Problemet med skolan är synen på kunskap som odlas i samhället. En skola värd namnet kan aldrig växa fram underifrån (vilket all verklig kunskap gör) i ett samhälle där utbildningssystemet är toppstyrt, detaljreglerat och där utbildning betraktas som ett slags tjänst och kunskap ses som en vara att upphandla till lägsta möjliga pris i konkurrens. Så länge politikerna vet hur och vad som ska göras, om uppdraget till lärarna är allt för detaljerat och om ansvaret för resultatet läggs på skolor som jämför utifrån prestation, rör vi oss bort från den kunskapsskola alla säger sig vilja ha.
Ansvaret för utvecklingen av kunskap måste vara individen. Ansvaret för utformningen av pedagogiken och organiseringen av processen måste vara lärarens. Ansvaret för respektive skolans organisation, av arbetet och terminen måste vara rektorn. Politikernas ansvar är att värna förutsättningarna för lärande och att främja framväxten av ett samhälle där kunskapen placeras i centrum. En kunskapsskola kan aldrig växa fram i ett samhälle där kunskap inte har ett egenvärde. Kunskapen är skolans ENDA uppdrag och all fokus som tar från det uppdraget stjäl tid, resurser och koncentration från kunskapen som politiker och företagsledare så hett eftertraktar. Problemet är att makten anser sig veta både vad som behövs och hur det ska göras, vilket leder till att alla gör fel saker på fel sätt. Där finns roten till problemen i skolan, i samhällets ledning.
Kunskap är inte lösningen, det är vägen, målet och belöningen. Så länge politikerna slåss om att vara bäst på skolan och så länge företagsledarna tillåts utöva inflytande över utbildningssystemets utformning kan ingen skola värd namnet växa fram! Vet vi på förhand är det inte kunskap, då är det något annat som produceras i skolan. En kunskapsskola kan bara växa fram om förväntningarna på skolan ligger i linje med vad som är möjligt att göra. Idag har vi fel fokus och en ansvarsfördelning hämtad från näringslivet i allmänhet och produktionsindustrin i synnerhet. Där finns problemet, i synen på och sättet att tänka kring kunskap. Det är inte eleverna, studenterna, föräldrarna, lärarna, rektorerna, eller skolformen som är problemet, utan kunskapssynen i samhället och de orimliga förväntningarna på skolan.
Vill vi bygga ett kunskapssamhälle vore det en god idé och väl investerade pengar att skicka politikerna och Svenskt Näringsliv på en kurs i kunskaps- och vetenskapsteori. Vet man inte vad kunskap är eller hur kunskap utvecklas, förändras och fungerar. Vill man inte lyssna kan skolan aldrig leva upp till förväntningarna. Och om man gör som man gör i företagsvärden för att få det man vill ha -- det vill säga lägger ansvaret för resultatet på ledningen (som belönas med bonusar, hög lön och avgångsvederlag om målen inte nås), detaljreglerar verksamheten (alltså styr den mot på förhand formulerade mål, enligt externt utarbetade metoder vilka utvärderas och kontrolleras) och tvingar lärarna att följa order (det vill säga betraktar lärarna som utbytbara utförare av order som inte ska tänka själva, bara göra som ledningen säger) samt förvandlar elever och studenter till kunder (utan ansvar) och låter skolorna konkurrera med varandra -- skapas en gigantisk maskin som producerar mätbara, jämförbara och utvärderingsbara resultat som inte har någonting med kunskap att göra. Så länge politiker ser sig själva som beställare, vilka förväntar sig att få en tjänst utförd, effektivt och till lägsta möjliga pris, kommer debatten om skolan att fortsätta tills Sverige fullkomligt dränerats på kunskapen som behövs för att vända utvecklingen.
Vad är kunskap? Det finns en massa olika definitioner av begreppet. Det är inget problem. Där, i osäkerheten, finns läsningen på skolans problem. Kunskap vill jag se som allt det som går att veta men som vi ännu inte vet. Och skolans uppdrag är att utveckla förmågan i samhället att lyssna, lära och förstå samt att värna utvecklingen av ny kunskap. Kunskap är inte en bestämd lista på kunskaper, färdigheter och värderingar som ska uppfyllas enligt en mall. Politikerna och Svenskt Näringsliv betraktar kunskap som något vi redan vet vad det är, och målet för verksamheten vill man ska vara den kunskap de bestämt. Vi lever i ett land där yttrandefrihet och demokrati anses värdefullt, så självklart har alla sin fulla rätt att anse vad man vill om skolan. En kunskapsskola kan dock aldrig växa fram på det sättet.
Kunskap växer ut viljan att veta och ett genuint intresse, mellan människor som är nyfikna, ödmjuka och som lyssnar på varandra. Kunskap är en nåd att stilla bedja om, inte en order som kan ges eller ett mål man kan tvinga någon annan att uppfylla. Vi får den kunskap vi förtjänar. Uteblir resultatet eller om Sverige halkar efter i jämförelse med andra länder står problemet att finna dels i förväntningarna på verksamheten och organiseringen av skolan, dels (och framförallt) i samhällets syn på kunskap. Opinionssiffror och årsredovisningar går att manipulera för att i viss mån påverka bilden av verksamheten, men kunskapen och Pisamätningen är brutalt ärlig. Att skylla ifrån sig eller komma med undanflykter, att fly från ansvar eller fejka resultat är dömt att misslyckas. Vi får inte den skola vi vill ha, vi får den skola och det utbildningssystem samt den kunskap vi förtjänar. Det finns inga genvägar.
Vi måste förstå att det finns lika många vägar till kunskap som det finns människor som söker den. Därför leder nuvarande utbildningspolitik, oavsett om det är S, V, MP, L, C, M eller KD som har makten (fick SD makten, som har en kunskapssyn som bygger på tanken om att ju mindre man vet desto bättre, det är ändå känslan som räknas, hade vi snart ingen skola alls), inte till mer och bättre kunskap, utan till att vägar mot vetande stängs och utvecklingen hindras. Där den och det bästa är målet kommer kunskapen oundvikligen att bli lidande eftersom kunskap handlar om det man inte vet och om kontinuerligt sökandet efter bättre vetande. Bara när den som ska lära är fri gå sin egen väg och där man litar på lärarna kan en skola värd namnet växa fram, ur eget ansvar. Men utan en fast grund att stå på, i form av en intresserad allmänhet som förstår komplexiteten i frågan, som verkligen vill veta och som värnar nyfikenhet, öppenhet och viljan att veta mer än kunskapen, är det ett omöjligt uppdrag.
Detaljregleringen klåfingrigheten, oförmågan eller oviljan att lita på lärarna och rädslan för att låta elever och studenter ta ansvar för resultatet av sia egna studier, samt bristen på förståelse för vad kunskap är och vad som verkligen främjar utveckling av kunskap. Där finns roten till problemen med den svenska skolan. Det är politikernas debatter om skolan och näringslivets vilja till makt över utbildningen samt behandlingen av lärarna, som dignar under administrativa arbetsuppgifter som bestämts över deras huvuden och som kontrolleras i detalj, som är problemet. Först när vi förstår det och inte förrän den tanken genomsyrar talet om skolan kan vi hoppas på en vändning. Allt kan snabbt bli bättre, Björklunds tal om att skolan är en Atlantångare är bara politiskt mumbo jumbo vars syfte är att vinna tid och dölja det faktum att åtgärderna man föreslår är värdelösa. Kunskap är som kärlek, ju mer den delas desto snabbare växer den!
Vad Sverige behöver är en skolpolitik som bygger på kärleken till vishet. Mer filosofi är inte lösningen, men där finns vägen fram. Ingen är bäst på skola, men alla kan alltid bli bättre!
Vill vi bygga ett kunskapssamhälle vore det en god idé och väl investerade pengar att skicka politikerna och Svenskt Näringsliv på en kurs i kunskaps- och vetenskapsteori. Vet man inte vad kunskap är eller hur kunskap utvecklas, förändras och fungerar. Vill man inte lyssna kan skolan aldrig leva upp till förväntningarna. Och om man gör som man gör i företagsvärden för att få det man vill ha -- det vill säga lägger ansvaret för resultatet på ledningen (som belönas med bonusar, hög lön och avgångsvederlag om målen inte nås), detaljreglerar verksamheten (alltså styr den mot på förhand formulerade mål, enligt externt utarbetade metoder vilka utvärderas och kontrolleras) och tvingar lärarna att följa order (det vill säga betraktar lärarna som utbytbara utförare av order som inte ska tänka själva, bara göra som ledningen säger) samt förvandlar elever och studenter till kunder (utan ansvar) och låter skolorna konkurrera med varandra -- skapas en gigantisk maskin som producerar mätbara, jämförbara och utvärderingsbara resultat som inte har någonting med kunskap att göra. Så länge politiker ser sig själva som beställare, vilka förväntar sig att få en tjänst utförd, effektivt och till lägsta möjliga pris, kommer debatten om skolan att fortsätta tills Sverige fullkomligt dränerats på kunskapen som behövs för att vända utvecklingen.
Vad är kunskap? Det finns en massa olika definitioner av begreppet. Det är inget problem. Där, i osäkerheten, finns läsningen på skolans problem. Kunskap vill jag se som allt det som går att veta men som vi ännu inte vet. Och skolans uppdrag är att utveckla förmågan i samhället att lyssna, lära och förstå samt att värna utvecklingen av ny kunskap. Kunskap är inte en bestämd lista på kunskaper, färdigheter och värderingar som ska uppfyllas enligt en mall. Politikerna och Svenskt Näringsliv betraktar kunskap som något vi redan vet vad det är, och målet för verksamheten vill man ska vara den kunskap de bestämt. Vi lever i ett land där yttrandefrihet och demokrati anses värdefullt, så självklart har alla sin fulla rätt att anse vad man vill om skolan. En kunskapsskola kan dock aldrig växa fram på det sättet.
Kunskap växer ut viljan att veta och ett genuint intresse, mellan människor som är nyfikna, ödmjuka och som lyssnar på varandra. Kunskap är en nåd att stilla bedja om, inte en order som kan ges eller ett mål man kan tvinga någon annan att uppfylla. Vi får den kunskap vi förtjänar. Uteblir resultatet eller om Sverige halkar efter i jämförelse med andra länder står problemet att finna dels i förväntningarna på verksamheten och organiseringen av skolan, dels (och framförallt) i samhällets syn på kunskap. Opinionssiffror och årsredovisningar går att manipulera för att i viss mån påverka bilden av verksamheten, men kunskapen och Pisamätningen är brutalt ärlig. Att skylla ifrån sig eller komma med undanflykter, att fly från ansvar eller fejka resultat är dömt att misslyckas. Vi får inte den skola vi vill ha, vi får den skola och det utbildningssystem samt den kunskap vi förtjänar. Det finns inga genvägar.
Vi måste förstå att det finns lika många vägar till kunskap som det finns människor som söker den. Därför leder nuvarande utbildningspolitik, oavsett om det är S, V, MP, L, C, M eller KD som har makten (fick SD makten, som har en kunskapssyn som bygger på tanken om att ju mindre man vet desto bättre, det är ändå känslan som räknas, hade vi snart ingen skola alls), inte till mer och bättre kunskap, utan till att vägar mot vetande stängs och utvecklingen hindras. Där den och det bästa är målet kommer kunskapen oundvikligen att bli lidande eftersom kunskap handlar om det man inte vet och om kontinuerligt sökandet efter bättre vetande. Bara när den som ska lära är fri gå sin egen väg och där man litar på lärarna kan en skola värd namnet växa fram, ur eget ansvar. Men utan en fast grund att stå på, i form av en intresserad allmänhet som förstår komplexiteten i frågan, som verkligen vill veta och som värnar nyfikenhet, öppenhet och viljan att veta mer än kunskapen, är det ett omöjligt uppdrag.
Detaljregleringen klåfingrigheten, oförmågan eller oviljan att lita på lärarna och rädslan för att låta elever och studenter ta ansvar för resultatet av sia egna studier, samt bristen på förståelse för vad kunskap är och vad som verkligen främjar utveckling av kunskap. Där finns roten till problemen med den svenska skolan. Det är politikernas debatter om skolan och näringslivets vilja till makt över utbildningen samt behandlingen av lärarna, som dignar under administrativa arbetsuppgifter som bestämts över deras huvuden och som kontrolleras i detalj, som är problemet. Först när vi förstår det och inte förrän den tanken genomsyrar talet om skolan kan vi hoppas på en vändning. Allt kan snabbt bli bättre, Björklunds tal om att skolan är en Atlantångare är bara politiskt mumbo jumbo vars syfte är att vinna tid och dölja det faktum att åtgärderna man föreslår är värdelösa. Kunskap är som kärlek, ju mer den delas desto snabbare växer den!
Vad Sverige behöver är en skolpolitik som bygger på kärleken till vishet. Mer filosofi är inte lösningen, men där finns vägen fram. Ingen är bäst på skola, men alla kan alltid bli bättre!
4 kommentarer:
Tycker förslaget om ett års vidareutbildning för lärare som jobbat minst 10 år med 80% lön på lång sikt verkar sunt. Tror nog att det är fler än få som skulle ta den chansen. Dessvärre kanske i synnerhet de som allra mest bör hållas kvar i verksamheten. De är också de som har tillsvidareanställningar vilket ju inte alls är en självklarhet idag. Många går på tillfälliga anställningar då det är billigt för skolorna och man inte kan anställas "fast" i ämnen man ej är behörig i eller så är de uthyrda. Vem ska ersätta dem som studerar under ett år? Ännu fler tillfälligt anställda lärare och uthyrda? Gynnar helt klart den pengahungriga bemanningsbranschen ännu mer. Varje nytt förslag har sina för- och nackdelar...
Eva
Jag förstår inte varför det inte ingår som en självklarhet för alla lärare att fortbilda sig, inom ramen för tjänsten. Lärare ska lära, och skolan ska utvecklas kontinuerligt!
Vilken typ av fortbildning är det du främst syftar på? Något som arbetsgivaren efterfrågar? Eller vad läraren själv är intresserad av då ju all typ av kunskap berikar läraren och förhoppningsvis sedan lärarens undervisning?
När jag var klar med min lärarutbilding ville jag inte lämna universitetet. Jag hade ju visserligen jobbat som lärare under hela utbildningen men insåg att det är dags att få en riktig inkomst också och framförallt mer inflytande över planering genom att ha egna klasser, mer ansvar. (Jag är ju tyvärr inte heller tillräckligt smart för att få en anledning att stanna på universitetet för evigt som jag nämnt tidigare.) Såg framför mig att jag ändå kunde plugga på kvällar resten av mitt liv. Började så men det var tungt i längden att jobba heltid och plugga på kvällar trots att jag inte hade någon annan än mig själv att ansvara för. Det är som att heltidstjänster i skolan tenderar att äta upp en totalt. Förstår till fullo lärare som har familjer, dvs ett liv utöver lärarskapet, och ibland bara stänger av på arbetstid och gör minsta möjliga för att överleva. Behoven hos eleverna på skolorna är enorma. Det handlar ju i vardagen så lite om kunskap, så lite om undervisning, så lite om skola i den mening jag och många med mig skulle önska. Har jag någonsin haft ett samtal med kollega om ämnesinnehåll, pedagogik osv? Kommer knappt ihåg det. Barn och ungdomar mår så dåligt, fikar därför efter uppmärksamhet och gemenskap, att man är en förälder till dem. Det finns för lite kraft till koncentration. Läraren är nu i mycket en socialarbetare. Inget fel i det men då bör man inte samtidigt förvänta sig att läraren ska ta allt ansvar för elevernas studieresultat, dvs att liksom "lyfta eleven över alla jobbiga hinder" för att nå påtvingade mål. Lärandet gynnas inte av att lärare i första hand måste ägna sin energi och tid till att fåfängt och nästan grymt försöka få eleverna i ett skick att de överhuvudtaget är i stånd att börja ta minsta eget ansvar och att kunna koncentrera sig på att orka läsa, tänka och skapa något annat än sin egen ångest.
Samtidigt kan inte lärandet börja annat än där elever och lärare just då befinner sig oavsett hur ogynnsam situation tyckt vara. Kan till och med tänka mig att just detta tillstånd kan vara en bra grund till verkligt meningsfullt lärarande. Man ser lättare igenom oväsentligheter när livet är mörkt och tungt. Man söker då mer efter kvalitet, det som håller och är meningsfullt och värt att veta. Men så kommer kursplanerna emellan och tvingar en till att arbeta mot mål som kanske just då inte är aktuella.
Tänk att bara kunna följa nuet, göra det som är relevant just i stunden, tänk att få frihet att ta verkligt ansvar och att använda sig av sin egen personliga kunskap av den ständigt unika situationen man står i varje stund med varje människa. Där skulle lärande ske. Önskedrömmar.
Undrar i detta sammanhang vad man konkret ser framför sig när man talar om fortbildning för lärare.
Eva
Jag tror på frihet, ansvar och tillit! Det gäller även fortbildning för lärare. Lärare ska lära, inte kontrolleras. Bara så kan ett verkligt kunskapssamhälle byggas, på intresse och viljan att veta.
Skicka en kommentar