Karel Kosik, en bortglömd filosof 3

Filosofi och filosoferande handlar om det som inte är givet, om allt det i världen som måste avgöras på annat sätt är genom att peka på något bortom eller utanför det man är intresserad av. Filosofi handlar om tänkande, och filosoferande utvecklar tänkandet, den kritiskt förmågan och självständigheten. Där finns värdet med studier i humaniora och med bildning, inte i kunskapen i sig, som jag ser det. Ett samhälle vars medborgare lyder blint den som säger sig sitta inne med sanningen är ett samhälle där det bara finns utrymme för en väg, en ideologi, ett sätt att tänka. Det är ett samhälle där det marscheras i takt. Ett samhälle där oliktänkande straffas och där makten regerar oinskränkt. Det är ett samhälle som jag inte vill leva i. Därför försvarar jag humaniora, för att det är mitt sätt att värna den mångfald som är nödvändig för allas vår överlevnad.

Ibland, i mina mörkaste stunder, kan jag få för mig att filosofin och humaniora håller på att helt försvinna, att mörkret sänkt sig över vårt samhälle och att kulturen utarmats. Mycket talar visserligen för att vi är på väg dit, men vi är inte där och förhoppningsvis kommer det aldrig att gå så långt. För det finns alltid en annan bild och överallt finns exempel som bjuder motstånd. Filosofin är inte död, det inser jag när jag läser DN och hittar en spänstigt intellektuell text av Hans Ruin, om Wittgenstein.

Wittgenstein må ha uttalat sig nedlåtande om Carnaps och de logiska empiristernas försök att rekrytera honom till sin krets. Men det handlade snarare om att han inte delade deras utvecklingsoptimism och politik. I sin kultursyn stod han närmare Spengler än Marx och Comte. När det gäller bokens verkliga innehåll och ärende blir det dock missvisande att frikoppla den från dess logisk-analytiska sammanhang. ”Tractatus” är och förblir i stora stycken ett filosofiskt ganska förlegat och litterärt mestadels onjutbart försök att utveckla Freges och Russells filosofiska logik inom ramen för en spinozistiskt färgad betraktelse av världen ”under evighetens synvinkel”.

Se där vad en bildad och väl påläst människa kan se och avslöja. Om denna egenskap överlåts på några få experter är vi alla illa ute, för vem ska granska experterna. Det må vara ekonomiskt försvarbart, i alla fall i det korta loppet, att skära i kostnaderna för humaniora, men i det långa loppet är det förödande. Det är en njutning att läsa vad Ruin skriver, inte bara här. Han är lärd, klok och väldigt beläst och dessutom skriver han bra. Det är egenskaper som ett samhälle behöver, och ju mer spridd egenskapen är hos befolkningen, desto mer dynamisk, levande och mångfacetterad blir den, vilket skapar grogrund för nya tankar, innovationer och en spännande och öppen framtid. I ett sådant samhälle är man nyfiken på det som komma skall och man räds det inte, för man litar på varandra och på att förändringar inte är av ondo. Idag är situationen en annan. Idag sprider sig rädslan och misstron och framtiden och allt som är annorlunda uppfattas som ett hot. Det är vad SD lever på. Därför är det kanske inte fler besparingar vi behöver, utan satsningar på humaniora. Kanske är det det som är vägen fram? Jag tror det!

Man misstar sig på den logiska empirismen och dess arv om man tror att den saknade ett ”existen­tiellt”, eller för den delen estetiskt ärende. Många av de ledande företrädarna för denna skolbildning, inte minst i Norden, besjälades tvärtom av ett mystiskt patos. Det gäller Eino Kaila i Finland och Arne Naess i Norge. Att ”Tractatus” kom att bli emblematisk för denna kulturella strömning är alltså ingen anomali. Tvärtom fångar den något för denna rörelse väsentligt, en förhärdad, asketisk rationalitet, som fann sin djupaste näring i en blå låga av återhållen andlighet djupt inne i en ingenjörsmässigt konstruerad språkbur.

Wittgenstein hade själv en begränsad filosofisk bildning, vilket visar sig i texten. Förutom ett ­fortlöpande kritiskt samtal med Frege och Russell, saknar den hänvisningar till och kännedom om andra ­relevanta tänkare, såväl antika som moderna. Här förs ingen ­dialog med Platon och Aristoteles, eller med Kant och Hegel. I stället sluter sig texten inom sin historielösa resultatorienterade evighetsblick.

Även en filosof kan sakna bildning. Och om vi specialiserar och gör elitsatsningar på breddens bekostnad är det en tendens som kommer att öka och bli tydligare. Risken är stor att vi då får experter som rör sig djupt inom sina egna smala områden, utan att mötas över gränserna. Tvärvetenskap blir omöjligt om kunskapen om andras områden är obefintlig. Resultatorienteringens konsekvenser känner jag allt för väl. Den drabbar mig dagligen. Men jag tror på bildningens värde och bredden i vetandet. Därför fortsätter jag arbeta på det sätt och med det jag tror på. Jag vill inte bli som Wittgenstein.

Denna strävan efter ett förädlat metaspråk, som har lämnat all tidigare historisk-filosofisk bråte bakom sig, utmynnar till sist i en tondövhet visavi traditionen, som fortsatt att prägla delar av filosofin fram till i dag. I dess vägran att öppna sig för historiens ekokammare och se sin egen plats i ett större sammanhang rymmer den också en totalitär impuls som är oupplösligt förbunden med denna språkliga renhetslära.

Jag vill inte leva i ett omusikaliskt, tondövt samhälle. Jag vill höra resonanser och vara på gränsen till dissonans, för det är där som nya toner skapas, där som ny musik uppstår. Ekon av ekon av ekon är bildningens bränsle och kunskapens moder. Ett samhälle där maktens budskap överförs via en strikt kontrollerad frekvens uppifrån och ner, utan att förvrängas, är ett kallt och tondövt samhälle. Vi måste öppna oss, för varandra och för de andras tankar. Bara så kan vi utvecklas, tillsammans.

En verklig omläsning av boken i dag bör därför inte nöja sig med att belåtet sjunka ner i läsfåtöljen tillsammans med bekanta visdomsord som: ”Om det man inte kan tala måste man tiga”. I stället bör man ställa sig frågorna: Vem har makten och förmågan att avgöra vad som inte kan tänkas? Vem påbjuder denna tystnad? Vem är det som ska tiga, och varför?

Lydigt accepterar vi att utbildningar läggs ner, för vi vet ju alla att det måste sparas, att pengarna inte räcker till allt. Utan knot finner vi oss i att den administrativa bördan ökar, för det är i alla fall bättre än att bli av med jobbet. Och vi följer planen, för så är det te sagt. Kritik får inte framföras offentligt, för det kan skada institutionens rykte. Lojalitet belönas och likriktningen ökar. Om vi inte lär oss se denna typ av risker är vi alla illa ute. Därför behöver vi filosofi, humaniora och därför är bildning inte bara nyttigt utan nödvändigt.

Wittgenstein själv, med sin rastlösa och självförbrännande intelligens, skulle strax röra sig vidare mot andra uppgifter, däribland som arkitekt och grundskolelärare. Hans ungdomsverk står dock kvar som ett tvetydigt monument över en dröm om ordning som en gång drömdes i ett lerigt dike medan den västerländska kulturen hungrigt utplånade sig själv.

Kulturer kan blomstra och de kan gå under, ibland för egen hand. Under det första världskriget utplånades många människor och kulturen förmörkades, sedan kom det glada 20-talet. Under mellankrigstiden förmörkades den igen i Europa, under Hitler. Men på 50-talet spred sig ljuset igen. Om man förenklar drastiskt och målar med bred pensel. Fast på andra sidan järnridån höll makten kulturen i strama tyglar. Där spred sig mörkret, fast ett annat mörker. Men även i mörkret finns det ljusglimtar. Karel Kosik, till exempel. Det blev en lång introduktion till honom och hans filosofi. Fast det är i sin ordning, för kunskapens vägar är ALLTID omvägar. Bildning är ingen rak väg från klarhet till klarhet. Läs, tänk och reflektera över vårt samhälle, vår samtid. Har vi något att lära av Kosik? Jag tror det, både av att läsa honom och av att jobba med hans texter!

Dialektiken och praxisbegreppet

Kosiks tankar kan sägas utgå från en humanistisk marxism och denna tradition kommer huvudsakligen från Väst- och Mellaneuropa, med förgrundsfigurer som Lukács och Gramsci, kanske man även kan räkna in Karl Mannheim. Den går ofta på tvärs mot de i de forna öststaterna etablerade kommunistpartiernas tolkning av Marx. Filosoferna har inriktat sig på att utveckla främst den unge Marx tankar om dialektiken, ofta har detta arbete mynnat ut i en modern kritisk teori om samhället och kulturen. Många av tankarna relaterar till och utgår eller bygger vidare på Georg Lukács essaysamling "Historia och Klassmedvetande" från 1923. Lukács ville skapa ett sammanhängande filosofiskt fundament för marxismen och han utgår från dialektiken hos den tidige Marx och influenserna av Hegel. Lukács och senare även bla. Frankfurtskolan, Sartre och Gramsci vägrar att betrakta marxismen som ett färdigt system med svar på alla frågor om verkligheten. Man menar istället att dialektiken inte medger några orubbliga teser. Verkligheten och samhällsutvecklingen är något som alla individer är med om att aktivt skapa med sina egna vardagliga handlingar och tankar. Man ger marxismen en humanistisk prägel och tar frågan om människornas reella frigörelse från sitt nuvarande tillstånd, mot dess utopiska möjligheter på allvar. Utvecklingen styrs varken av fasta och eviga strukturer eller deterministiska krafter, enligt denna tradition.

Lukács utgår från att det endast är det klassmedvetna proletariatet som kan inta ett perspektiv på verkligheten som medger insikt om sakernas verkliga natur och därigenom skapa möjligheter till förändring av den egna situationen. Kosik däremot gör ingen sådan avgränsning utan håller möjligheterna öppna för alla grupper och individer som genom kritiskt tänkande och egen forskning bryter igenom den "pseudokonkreta" världens falska sken, att se möjligheterna och makten i de egna handlingarna och tankarna. Horace Engdahl skriver i sitt förord till Kosiks bok att:

"Det är ett genomgående tema i 'Det konkretas dialektik' att visa hur människornas falska medvetande och ofrihet framspringer ur det faktum att de inte längre känner igen den objektiva världen som sitt eget uttryck och som resultatet av sin aktiva samhälleliga tillägnelse av naturen".

Tankarna hos Kosik om människans möjligheter att skapa sin egen tillvaro bygger mycket på existentialismen men han tar avstånd från det ansvar för handlingarnas konsekvenser som existentialisterna lägger på individen. Kosik talar om totalitet, med det menar han hela den verklighet i vilken människorna anpassar naturen till sina egna behov och i vilken man inrättar samhälleliga former för livet tillsammans med andra. Mellan tankarna om det ideala samhället som finns hos individen och den verklighet som man lever i, finner man enligt Kosik praxis. Praxis är den verksamma punkt där subjektet och objektet möts, här länkas teori och verklighet samman. Kosik ser en frihet i praxis, men det är ingen omedelbar frihet. Han hävdar att människan är djupt präglad av objektiva former som språk, institutioner och produkter som kommer ur samhällslivets fortlöpande reproduktion. Det som människorna gör och tänker i den verklighet de lever i skulle alltså vara praxis. Livet så som det kommer till uttryck i det vardagliga är praxis. Praxis kan uppfattas som en syntes mellan den utopiska tanken om möjligheternas genomförande och de objektiva reella strukturer eller utgångslägen som skapats i tidigare generationers praxis. På detta sätt är det alltså människan själv som kollektiv och som individ som skapar sin egen verklighet och konkreta vara. För mig är det mycket viktigt att tankar som dessa förs fram och hålls levande. Jag är övertygad om att de ligger närmare sanningen än de idéer som vi dagligen matas med av ekonomer och politiker.

Så skrev jag då, och mycket av det är aktuellt och relevant fortfarande.