Tillit är något man ger, inte något man förtjänar

Läser en Ledare i Svd, av Thomas Gür, om tillit. Låter mig inspireras, reagerar och tänker vidare. Ämnet är både viktigt och aktuellt. Idag litar allt fler allt mindre på sig själva, varandra och andra. Muslimer anses vara särskilt svåra att lita på. Bristen på tillit är en allvarlig sjukdom som sprider sig i samhällskroppen. Allvaret ligger i att bristen ger upphov till ett ökat behov av trygghet och säkerhet, som dock aldrig kan tillgodoses. Med tillit är det så att den bara kan ges, den kan aldrig krävas eller kontrolleras. Tillit, liksom brist på den samma, handlar inte om den andre utan om oss själva. Det är jag som litar på och känner tillit, eller som oroar mig och blir misstänksam. Och om jag inte känner mig litad på, om jag kontrolleras och aldrig anförtros något av betydelse, finns inget jag kan göra, annat än sköta mina åtaganden. Är jag muslim är det idag hopplöst svårt, för det finns starka krafter och många människor som är närmast fixerade vid att söka och sprida belägg för att muslimer är opålitliga och vill "oss" illa. Att det är ett fåtal muslimer som tänker och agerar i enlighet med föreställningen, att den förkrossande majoriteten av alla människor på jorden vill sina medmänniskor väl, betyder ingenting i en kultur där tilliten krackelerat.

Utmed den runda jag motionerar per cykel på landet, i Östergötland, finns det en raksträcka på tre kilometer från Borghamn till Rogslösa, som är min körriktning. Vägen är bred. Trafiken gles. När bilisterna på väg mot Rogslösa kör i fatt mig i landsvägsfart, håller jag till höger. De i sin tur tar ett ordentligt säkerhetsavstånd till vänster. Jag undviker att vingla ut framför dem och de att komma för nära. 

Jag behöver inte frukta att bli påkörd. Eller att någon för att roa sig, ska köra så nära att jag ramlar av. Eller ramma mig. Jo, sådant kan inträffa. Men det är så otänkbart. Jag behöver inte kasta mig i diket av fruktan om vad som skulle kunna inträffa då jag hör en bil. Inte heller behöver jag frukta att någon avsiktligt skall söka skada mig för att jag rör mig just i denna trakt och kanske hör till en avskydd befolkningsgrupp. 

Vilka morbida tankar, skulle man kunna tycka. Varför skulle någon vilja göra så? Frågan är berättigad. Och just denna berättigade fråga visar hur djupt min tillit till de anonyma bilisterna är.

Hur vet man att man kan lita på någon man aldrig träffat? Faktum är att det kan man aldrig VETA. Tillit fungerar inte så. Antingen litar man eller också inte, och det är ett beslut som kommer inifrån, inte utifrån. Det är jag som känner tillit och som beslutar mig för att lita på omgivningen, inte medmänniskorna eller omgivningen som förtjänar att litas på. Det är viktig och samhällsbyggande princip. Ruckar man på den är man ute på ett sluttande plan. Samhällen och kulturella sammanhang där tilliten saknas, bryts upp och försvagas inifrån. Därför har jag så svårt (en underdrift, jag vet) för Sverigedemokraterna, för de bygger sin politik på misstänksamhet. Det är på människors rädsla för vad som kan komma att hända som stödet för partiet vilar, inte på deras visioner för framtiden. Samma gäller för Donald Trump, som säger att han vill göra Amerika great igen, men som i sin retorik bara talar om hot, sår split och underblåser misstänksamhet. SD har sedan starten upprepat hotet med en massinvandring som aldrig har existerat, utom i partiets retorik. När siffrorna visar något annat än vad SD "vet" hänvisar man till känslan. "Det känns inte bra", säger Jimmie Åkesson, och det är känslan som är det viktiga hävdar han. Det stämmer, men han har fel när han säger att misstro är vägen fram. Allt tal om hot leder bara till mindre tillit och mer misstänksamhet. Det som är bra för SD är inte bra för Sverige och med sådana "vänner" behövs inga fiender. Hotet mot det Sverige vi lärt känna och kulturen som finns här kommer inifrån och handlar om olika uttryck för bristande tillit.

Även när bilarna saktar ner är omkörningen över på någon sekund. Men den ömsesidiga tillit som detta handlingssätt bygger på har mejslats ut genom århundraden. Den bygger på en empati, en förståelse för gemensamma normer, på en imperativ moral (”så gör man bara inte”) som i det närmaste är intuitiv.

Utan ömsesidig tillit finns ingen chans att samhället blir hållbart. Tilliten är det kitt som håller helheten samman och som gör man kan ägna sin energi och uppmärksamhet, sina kunskaper och kreativitet samt inte minst tid, till annat än att avvärja reella och befarande hot. Tillit är mer värdefull än alla pengar i världen, för utan tillit finns inga pengar. Efter att guldmyntfoten övergavs finns finns ingen annan grund för ekonomin än människors ömsesidiga tillit. Allt tal om den onda staten, att skatt är stöld eller att vi står inför en systemkollaps rubbar förtroendet generellt i samhället, för staten är ytterst vi. Bara i en diktatur och inte ens där är det helt och hållet sant, går det att tala om staten som någon annan. Ingen människa är en ö, kulturen skapas av oss alla tillsammans och den växer fram mellan oss. Utan tillit löses kittet upp och helheten försvagas. Då kanske det framstår som en bra idé att bygga murar eller införa tillfälliga uppehållstillstånd, men det är förödande för tilliten, för klyftor sliter isär och mellanrum förenar. När jag inte litar på dig litar du inte på mig och båda förlorar. Om jag väljer att lita på dig har jag gjort vad jag kan och även om jag blir sviken har jag i alla fall inte gjort fel. Rent statistiskt är risken liten att den jag möter inte går att lita på, och oddsen går att påverka för den som visar att hen litar brukar mötas av tillit tillbaka. Tillit fungerar som kärlek på det sättet, jur mer man ger desto mer får man, trots att det aldrig finns några garantier. 

Vårt samhälle är uppbyggt av detta slag av tillit. Av miljoner sådana handlingar varje dag. Denna vardagstillit är en så självklar väv i vår tillvaro att vi inte kan föreställa oss att den inte skulle finnas. Ändå vet vi att det finns många platser i världen där människor i avsaknad av sådan tillit ständigt misstänker varandra och inte litar på varandra, framför allt inte dem man inte känner på nära håll.

Så är det, men hur ser det ut i samhället idag egentligen? Litar vi verkligen på varandra? Hur ser det ut i skolan till exempel, litar samhället på lärarna? Allt mer av administration läggs på lärarna och regelverket som ska följas blir mer och mer detaljerat för varje år som går, liksom kontroller, utvärderingar och andra uppföljningar av resultat. Det skapas mål- och kvalitetssäkringssystem, och så vidare. Det sägs att detta införs för att värna kunskapen, men i själva verket undermineras tilliten. När samhället inte litar på lärarna kommer det att gå ut över deras möjligheter att göra att bra jobb, och då finns inget system i världen som kan råda bot på problemen som uppstår. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Kunskapsutveckling och lärande handlar om tillit och är ett slags relation. När jag litar på att du gör ditt bästa och visar det kan både du och jag fokusera på det vi är satta att göra. Tid att tänka efter är idag en bristvara, och det beror delvis på att alla är upptagna med att kontrollera varandra. Om vi istället valde att lita på och visa tillit till varandra skulle eoner av tid frigöras, som kan användas till att samtala, reflektera och utveckla samhället. Bara genom att ge kan man få.

Samhällen med låg tillit är också fattiga samhällen eller samhällen vars ekonomier inte lyfter ordentligt. Kostnaderna för att kontrollera, efterforska och, om nödvändigt, gå till domstol är så höga, att man helst låter bli att ha med andra att göra.

Kunskap och tillit hänger ihop, och båda är mellanmänskliga kvaliteter som tar tid att bygga upp, men som kan raseras på ett ögonblick. Den som inte känner sig misstänkliggjort har inget att vinna på att göra något annat än följa anvisningarna till punkt och pricka. Nytänkandet som är nödvändigt för att hitta lösningar på framtidens problem och utmaningar hämmas och om alla gör samma, oavsett hur bra praktiken än är, växer en sårbar monokultur fram. Mångfald är nyckeln till hållbarhet, men det är ingen lösning. Många tror att den som talar om mångfald menar att det löser allt, men mångfald löser ingenting. Mångfald är ett slags indikator på hur väl man lyckats sprida tillit i samhället. Därför är mångfald vägen fram, inte målet. Mångfald kan liksom tillit och kunskap bara växa underifrån och mellan.

Tillit tar tid att skapa. Men försvinner desto snabbare. Nyligen berättade vd:n för ett åkeribolag att en av deras förare blivit rånad av vägpirater på landsväg 184. Rånarna lurade honom att stanna och stal under knivhot hans lastbil. ”Att stanna och hjälpa varandra i Sverige – det finns inte längre. Våra chaufförer får inte kliva ut ur bilen vid liknande situationer i fortsättningen, oavsett tid på dygnet”, sade åkeriets vd.

Det verkar logiskt och alla förstår att det blir så här. Ingen kan begära att någon ska utsätta sig för fara. Paradoxalt nog drabbar det sättet att tänka och agera alla på sikt, för tilliten i samhället rubbas. När IS terror kopplas samman med Islam skapas ett hot som inte finns. Vi går terroristernas ärende genom att agera i enlighet med våra känslor. Rädsla är irrationell. Den enda logiska och långsiktigt hållbara är att lita, att välja tilliten som livshållning. Risken att dö av terror är försvinnande liten för var och en av oss. Rädslan och allt som görs för att minimera riskerna är ett mycket större hot än IS. Vår rädsla är deras vapen. Därför är det inte klokt att stänga gränser, att kontrollera människor eller att införa system för målsäkring, för det skapar klyftor och vänder människor mot varandra. Sökandet efter trygghet ökar otryggheten enligt samma logik som gör att våld föder våld. Därför håller jag inte med Gür om åtgärderna han föreslår även om jag instämmer i problembeskrivningen.

Brottsbekämpning, snabba domar och långa påföljder (färre skurkar ute) är inte bara en fråga om kriminalpolitik. Det är också att bevara och skydda tilliten i samhället. Den som gör oss anständiga och som skapar vårt välstånd.

Hårdare straff kanske gör att dagens brottslingar hålls borta från samhället och hindras utföra brott, men eftersom misären, hopplösheten, bristen på framtidstro och avsaknaden av tillit som gör att människor väljer brottets väg finns kvar kommer nya brottslingar att ta de gamlas plats och eftersom de vet vilka risker de måste hantera kommer de att förbereda sig därefter och beväpna sig mer för att minimera risken att åka fast.

Tillit kan bara växa mellan människor som litar på VARANDRA, den kan aldrig tvingas fram. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Detta måste vi förstå och acceptera innan arbetet med att skapa hållbarhet och främja tillit kan börja. Bara genom att ge kan man få, och ju mer man ger desto mer får man. Kalla mig gärna drömmare, för det är vad jag är. Fast det är Gür och alla andra som förespråkar hårdare straff också. Utan drömmar finns inget samhälle. Kunskap, visioner, tillit och kärlek, liksom hot, hat och misstänksamhet finns bara i människors huvuden. Därför är det så svårt detta med tillit och hållbarhet. Det känns klokt och logiskt att skapa system för trygghet och måluppfyllelse samt ge igen enligt principen öga för öga tand för tand, men det enda kloka och långsiktigt hållbara är att vända andra kinden till och välja att lita på sina medmänniskor.