Håller kunskap på att bli en vara?

Ekonomiseringen av utbildning är en långt framskriden process i Sverige. Om det finns något samband mellan den och faktaresistensen som sprider sig som en löpeld i landet vet jag inte. Båda tendenser är dock tecken i tiden som pekar i en allvarlig riktning, för där kunskap är en vara handlar allt om paketering, marknadsföring och känslor. Kanske är det så man ska förstå Fråga Lund, i 2016 års version? Som ett sätt att hantera oförmågan att förstå värdet av kunskap och bildning. När allt mer av lärarnas tid i skolan handlar om administration av utbildning och bedömning av studieresultat förvandlas vetande till form och bildning framstår som en rest av ett äldre samhälle som vi lämnat bakom oss. Bildning som tidigare ansågs värdefullt och som länge var målet med utbildning blir idag en onödig kostnad, eller en lyx som pressade skolledare och kommunalpolitiker inte anser sig har råd med eftersom det ekonomiska resultatet är viktigare.

I ett samhälle där man utgår från att det finns ett enda bästa svar och en enda bästa metod att nå det svaret blir utbildning en formalitet, en transportsträcka på vägen mot målet: Ett bra betyg och en examen som kan användas för att få ett jobb med hög lön. Kunskap förväxlas allt lättare och oftare med information, och när det steget väl är taget befinner man sig inte längre i kunskapens utan i åsikternas universum. För kunskap är enormt mycket mer komplext än information och det existerar inte ett svar eller en väg. Den som verkligen vill veta måste lära sig att gå vilse. Vägen till bildning är en omväg.

Läser i dagens SvD en krönika av kulturredaktören Lisa Irenius. Bildning är den bästa självhjälpen, skriver hon, och jag håller med.

Men det är fel, påpekar någon. Än sen då, blir svaret. Föreställningen om att var och en har sin ”egen” sanning börjar bli alltmer besvärande.

Det är något av ett sammelsurium, alla de falska uppgifter av olika slag som cirkulerar på nätet och i sociala medier.

Idag finns till och med tidningar och nätforum vars (affärs)idé är att sprida lögner, eller i alla fall mycket hårt vinklade "nyheter" om invandringens förment negativa effekter och det påstådda hotet som Islam sägs utgöra. Där, på dessa forum, kollar man aldrig en story som stämmer med vad man redan vet. Där är faktaresistensen en dygd och okunskapen något man hyllar. För ju mindre man vet, desto större plats finns för känslan och det är ju den som räknas enligt Jimmie Åkesson.

I dagens understreckare skriver Stig Fredrikson om hur informationskrig har blivit en integrerad del av ett lands militära strategi – och en central komponent i konflikthanteringen mellan Ryssland och Ukraina. På samma gång blir det svårare för journalister att rapportera sakligt och opartiskt.

Även i Sverige är spridningen av desinformation ett växande problem. Myndigheten för samhällskydd och beredskap varnade i somras för att framför allt Ryssland och IS i allt större utsträckning sprider falsk information i landet.

Avpixlat och liknande sajter på nätet sprider också desinformation. Och i vardagen finns allt mindre tid för reflektion och eftertanke. Dagstidningarna utarmas allt mer och nyheterna på TV upprepar bara det alla vet eftersom nätet erbjuder information om allt som händer i realtid. Tänk om dagstidningarna och nyheterna på TV såg på sitt uppdrag som bildande istället för informerande. Tänk om utgångspunkten för artiklarna och inslagen var: Hur ska vi förstå det som hänt och det vi vet? Bristen på fördjupning är skriande och eftersom kulturen är en helhet och allt hänger ihop påverkar det givetvis även förutsättningarna för att bedriva undervisning på högskolan. Och hur ska landets sexåringar som just börjat skolan förstå skillnaden mellan olika påståenden som florerar i samhället när de dels är upptagna med förströelser som Pokémon Go, dels aldrig får möjlighet att gå på djupet i skolan och inte får lära sig reflektera och samtala? När det inte finns tid och när det enda som räknas är betygen och examina. Ett kunskapssamhälle behöver både korrekt, användbar information och en väl utvecklad, kollektiv förmåga till kritisk analys.

Sammantaget bildar alla felaktigheter och missuppfattningar ett gungfly, där det är omöjligt att föra vettiga diskussioner – och där konspirationsteorier gärna frodas.

Men problemet är inte bara spridningen av felaktig information, det är också att många inte tycks bry sig om vad som är sant och inte.

Orka ... den som känner så inför det intensiva flödet av olika intryck som vi alla överöses av. Den som känner trötthet och uppgivenhet inför det faktum att alla idag alltid förväntas vara på tårna och tillgänglig, är ursäktad. Det är inte hållbart i längden. Kraven på flexibilitet, entreprenörskap och nyttomaximering riskerar att bli vår undergång. När den tanken väl accepterats leder den till andra tankar. Plötsligt kan ekonomiskt pressade politiker får för sig att utbildningens resultat kan kvalitetssäkras och bildningsresan kortas, utan att det påverkar resultatet. Det är inte sant, men vem har tid och möjlighet att försöka förstå vad som är sant och vad som är falskt när vi alla översköljs av information? Alla dessa sätt att tänka och agera är naturliga och djupt mänskliga reaktioner på den kultur som växer fram mellan oss som lever tillsammans här i Sverige idag. Vi är inte ensamma, men det betyder inte att det bra. 

År 2013 gjordes en undersökning som visade att britter trodde att 24 procent av landets befolkning var muslimer – nästan fem gånger så mycket som den korrekta siffran 5 procent. När de tillfrågade sedan fick en följdfråga, om varför de överskattade andelen muslimer, så var de dominerande svaren att de inte hade gjort det. Vissa hävdade att det i själva verket var regeringen som hade räknat fel, på grund av illegal invandring. Andra vidhöll bara att de visst hade rätt, trots bevis om motsatsen (The Economist 28/5 2016).

Donald Trump excellerar i denna argumentationsteknik. När han blir motbevisad håller han ändå fast vid sin ståndpunkt. Och för hans anhängare verkar det inte spela någon roll. De vet att han ljuger, men huvudsaken tycks vara att han ändå känns äkta.

Det spelar ingen roll vad som är sant och vad som är falskt, SÅ LÄNGE JAG FÅR SOM JAG VILL. Den logiken sprider sig som en löpeld. JAG bryr mig inte om ifall betyget är rättvist eller ej så länge det är bra och ger mig tillgång till den utbildning jag vill gå eller det jobb jag önskar mig. Fakta som talar mot min önskan att slänga ut alla invandrare tänker jag inte ta till mig, för det finns annan fakta att tillgå. Fakta som visar det jag vet. Det är ju trots allt så som Jimmie Åkesson säger att känslan är det viktigaste. När kunskap blir en vara och utbildningens kvalitet handlar om kundnöjdhet förvandlas vetande till en fråga om åsikt.

Av bekanta som är lärare har jag förstått att fakta inte heller alltid står högt i kurs hos elever i dag. En faktauppgift kan bemötas med påståendet ”det tycker inte jag”, som om åsikter trumfade kunskaper.

Det är inte lärarnas eller elevernas fel att det blivit så här, det är allas fel. Problemet är inte isolerat till skolan, det är utbrett i samhället, inte bara här hemma utan i resten av världen också. Tyvärr finns ingen enkel lösning på dessa problem. Men som tur är finns det just därför många olika sätt att agera på som kan bidar till att ett mer hållbart samhälle växer fram och en annan och bättre syn på kunskap utvecklas.

Inser att jag har en tvättid jag måste passa. Tar därför paus, för jag vill inte slarva över detta viktiga ämne. Återkommer under dagen med fler tankar om kunskap, bildning och riskerna med faktaresistens.