Mellanrum förenar, klyftor sliter isär

Vaknar i Smögen, eller på Smögen kanske man säger. Kick-off med jobbet. Trevligt! Det blev lite sent bara och nu är jag trött, fast det var det värt. Tankarna går dock trögt och snart drar vi igång igen. Kort om tid. Ingen bra kombination om man ska prestera intellektuellt. Tyvärr är det så det ser ut idag, både för lärare, forskare och studenter. Mer ska presteras på kortare tid, till lägre kostnad, utan att kvaliteten påverkas. Alla vet att ekvationen inte går ihop. Ändå bygger vi samhället på den ideologin, på antagandet att det fungerar och är vettigt. Akademin vilar på en trosföreställning, liksom resten av samhället. Det är väldigt lite vi vet i förhållande till allt som är vetbart. Kunskap är dessutom alltid beroende av perspektiv. Samma sak betraktad på olika sätt ger olika kunskaper. Hur ska man till exempel se på det avståndet mellan oss människor? Jag återanvänder en gammal text för att hålla bloggen igång. Skrivrutinen har inte riktigt satt sig efter semestern och tiden är som sagt knapp, men frågan om mellanrum och klyftor är ständigt aktuell.

Även om vi människor lever mer eller mindre nära varandra så finns alltid ett avstånd mellan oss. Vi lever inte inte i symbios, även om vi är beroende av varandra. Vi vill vara fria och autonoma men är det aldrig. Människan är helt enkelt ett kollektiv, vi är alla del av mänskligheten. Det som utmärker oss människor är att vi både har en kropp och ett intellekt. Även där finns avstånd, kroppen och tanken är inte en, utan ett resultat av samverkan. Detta är viktiga iakttagelser, om grundläggande aspekter av livet så som vi lärt oss känna igen det. Vill vi förstå oss själva och samhället vi bygger tillsammans är detta insikter som måste beaktas, för det spelar ingen roll hur vi tänker, eller hur stark vår önskan om att det vore annorlunda är. Livet och verkligheten förändras inte, även om en majoritet av jordens befolkning bestämmer sig för att det vore bra.

Kunskap kan inte produceras efter modeller hämtade från företagsvärlden. Kunskap är svårt, svårare än någon människa kan förstå. Om forskare betraktas som producenter av sanningar, som leverantörer av stöd till politiska program, eller som maktens lakejer, är vi alla illa ute, för då fjärmar vi oss än mer från världen. Om forskningen inte är helt fri kan människan och samhället aldrig bli hållbart, då reduceras allt till ekonomi. Och ekonomin bryr sig inte om något annat än ekonomi. Ekonomin riskerar därför att fjärma människorna från varandra.

Klyftor och mellanrum. Skillnaden mellan klyftor och mellanrum vill jag skriva om. Klyftorna växer, i Sverige snabbare än i något annat land, läser jag i tidningen (eller läste). På grund av samhällets oförmåga att fördela tillgängliga resurser, eller av ointresse, eller kanske helt i linje med majoritetens önskemål, växer klyftorna mellan människor som lever och verkar i samhället. Det är allvarligt och det drabbar alla, fattig helt klart mer än den som är rik, men alla påverkas menligt av växande klyftor.

En klyfta är ett gap, ett allvarligt hinder för överföring av information mellan människor. Och det vet vi, att avsaknad av information triggar igång fantasin. När vi människor inte vet blir vi nyfikna och den saknade informationen bistår fantasin med. När klyftorna ökar minskar tillgången till information och risken att vanföreställningar uppstår ökar dramatiskt. Därur och med stöd i grundlösa påståenden får SD och andra tvivelaktiga partier sin livsluft. Paradoxalt nog ger klyftorna upphov till en rädsla som skapar behov av ökade klyftor. Växande klyftor är en ond cirkel med andra ord. Och rika gör sig föreställningar om fattiga, liksom fattiga skapar bilder av de rika. Veckopress och medier, som tjänar pengar på behovet av information ökar sin omsättning, skapar fler bilder och underblåser fantasier. Klyftor kan bildas och öka på olika sätt och det är vad som håller på att hända i Sverige idag.

Mellanrum är något helt annat än en klyfta, något väsensskilt. Ett mellanrum är en relation, en del av helheten. Mellanrum kan vara mer eller mindre stora, men det som gör dem till mellanrum är att det finns en relation mellan parterna som är åtskilda. Mellanrum håller ihop, klyftor tvingar isär. Utan mellanrum finns inga relationer. Jag, du och det som finns mellan oss är en enhet. Om jag lever på min sida av en klyfta och du på din finns bara två ensamma individer. Därför är det katastrofalt för ett samhälle att klyftorna växer, för det sliter isär samhället inifrån. Om detta är en tendens eller process som eldas på av medborgarna, om ökade klyftor inte betraktas som ett problem utan som ett tecken på ökat välstånd, då är både fattiga och rika förlorare.

Forskning visar inte att vi människor ofta inte vet vårt eget bästa, men av erfarenhet från forskning och med stöd i en massa olika studier, samt efter att ha reflekterat över frågan under många år, har jag stärkts i uppfattningen, att människor har en tendens att önska sig sådant som inte är bra för dem, även om de vet att så är fallet. Människor tenderar helt enkelt konsekvent att överskatta sin egen förmåga. Det har visat sig att majoriteten av befolkningen anser sig vara bättre än genomsnittet. Det betyder att vi inte kan lita på vårt eget omdöme. Och det är den viktigaste insikten jag fått under mina år i akademin. Lite ödmjukhet om jag får be, för allas skull. Vad vi behöver är en politik som leder till minskade klyftor och till fler mellanrum. Ett mer integrerat samhälle där välståndet är någorlunda jämnt fördelat mellan medborgarna är bra för alla!

Det är i mellanrummet det händer, allt det som är viktigt i livet och samhället och bara en liten del av allt som sker är planerat. Vi måste förstå det och lära oss hantera den insikten. Nu ska jag äta frukost. Återkommer i morgon.