (i brist på bättre ordval) kyrkor och kloka präster är väl insatta i och har kompetens att hantera. Och den typen av problem må vara överrepresenterade inom kyrkliga samfund, men är på inget sätt unika för religionen. Här behövs samtal, mellan olika människor och företrädare för olika samfund, organisationer, politiker och forskare, för det är djupt olyckligt att sticka huvudet i sanden och förneka att det finns problem.

De akuta problemen orsakas förvisso av de våldsförhärligande tolkningarna av religionerna, men det underliggande problemet utgörs av religionen som fenomen och tankestruktur.

Det Salmonsson missar, bortser från eller förnekar är mångfalden bland religiösa människor. Han uttalar sig svepande om en mycket stor grupp individer i vårt land och talar om dem som mindre vetande, eller som primitiva människor. Han gör sig därmed skyldig till exakt det han anklagar kyrkans företrädare för, han utgår från att hans sätt att tänka och den tankestruktur han utgår från är bättre än den han kritiserar. På vilka grunder då, undrar jag?

Det enda verkliga alternativet vore att överge den religiösa föreställningsvärden och ansluta sig till en moralisk diskussion fri från gudar.

Vad menar Salmonsson med Gud? Han utgår uppenbarligen från att alla religiösa menar samma sak, och att den uppfattningen skiljer sig markant från hans egen uppfattning. Det finns emellertid inget stöd för den synen på religion eller på religiösa människor. Det finns teologer som utgår från att Gud inte finns, i alla fall inte på det sätt som Salmonsson menar att alla troende hävdar. Därför far han med osanning och söker stöd för tankar som saknar empirisk grund. Jag har svårt att se vad som skiljer Salmonssons trosföreställning om religiösa från de troende han kritiserar i debattartikeln.

En sådan [diskussion] erkänner öppet att moralen är skapad av människor med alla brister det innebär, men det innebär också att diskussionen måste föras med öppna premisser och underbyggda skäl.

Vem menar Salmonsson är emot en sådan diskussion? Den som hävdar sin rätt att föra någon typ av diskussion utan öppna premisser och i avsaknad av underbyggda skäl kan knappas finna sig tillrätta i ett modernt samhälle, och det finns heller ingenting som säger att det är här som skiljelinjen mellan troende och ateister går.

Att bara hänvisa till man har tillgång till gudens egentliga vilja duger inte. Man måste helt bortse från vad guden vill, eftersom det saknar relevans.

Fast vem gör det, på allvar, i dagens samhällsdebatt? Inte de tre prästerna i alla fall, och ingen av de religiösa människor jag känner och har stort intellektuellt utbyte med. Vad är poängen med att "helt bortse från" Gud? Det beror väl på vad man menar med Gud, vad man lägger i det begreppet, och där råder delade meningar, både bland religiösa och icke-troende. Gud är ett begrepp som först måste fyllas med mening innan man kan diskutera frågan på ett vettigt sätt. Att avfärda Gud bara sådär, utan att lyssna på eller ens vilja förstå den som säger sig tro, är allt annat än vetenskapligt. Jag är högst osäker på om det Salmonsson vill, att definiera en etik helt utan grund ens är möjligt? Och jag vet fortfarande inte vad han vill med sin replik, annat än att ta ära och redlighet från prästerna som skrev den ursprungliga debattartikeln.