Keith Richards, som uppfostrare

Ska på tvådagarsinternat med avdelningen idag, på Vann, i Bohuslän. Vi ska avsluta arbetet som bedrivits under hösten, med att utveckla ekonomprogrammet. Trött är jag och det är alldeles för mycket att göra och alldeles för lite tid att göra det på. Utarbetad som vanligt, så här i slutet av terminen, innan jul. Behöver verkligen vara ledig! Men det ska bli kul detta, trots allt och det är ju lättare att koppla av när man åker iväg och är borta från kontoret och alla vardagens små krav som hela tiden finns där. Väljer att se det så.

Vi har fått i uppdrag att presentera oss för varandra på tre minuter med stöd i en bild som vi fick välja själv. Det ska bli intressant att se vad de andra har valt. Och det var sannerligen inte lätt att välja bild, men jag valde en svartvit bild på Keith Richards och Ron Wood, tagen i logen innan en spelning med Rolling Stones. Litet töntigt val kanske, men den fångar det jag vill säga om mig, för med stöd i den  går det att hitta massor av uppslag för att i koncentrat beskriva vem jag är och hur min relation till akademin ser ut. Låt mig förklara. 

1. Passionen och nyfikenheten. Keith Richards är över 70 år men vill fortfarande upptäcka musiken, är fortfarande på väg och spelar fortfarande för att det är roligt. Så hoppas jag att jag kan känna för vetenskapen under många år till. Idag gör jag i alla fall det, även om den känslan grumlas av regleringar och kontroller. Allt mindre av arbetstiden kan användas för det jag ser som huvuduppdraget, kunskapen och lärandet. Allt mer av tiden går åt till administration och möten och arbetsdagens hackas sönder av ständigt upprepade ”små och snabba” frågor som ställs i farten. Men det är så för alla, föreställer jag mig och jag vet inte vad jag skulle göra istället. Och jag blir också för varje år som går bättre på att hitta tid och möjlighet att göra det jag är anställd för: Forska och lära/undervisa. Jag känner passion inför vetenskapen och är fortfarande nyfiken och jag hoppas innerligt att den känslan inte ska försvinna. Det syns i bilden, tycker jag.

2. Inställningen till misslyckanden. Richards har i olika intervjuer beskrivit hur han ser på perfektion och misslyckanden och det är inspirerande. Han menar att det aldrig är någon katastrof, för det går alltid att göra något meningsfullt och nytt med, till exempel ett misslyckat ackord. Genom att lyssna och vara närvarande i musiken, där och då, och genom att tillåta sig att improvisera utifrån det som händer kan även ett fel vändas till något positivt och nyskapande. Av detta har vetenskapen enormt mycket att lära. Vi håller på att kontrollera oss själva, utbildningarna, forskningen och kunskapen, till döds. Det håller på att bli viktigare att planen följs, än att resultatet blir bra (för det antas planen och formen garantera, vilket alla vet inte stämmer). Formen håller på att bli viktigare än innehållet i akademin. Jag gör det jag måste, så klart, men jag vägrar att gå upp i det formella med liv och lust. Jag sökte mig till akademin för kunskapen och har ett passionerat förhållande till den, mot vetandet och vetenskapen är jag lojal, men inte mot ett externt implementerat och kontraproduktivt system för en kvalitet ingen lyckats övertyga mig finns. Efter över 20 år i akademin anser jag att jag kan avgöra vad som leder till kunskap, kvalitet och lärande och vad som leder bort ifrån dessa mål. Tragiskt nog fjärmar vi oss idag från det vi säger oss vilja uppnå, och det kommer akademin att göra så länge forskare av ekonomiska skäl inte får forska på kunskapens villkor.

3. I filmen Shine a light får Keith Richards frågan, vem av Ron och honom själv som är bäst på att spela gitarr. Hans svar gillar jag, för han säger att ingen av dem är särskilt bra. Men TILLSAMMANS är de bättre än de flesta. Idag lever vi i en kultur som fokuserar på enskildheter, på enskilda och som är jagfixerad. Endast den bäste och det bästa är gott nog, vilket gör att vi jämför, utvärderar, kontrollerar, kontrollerar och kontrollerar igen, för att verkligen förvissa oss om att vi verkligen har fått den bäste och det bästa. Det gör att vi missar värdet av samverkan, att vi glömmer betydelsen av mellanrum och att vi slutar göra saker tillsammans med andra. Jag är ingen utpräglad lagspelare, men jag ser att det finns ett värde i samverkan och vet att man når längre om man jobbar ihop. Därför tycker jag att två diviga superindividualister som talar om värdet av att skapa musik tillsammans och mellan är en bra bild av den jag är i vetenskapen och hur jag ser på kunskap och lärande.

4. Rolling Stones lever fortfarande efter över 50 år och drar fortfarande storpublik. Mellan Keith, Ron, Mick och Charlie och deras publik finns något som inte riktigt går att ta på och detta något vill jag likna vid kultur, något som håller samman och som hela tiden förändras. Helheten är större än summan av delarna i bandet. Ingen har lyckats förstå och kopiera vad detta något är, och samma gäller för mitt forskningsområde. Fortfarande efter över 20 år vet jag inte vad detta något är, och jag letar fortfarande, är fortfarande nyfiken och passionerat intresserad av KULTUR. Just på grund av att mitt studieobjekt ständigt förändras och eftersom jag forskar om en kvalitet som uppstår mellan, göds nyfikenheten hela tiden och jag hittar kontinuerligt nya krafter. Forskning är en process och dess drivkrafter är komplexa. Bland annat därför är jag kritisk till kontrollen och kvalitetssäkringssystemen och alla utvärderingar, för om det gick att veta vad det är hade det vi vill ha sett annorlunda ut.

5. Slutligen, för det är ju en presentation i ämnet företagsekonomi. Rolling Stones handlar väldigt mycket om pengar, men pengarna har aldrig varit det viktigaste. För Keith och Ron handlar det först och främst om att hushålla med resurser, för att kunna ägna sig åt det primära målet: musiken. Och det är så jag vill se på företagsekonomi, till skillnad från (delar av) nationalekonomin. Jag ser frågan om hushållande med resurser som intressant och viktigt för det hjälper mig att ägna mig åt det som är viktigast: Kunskapen!

Vad kommer du fram till? Den frågan får jag som forskare ofta och jag svarar alltid med att frågan är felställd. Vi lever i en kultur där det tas förgivet en massa saker, och detta att alla frågor har ETT svar och att det är forskningens uppgift att leverera DET svaret, är en sådan sak som olyckligtvis har kommit att tränga sig in i och påverka vetenskapen. Accepterar vi den frågan tvingas vi acceptera att mitt svar, att jag inte kommer fram till något annat än fördjupad förståelse för frågans och kulturens komplexitet, inte är giltigt. Och gör vi det har forskningen förvandlats till något annat, då har det blivit ett jobb som vilket som helst och målet är att tjäna pengar. Vi är på väg dit, akademin håller på att förändras i den riktningen. Och det oroar mig, för risken är uppenbar att vi snart har förvandlat akademin till en ekonomisk produktionsenhet, istället för en investering och en kreativ kunskapsverkstad. Den dagen vi tar det steget fullt  finns inte längre utrymme för kunskapslust, passion eller nyfikenhet. Där och då blir varje misslyckande ett individuellt problem och all samverkan riskerar att ge ära åt någon annan än jag. Då är det inte längre en akademi vi har och då har genuint intresserade forskare, eller för att fortsätta liknelsen med musikvärlden, passionerade musiker förvandlats till pre-fabricerade artister som marknadsförs och arbetar huvudsakligen för att tjäna pengar, eller för att få uppmärksamhet. Relationen mellan musiken och ekonomin håller på att omvandlas, från att ha varit det centrala till att bli ett verktyg och samma tendens finns inom akademin. 

Rolling Stones har tjänat enorma summor genom åren, men pengarna har aldrig varit den primära drivkraften. Framtiden får utvisa om One Direction fortfarande spelar tillsammans om 45 år… Liksom om vi då har en vetenskap värd namnet. Jag jobbar nog inte så länge, men jag hoppas att min passion för forskningen och nyfikenheten på nya kunskaper aldrig dör.