Läser boken Café du Monde, av den svenske, världskände antropologen Ulf Hannerz. Det är ett slags memoar, eller reflektionsbok som handlar om mans vetenskapliga gärning. Undertiteln är: Platser, vägar och människor i världsvimlet, som skulle kunna vara en beskrivning på ämnet kulturvetenskap. Finns säkerligen anledning att återkomma till boken här längre fram. Idag är jag på väg till kick-off. Vi ska till Smögen. Tiden är kort och det stressar. Jag vill inte slarva med skrivandet. Samtidigt vill jag inte avstå från att försöka, för om jag inte får skriva går det ut över tänkandet. En tidsbild det också, av effektivitetshetsens och kontrollsamhällets konsekvenser för samhällets intellektuella utveckling. Lärare pressas till det yttersta, studenter mår dåligt och forskare hinner aldrig stanna upp för att reflektera. PRESTERA är mantrat som ständigt upprepas. Liksom andra akademiker av sin tid målar Hannerz upp en annan bild, en helt annan bild av en helt annan akademisk värld. Och hans texter lever än, läses och påverkar. Hur det blir med artiklarna som idag produceras i ökande takt återstår att se. Det gäller även min bok, som inom kort publiceras på nätet. Den håller jag på att korrekturläsa för sista gången. Böcker är en annan typ av text, en annan plats med andra möjligheter för tänkande och reflektion. I en artikel måste man fokusera och skriva effektivt. Där finns litet utrymme för att låta språket blomma. Sammanfattningen av slutsatserna är viktigare än vägen dit. Hannerz bok är något helt annat. Han skriver oerhört vackert och texten vindlar sig fram. Den röda tråden är platserna, globaliseringen, människorna och rörelsen, men det är ingen linjär redogörelse. Det läsaren får sig till livs är en inspirerande och vacker berättelse. Så kunde man skriva inom akademin förr, när det fanns tid att stanna upp och när man kunde tänka efter innan man uttryckte sig om ämnet som beforskades. Jo, jag blir nostalgisk, för jag fick smaka på det där. Sedan togs det ifrån mig, och inte bara mig. Akademin anammade näringslivets ekonomiska logik och förvandlades till en produktionsenhet med prestationskrav och kvalitetsstyrning. Formen blev viktigare än innehållet och kunskapen kom att betraktas som en formalitet, om bara METODEN följdes. Och det var egentligen detta jag ville skriva om, vilket titeln på bloggposten indikerar.
Hannerz skriver inledningsvis om metoden han använt i sin vetenskapliga livsgärning, och han väljer ordet Serendipitet för att beskriva den. Han redogör alltså inte för alla mått och steg som måste tas för att studierna ska kunna betraktas som vetenskap. Han väljer ett ord för att beskriva metoden, och jag förstår precis vad han menar. Jag instämmer. Inom vetenskapen och bland uppsatsskrivande studenter läggs alldeles för mycket tid och fokus på att FÖLJA en på förhand uppgjord metod, istället för att upptäcka, undersöka, analysera och skriva om kulturen som undersökts. Och granskningen av resultatet handlar ganska lite om resultaten. Det handlar om att kontrollera att metoden följts. Har den bara det antas att resultatet är vetenskapligt, pålitligt och användbart. Kunskap om kultur fungerar dock inte så, den ser annorlunda ut och vill man verkligen förstå kultur måste man tänka annorlunda. Det gör Hannerz. Han pekar på tillfälligheternas spel som kulturens främsta kännetecken, och det går aldrig att fånga eller förstå med någon strikt metod. Den kulturvetenskapliga metoden är lika vetenskaplig, för målet är ju (vetenskapligt hållbar) kunskap om det som studerats. Någon enkel och effektiv lösning på kulturens gåta existerar inte, så kravet på att kulturforskaren ska arbeta vetenskapligt, det vill säga följs regler som skapats för naturvetenskapliga ändamål, diskvalificerar och gör verksamheten ovetenskaplig. Damed if you do, and damed if you don't. Så fungerar makten, och därför för humaniora en tynande tillvaro. Ekonomiseringen av akademin leder till effektivitet och gör att det går att spara pengar, men eftersom forskning och utbildning är en investering minskar möjligheten att tjäna (inte bara pengar) på verksamheten längre fram. Avkastningen på sikt påverkas som alla vet av storleken på investeringen som görs idag.
Serendipitet är ett ord från engelskan. Det finns inget riktigt bra ord på svenska. Slump är ett slags synonym, men serendipitet rymmer mer och är ett mer komplext begrepp. Letar på nätet och hittar följande definition, som alltså skulle kunna fungera som metodavsnitt i en kulturvetenskaplig bok.
Serendipitet är en oavsiktlig upptäckt, en positiv överraskning vid sökandet efter eller utförande av något annat.Kunskap om och förståelse för kulturens komplexitet och icke-linjära förändring får man sällan om man följer en plan, och vet man vad man söker, om projektet handlar om att leda en hypotes i bevis, vad är det då för mening med att undersöka saken. Kulturen som undersöks har dessutom förändras innan artikeln publicerats. Och när texten läses påverkar mottagandet av innehållet ofta kulturen som forskaren skriver om. Kultur är rörelse, den uppstår mellan människor och den går aldrig att fånga. Serendipitet är ett ord som kan fungera som påminnelse av just det och det är en fin beskrivning av vad kulturvetenskap handlar om. Flyktlinjer är ett annat ord som fångar samma "kvalitet", både kulturens och kulturvetenskapens. Jag lever i och tillsammans med det jag studerar och snubblar ständigt över oavsiktliga upptäckter som först i efterhand visar sig vara konstruktiva verktyg för förståelse. Att studera kultur är att ständigt överraskas, men det handlar också om att lära sig se och fånga flyktlinjerna när och där de dyker upp. Jag söker förståelse, men den finns oftast inte där jag tror. Därför är tillvarons serendipiteter inte ett problem, det är både en förutsättning, ett verktyg och själva resultatet av det vetenskapliga arbete som kulturvetaren utför.
Ordet användes ursprungligen för att beteckna förmågan att ta tillvara upptäckter, som man kommit över av en tillfällighet vid sökandet efter något annat. Idag avses det ofta också för själva föremålet för upptäckten.För att bli en bra kulturvetare finns en poäng med att ha problem att följa rigida regler. Serendipitet är en värdefull egenskap. Förmågan att se, förstå och tillvara resultatet av tillfälligheternas spel, i sökandet efter något annat. Just det är vad kulturvetenskap handlar om. Jag är inte (bara) obstinat när jag revolterar mot METODEN eller rasar över kvalitetsstyrningen av den akademiska verksamheten, det är också vetenskapsmannen i mig som gör sin röst hörd. Att göra motstånd handlar inte om att sabotera utan om att värna KUNSKAPEN som går förlorad när barnet kastas ut med badvattnet i jakten på effektivitet, kontroll och överblickbarhet. Det jag studerar och den kunskap jag söker låter sig inte inordnas i en mall. Kulturstudier handlar om serendipitet. Därför bloggar jag, för det är ett medium som passar som hand i handske för det jag söker och vill uppnå. Artiklar skriver jag enbart för att systemet så kräver, och visst, även det är en verksamhet som ger kunskap. Kulturen finns överallt och består av tillfälligheter.
Nu tutar bussen. Kollegorna väntar. Det är dags att avsluta och bege sig. Återkommer inom kort. Om vad vet jag inte, det ger sig. Det har jag lärt mig. Serendipitet handlar om det, fungerar så och jag följer bara med, reflekterar och beskriver, reagerar, analyserar och lever mitt i kulturen tillsammans med alla andra.
2 kommentarer:
God morgon! Ytterligare inspiration. Alltid oerhört läsvärt. :) Och hur man läser en text beror ju som vanligt alltid på vem man är.
Att du snubblar över oväntade saker säger mycket om dig. Du verkar i mycket förtrösta på en stark förmåga, intuitionen som är vänd utåt. Extraverted intuition in function. Då stöter man lätt på patrull från en stor del av mänskligheten som snarare litar på sina sinnen som dessutom inte sällan är vända inåt. Och oavsett inåt eller utåt så går tänket i gamla mönster, gamla erfarenheter och spår och man blir begränsad. Man kan då inte se något nytt. Man är inte öppen för sådana erfarenheter. Man lägger inte ihop ett och ett spontant och drar någon slutsats utan livet är en serie händelser som följer på varandra enligt en i förväg uppgjord plan eller enligt regeln "hur allt är" som man lärde sig tidigt.
Dessa finner man i trygga anställningar med förutbestämda arbetsrutiner där man slipper tänka. De är dessa som uttrycker "Vi måste se över våra rutiner", när något gått snett. Man behöver inte ta eget ansvar i varje stund utan man följer rutinen och gör om den först om den synligen för sinnena eller via mätbarhet visat sig fungera dåligt, vilken den oundvikligen måste göra förr eller senare då livet puls och verkligheten smyger sig på och möts av en icketänkande byråkrat.
Men till deras försvar så menar jag att de behövs. Dessa människor är det synliga samhällets stöttepelare, yttre stabilitetens hjältar, lojala arbetsmyror. Eller ja det är min bild av det hela.Den kan ju redigeras. Hur som helst: Alla sorts människor behövs.
Eva
Tack Eva! Det håller jag absolut med om. Det är mellan människor som fungerar och agerar olika som ett hållbart samhälle växer fram, och alla bidrar på sitt sätt till helheten! Viktigt att aldrig glömma.
Skicka en kommentar