Nytta 3

Avslutar här, på tågen mellan Stockholm och Göteborg, tänkarna om nytta, med utgångspunkt i dagens Under Strecket: Nyttans evangelium urholkar själen. Det är lätt att tänka att det var bättre förr, fast det nyttar inget till att tänka så, för oavsett om det var bättre, sämre eller samma är det här och nu vi lever, med sikte på framtiden. Genom att studera historien kan vi lära oss massor, dock inget om vad som ska hända. Det är inte för att läsa sig förutse eller räkna på framtiden man ska studera historien, utan för att lära sig hur människan tänker och agerar och vilka konsekvenser som olika sätt att leva kan ge upphov till. Ingen vet förrän efteråt om kunskapen är nyttig, och det går naturligtvis inte att veta något om allt det man inte studerat. Därför ser det ut som en onödig kostnad eller som slöseri med tid att skaffa sig kunskaper för kunskapens skull. Kulturen är fylld av denna typ av paradoxer. Kulturstudiers nytta kan sägas handla om det, att man förstår tillvaron bättre, utan att för den skull lära sig ta kontroll över den. Kultur kan inte kontrolleras. Bara den som saknar kunskap om kultur kan leva i villfarelsen om att kultur går att styra. Nyttan med kunskapen om kultur är därför indirekt och kräver förståelse för kunskapens karaktär, möjligheter och begränsningar för att bli användbar. Fast det blev en utvikning. Åter till historien.

Också i bokens andra del radar Ordine upp vittnesbörd från förr. Så citerar han ett tal som Victor Hugo höll inför den konstituerande församlingen den 10 november 1848. Hugo varnade: ”Jag säger till er, mina herrar, att de föreslagna nedskärningarna i specialbudgeten för vetenskap, litteratur och konst är dubbelt farliga: de är obetydliga ur finansiell synvinkel och skadliga från alla andra synpunkter.” Det skulle vara absurt att ifrågasätta vikten av att blivande läkare, ingenjörer och advokater får en gedigen utbildning i sina gebit. ”Men /.../ att exklusivt gynna de studerandes skolning till yrkesmän”, skriver Nuccio Ordine, ”vore liktydigt med att förlora ur sikte utbildningsfunktionens universalistiska dimension: inget yrke kan utövas med gott samvete om den tekniska kompetens som det fordrar inte underordnas en bred allmänkulturell utbildning som ensamt är i stånd att stimulera studenterna att ge fritt utlopp åt sin curiositas.” Och vidare: ”Utan denna pedagogiska dimension på betryggande avstånd från varje form av nyttotänkande vore det svårt att i framtiden kunna föreställa sig ansvarsmedvetna medborgare som kan övervinna sin egoism, visa solidaritet, bruka tolerans, hävda sin frihet, skydda naturen och stå upp för rättvisan.”

Precis där brister det i dagens samhälle. Egoismen och jaglojaliteten växer. Förmågan att verkligen ta ansvar håller förfärande snabbt på att urholkas. Solidaritet betraktas närmast som ett tecken på svaghet och att betala skatt ses som stöld trots att alla vet att sjukvård, skola, polis- och rättsväsende samt infrastruktur och system för att skydda samhället från det oväntat oväntade kostar pengar. Toleransen minskar och främlingsfientligheten ökar i samhället, vilket banar väg för odemokratiska politiska partier vars enda drivkraft är att hindra flyktingar och invandrare från att påverka innebörden i det som benämns svenskhet (men som i praktiken, när saker som är svenska ska räknas upp brukar landa i trivialiteter som "Kalle Anka på julafton"). Frihet är både en möjlighet och en skyldighet, och min frihet måste balanseras från din. Det kräver kunskap om och förmåga att hantera komplexitet, vilket man får man man studerar ämnen som anses onyttiga utifrån ett strikt ekonomiskt nyttoperspektiv. Ska man kunna skydda naturen och värna juridiken måste man ha breda och djupa kunskaper om livets mångfald och tillvarons komplexitet. Det räcker inte att bara kunna räkna, läsa och skriva. Och om skolan och den högre utbildningen anpassas till företagens syn på nytta är risken överhängande att livsnödvändiga kunskaper offras för kortsiktiga ekonomiska vinster.

Bokens tredje del, ”Det är förgörande att äga”, inleder författaren med ett citat av Montaigne: ”Det är avnjutandet och inte ägandet som gör oss lyckliga.” Här i den avslutande delen vidgas fältet, ty Ordine visar att det inte bara är det omåttliga begäret efter rikedomar som är förgörande för dignitas hominis. Begäret efter att äga sanningen och kärleken förnedrar och skadar människan lika mycket. Även här tar Ordine klassikerna till sin hjälp: citat av Montaigne, men också av Seneca, Pico della Mirandola, Leon Battista Alberti, Ariosto, Bruno, Milton och Lessing illustrerar att människan handlar klokt om hon föredrar varat framför ägandet. Faran med att tro sig äga sanningen visar Ordine genom att citera ur Sebastian Castellios ”Contra libellum Calvini”, där denne skriver om avrättningen av Miguel Serveto. Hur kärleken, uppfattad som ägande, förgör både den älskande och den älskade ser vi hos både Ariosto och Cervantes.

Livet kan bara levas, aldrig kontrolleras. Och både kärlek och kunskap växer genom att användas och delas. Ägande, kontroll och målstyrning tar dör på kreativiteten, stänger in och hindrar. Den som har makten bestämmer över kunskapen, över vad som ska räknas som kunskap. Och när något en gång fått smaka på makt är det lätt att vänja sig och vilja ha mer. Därför finns inga goda despoter. Makt kan bara försvaras med makt, kontroll, regler och bestraffning av oliktänkande. Demokrati och öppenhet är som kunskap och kärlek, inget man kan kontrollera. Det enda man kan göra är att njuta i av stunden och dela med sig i from förhoppning om att medmänniskorna agerar på samma sätt. Fast det krävs kunskap för det, och tillit. Många kloka tänkare genom historien har insett detta och formulerat tankar om det. Läser vi inte deras texter, anser vi den kunskapen vara onyttig utarmas demokratin och skyddet mot allt det vi vant oss vid att ta givet. Man brukar säga att utbildning må vara dyrt, men den kostnaden är ingenting i jämförelse med ingen utbildning alls. Kunskap, kärlek, frihet och demokrati är ömtåliga kvaliteter som kräver omsorg och måste värnas för att inte lösas upp i atomer.

Till sin bok fogade Ordine en liten gästtext från 1939. ”The usefulness of useless knowledge” är skriven av ­Abraham Flexner och stod att läsa i Harper’s Magazine. Det är ett lyckat val, ty också denna skrift är en lovsång till det ”intresselösa” och det till synes onyttiga. Flexner visar hur viktiga uppfinningar hade varit omöjliga utan rön av vetenskapsmän och geniala tankar av teoretiker, människor som bedrev grundforskning utan att tänka på användning eller nytta – och absolut inte på egna fördelar. Radion uppfanns av Marconi, men utan Maxwell och Hertz, som inte brydde sig ett ögonblick om nyttan av sitt arbete, hade radion inte funnits.

Grundforskningen anses vara en lyx vi inte har råd med eftersom skattebetalarna har rätt att kräva insikt i hur de allmänna medlen används. Tros att det finns enorma mängder evidens och övertygande kunskap som talar för att det inte finns några genvägar till verkligt användbar och nyttig kunskap försöker klåfingriga politiker, som en eftergift för mäktiga ekonomiska intressen, göra precis tvärtom. Kunskapen som finns används inte, för den stämmer inte överens med kartan som lovar guld och gröna skogar. Att man väljer kartan och försöker förändra verkligheten är ett tecken på allvaret i kunsksapskrisen som på inget sätt är begränsad till skolan.

Det är inte otänkbart att läsningen av Ordines bok får mången oförsonlig gisslare av vår tids frånstötande företeelser – och de är i sanning inte så få – på tanken att det var bättre förr. Motståndare till neoliberalismen, och mera allmänt till nyttoprincipen och roffarmentaliteten, kan peka ut källan till allt elände: kapitalismen. Har dessa företeelser inte fått en blomstringstid under kapitalismen? Likväl får man fråga sig om nyckeln till att nyttoprincipen har fått övertag över det ”intresselösa” beteendet inte får sökas på annat håll, nämligen i människosläktets extrema tillväxt, i det faktum att vi redan i november 2011 var sju miljarder individer här på jorden.

Det är lätt att skylla på kapitalismen. Men vad är hönan och vad är ägget här? Kanske är det bristen på förståelse för kunskapens egenvärde som banat väg för nyliberalism, avregleringar och föreställningen om att skatt är stöld? Kapitalismen bygger på en logik som förvandlar människor till en kostnad. Därför anses det vara klokt att avskeda människor när konjunkturen går ner och att undvika anställa när vinsten stiger. Och företag som tjänar pengar på (människans begär efter) pengar är de som går bäst och hyllas mest samt betraktas vara värdefullast, trots att det är företagen som anställer flest och som ser värdet av en kunnig personal som är mest samhällsnyttiga.

Det var inte bättre förr, men framtiden kan bli bättre både än historien och samtiden. Fast ska vi ens kunna hoppas på en framtid behövs kunskap, bred och djup kunskap som är väl spridd i samhället. Och förmåga att hantera insikter och verktygen som finns för kritisk analys. Gör vi oss av med detta och avskaffar grundforskning eller betraktar bildning som en lyx vi inte har råd med är risken stor att det kostar mer än det smakar.

Sådär, berätta nu för mig vad nyttan med samhällets neddragningar är? Jag är idel öra!