Forskningsanknytning, kunskap och kvalitet i högre utbildning 1

På vår kick-off här i veckan, liksom på övriga institutioner och i Högskolesverige som helhet just nu, talas det om forskningsanknytning av utbildningen. Det är det nya. METODEN som ska lösa alla problem. Entusiastiskt förväntas forskare och andra, okritiskt kasta sig över uppgiften och engagera sig med liv och lust i det nya, viktiga kvalitetsarbetet. Hur skulle det annars se ut? Vad skulle annars hända med högskolan? Skattebetalarna har rätt att kräva av oss att allmänna medel används klokt,och utan kontroller och mätbarhet går det inte. Jag är skeptisk. För med stöd i egen och andras forskning vet jag att det inte finns några enkla lösningar på komplexa problem. Reformen är kontraproduktiv och snarare en indikation på att vi har problem, för om vi anser att den högre utbildningen behöver forskningsanknytas betyder det att ansvariga menar att så inte redan är fallet.

Hittar en artikel i Universitetsläraren från förra året som behandlar ämnet och som får bilda utgångspunkt för resonemanget. Artikeln är dock lång och det finns mycket att säga om ämnet så jag delar upp texten i två delar. Det är Nikos Macheridis, (studierektor på företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet) som skriver:

Forskningsanknytning är ett tacksamt ämne att debattera. Delvis skyldig till det är högskolelagen som redan i kap 1 § 2, p1 kungör att utbildning ska vila på vetenskaplig grund samt i § 3 att det ska finnas ett nära samband mellan forskning och utbildning. Vad som menas med forskningsanknytning är inte kristallklart. Däremot finns en tendens att etikettera alla åtgärder som syftar till att stärka sambandet mellan forskning och utbildning.

Alla oklarheter tenderar att betraktas som ett problem. Kristallklarhet är idealet. Det enkla, tydliga, effektiva och snabba är vad som eftersträvas. Självklart både kan och ska man sträva efter att vara så enkel, tydlig, effektiv och snabb som möjligt, men efter som varje problem är unikt är det ovetenskapligt att bortse från att det finns en gräns för enkelheten, tydligheten, effektiviteten och snabbheten. På högskolan sysslar vi med våra saker. Forskning handlar om det man inte vet. Forskning är inte ett entydigt begrepp och därför kan forskningsanknytning heller inte vara det. Högre utbildning har i alla tider byggt på och fostrat studenterna till förståelse för forskningens karaktär, förutsättningar och möjligheter/begränsningar. Så var det när jag var student, och det har alltid varit mitt mål som lärare att studenterna inte bara ska lära sig vad som står i böckerna utan också hur kunskap blir kunskap. Fast jag verkar i ett system som är så pass genomreglerat, kontrollerat och effektiviserat och tvingas dessutom anpassa mig och verksamheten efter externa kvalitetskriterier som utformats i enlighet med behovet av mätbarhet snarare än utifrån respektive ämnes unika förutsättningar och kunskapsmål. Därför har arbetet med att främja utvecklingen av ett vetenskapligt förhållningssätt fått stryka på foten, för det finns inte tid för det. Och nu ska vi alltså forskningsanknyta den högre utbildningen. Inte underifrån och i enlighet med respektive ämnes karaktär och kunskapsmål, utan uppifrån som ännu en pålaga från administrationen, och generellt, standardiserat, kvalitetssäkrat och jämförbart. Projektet är som jag ser på saken dömt att misslyckas. Dels eftersom reformen tvingar oss göra det vi redan gör och alltid har gjort, dels eftersom systemet inte erbjuder någon frihet. Enligt mottot: One size fits all och under parollen endast det bästa är gott nog tvingas alla arbeta och tänka på samma sätt, vilket är ovetenskapligt och därför kontraproduktivt.

Det finns olika sätt att forskningsanknyta. Ett sätt är att utbildningen genomförs av forskningsaktiva lärare. Det bygger på antagandet att till exempel lärare som har disputerat eller publicerar sig i akademiska journaler också kan nå forskningsanknytning i sin lärargärning. Återigen finns det en oklarhet vad som menas med forskningsaktiva lärare. Är exempelvis en professor som inte har publicerat något de senaste fem åren forskningsaktiv?

Som sagt, det det finns gott om oklarheter. Och arbetet tenderar som så många andra, liknande projekt, att fastna i definitionen. Vad innebär det att forskningsanknyta? Om man nu ska börja jobba med något och särskilt om det kommer som en propå uppifrån skulle man ju kunna tänka sig att den som har för avsikt att reformera först definierar vad man menar och sedan presenterar förslaget. Fast här handlar det om forskning och forskare, och om makt. Forskare har den högsta utbildningen som går att få och antas därför veta bäst, så man kan inte bara ålägga forskare att göra si eller så. Däremot kan man tvinga forskare att forskningsanknyta utbildningen, utan att tala om vad man menar med forskningsanknytning. Allt enligt logiken att det måste ju forskarna veta, de är ju ändå forskare. Vore det så man tänkte och agerade hade vi inga problem, för så hade forskarna fått friheten och ansvaret att agera i enligt med forskningens krav. Som högskolesystemet är riggat idag går det dock inte, för kvaliteten i verksamheten måste gå att mätas och arbetet måste kontrolleras, annars antas forskarna ägna sig åt annat. Därför tvingar man på forskarna ett ogenomtänkt system som bygger på oklara premisser och tänker sig att allt ordnar sig till det bästa. Fast det gör det inte eftersom forskning är en mångfacetterad och komplext verksamhet vars mål är kunskap i det ordets vidaste bemärkelse. Bara genom att placera kunskapen i centrum kan man uppnå verklig kvalitet i den högre utbildningen. Forskning bygger på eget ansvar, tillit, öppenhet och kräver en väl utvecklad kritisk förmåga och god förståelse för komplexitet. Paradoxalt nog är detta egenskaper och kvaliteter som inte går att mäta, och mätbarheten är viktigare eftersom högskolan i effektivitetens namn ekonomiserats. Vad är viktigast egentligen? Det är frågan vi borde debattera.

Ett annat sätt är att kurslitteratur omfattar forskningsartiklar publicerade i journaler som forskarsamfundet anser är viktiga. Lika viktigt är böcker som upplyser om klassiker inom ett område eller har en gedigen genomgång av teorier. Underförstått krävs alltså forskningsaktiva lärare som kan göra lämpligt litteraturval i sin undervisning för att uppnå en forskningsanknytning i utbildningen. Ett tredje sätt att forskningsanknyta är att låta undervisningen fokusera på forskningsresultat och forskningsprocesser, till exempel genom att låta studenterna diskutera vetenskapliga texter eller studier.

Det finns lika många sätt att forskningsanknyta som det finns forskare, och så har det sett ut på högskolan i alla tider. Det är liksom poängen med att ha en högskola. Ända tills makten över högskolan flyttades från kollegiet, till linjen och synen på kvalitet förändrades var forskningsanknytning utgångspunkten och en fullkomlig självklarhet. Det var inget man talade om utan något som dagligen och stundligen praktiserades. Sedan infördes slag i slag olika pålagor, kvalitetsdefinitioner, kontrollsystem som gjorde att kunskapen allt mer hamnade i skymundan. Makten över verksamheten flyttades, från högutbildade individer till systemet och ledningen. Och nu ska vi alltså forskningsanknyta den högre utbildningen. För mig som kulturvetare med passion för kunskap är reformen oerhört intressant. Som lektor ska jag alltså tvingas göra det jag alltid gjort, fast inte på det sätt jag vet fungerar utan i enlighet med en manual jag på goda grunder anser vara problematisk på en hel massa olika sätt. Det är problemet i högskolan, att makten över kunskapen och utbildningens utformning inte ligger hos de högst utbildade. 

Oavsett sättet att nå forskningsanknytning verkar det finnas värderingar som styr. Perspektivväxling, problematisering, ifrågasättande och teorikoppling hör till favoriterna. Uppfattningen om att forskningsanknytning handlar om vetenskapligt förhållningssätt är rådande: kritiskt tänkande, vetenskaplig metodträning, förmågan att arbeta självständigt, identifiera och lösa problem anses ledande.

Alla mänskliga verksamheter bygger på värderingar, fast sällan uttalade sådana. Värderingar är kulturbundna och går aldrig att kontrollera. Ändå försöker vi, och trots att det strider mot forskning och beprövad erfarenhet försöker man kontrollera det okontrollerbara, ofta endast för att man kan och för att tilliten i samhället är låg. Det är ingen lösning på problemet, det är bara ett sätt att reagera på symptomen. Låt forskare vara forskare och lita på dem som valt den vägen. För att bli forskare krävs fyra års heltidsstudier (efter magisterexamen, som tar fem år) på forskarutbildningsnivå, och för att bli docent krävs minst lika mycket. Ett system som inte anser sig kunna lita på den som underkastat sig så pass långa och krävande studier som forskarutbildningen är har problem, allvarliga kvalitetsproblem. Forskningsanknytning är ett ord som låter bra, men så länge talet om forskningsanknytning utgår från en ovetenskaplig kunskapssyn kommer högskolan att förfalla och kunskapsnivån i samhället att sjuka.