Etnologins historia 12

Tänk om vad vetat det jag vet idag när jag skrev detta? Det går att tänka så, men framtiden är och förblir en öppen fråga. Framtiden finns inte, den skapas av oss, mellan oss, i handling. Kultur kan sägas vara skapande, ömsesidig tillblivelse, av framtiden. Kultur är förändring. Det är i alla fall så jag ser på kultur idag. Då såg jag på kultur på samma sätt som mina lärare och dem vars texter jag läste som student. 

En som tidigt berörde mig och som fick mig att våga testa olika metoder att undersöka kultur med var Billy Ehn. I hans texter hittade jag något som slog an en ton hos mig. Han öppnade intellektuella dörrar och för mig blev han tidigt en förebild. Hans sätt att hantera språket inspirerade och det var hans etnologi jag ville ägna mig åt, det var i hans fotspår jag vill vandra. Han kom på besök på etnologen i Göteborg. Det var mer än fullsatt i Sveahusets café, på Västra hamngatan, i huset där Elite Plaza huserar nu. Då var det en del av Göteborgs universitet. Jag minns det anförandet. Jag mins avståndet, mellan Ehn och hela den akademiska världen och mig själv. Jag ville dit, men jag var osäker på min förmåga.

Tänk om jag visste då, vad jag vet idag. Att Billy Ehn skulle bli min handledare. Framtiden finns dock inget, och jag tror inte på ödet. Slumpens roll kan och bör man dock inte underskatta. Jag har för avsikt att skriva om detta, om min väg in i den akademiska världen. Om hur det kom sig att jag blev doktorand. Jag har påbörjat arbetet med den serien bloggposter. Den heter: Mina år i akademin. Nästa år ska jag ta tag i det arbetet, med att försöka beskriva min akademiska resa. Den började där, någonstans strax efter mitten av 1990-talet. Fast det hade jag naturligtvis ingen aning om, då på hösten 1994, när jag skrev den första av två D-uppsatser. Då skrev jag så här.

SÖTEBRÖDET (1975) av Billy Ehn.

Är en avhandling som på många sätt är banbrytande. Ehn vill se avhandlingen som en del i samhällsdebatten och hoppas att den kan bidraga till förbättrade levnadsvillkor för den stora gruppen invandrare som levde i Sverige då. Jag antar att detta är en utmärkt representant för "Stockholmsskolan". Sättet att skiva på är väl det mest kontroversiella med avhandlingen tillsammans med ämnet, det är den första avhandling som tar upp och undersöker arbetskraftsinvandrarnas möte med den svenska kulturen. Några forskare har ju sysslat med snarlika problem tidigare men det är med denna som etniciteten lyfts fram och görs till huvudämne för en avhandling. Ehn är en forskare som verkligen tänjt på gränserna för hur långt man kan gå som etnolog. Det är ett berömvärt karaktärsdrag tycker jag och han har rott i land sina projekt och lyckats samla en stor skara beundrare kring sig. Att ha ambitionen att införa nya grepp i ett ämne och försöka att så radikalt förändra det som Ehn har gjort, gör inte livet enkelt. Han har fått mycket kritik för det han gjort och en del av den är säkert berättigad, men faktum kvarstår. Ehn har varit tongivande i förändringen av etnologin och det är mycket hans förtjänst att det ämne jag kom i kontakt med, på hösten -91, såg ut som det gjorde. Den version av etnologin som jag tyckte var mest spännande då var det nya, med böcker som Den kultiverade människan och Moderna tider. I samband med min B- uppsats läste jag Arbetets flytande gränser. Dessa böcker grep tag i mig och höll mig kvar. Att jag nu har en mer positiv och nyanserad uppfattning av den gamla etnologin är en annan sak. Det var ändå det nya som fångade mig då. Jag ska försöka utreda hur jag ser på de nya tankarna.

Den debatt inom etnologiämnet som rasade vid den tiden, tycker jag mig se upprepas i historieämnet idag. Historia är ett ämne som många är intresserade av men det paradigm med den källkritiska skolan, som är dominerande har gjort att ämnet av många upplevs som träigt och ointressant. Vissa försöker då hitta en väg eller inriktning som är lite mer populistisk men frågan är hur långt man kan gå. Hur väl måste man kolla en källa för att kunna nämna den i avhandlingen? Historikerna har tidigare varit skeptiska till etnologin, men det är bl. a. därifrån man nu hämtar mycket inspiration och Peter Englunds böcker är tydligt influerade av etnologin. Jag är inte vidare insatt i den historiska debatten men undrar om det inte finns likheter ändå. Jag tänker på faran i om ett ämne endast intresserar fackmännen på hög nivå, vad har ämnet då för berättigande. Jag menar givetvis inte att populistiska profitintressen ska styra en vetenskap, men måste det inte finnas ett visst intresse för den kunskap som produceras? Meningen måste väl vara att ta fram viktig och angelägen kunskap som kan föra samhället framåt och skapa förståelse. Hur den nya inriktningen ska se ut måste givetvis debatteras och den debatten kommer resten av mitt "papper" att handla om.

Det blev en lång utvikning från Sötebrödet, men jag finner den ändå motiverad då åsikterna om denna bok är så skiftande. Sötebrödets vetenskapliga metod - deltagande observation - är något som jag själv ägnat mig åt. Jag inser farorna med metoden och är medveten om att kvaliteten på kunskapen i många fall är diskutabel, men med uttömmande källkritik och kompletterad med annan kunskap, är det den metod som ger den största möjligheten till levande beskrivning. Forskarens upplevelser och intryck kan inte vara värdelösa. Nu är det väl inte detta som kritiken främst riktat sig emot i detta fallet, utan den litterära stilen. Detta sätt att presentera vetenskap på är väl inget som fullt ut vunnit genklang i etnologin, även om drag av det kan skönjas på många håll. Hela den kulturanalytiska skolan är väl influerad av en mer litterär stil, även om man inte alltid går så långt som Ehn gör. Riskerna med att skriva på det sättet kan givetvis i förlängningen vara att gränserna mellan vetenskap och skönlitteratur suddas ut och det är det väl ingen som önskar. Om man är medveten om det tror jag att en litterär strävan kan vara ett sätt att öka läsarskaran och intresset och det tycker jag är positivt. Den litterära stilen kan lura läsaren att ryckas med i tolkningen och på detta sätt blir det svårare att bedöma fakta. Det är ett stort problem och lösningen på det har inte jag. Jag tror dock inte man ska avfärda ambitionerna att skriva levande och engagerande, bara med motivationen att det lätt blir ovetenskapligt. Ämnet har mycket att vinna på ett ökat intresse och jag menar att kraften istället ska riktas in på att utforma vettiga kriterier och kontrollmöjligheter för att minimera riskerna med ett litterärt presentationssätt. Det finns säkert många alternativ till detta och en sansad debatt är vad som behövs om man ska kunna bygga något bestående, som ligger i allas intresse.

Nu kom detta stycke att handla mer om principiella resonemang än om själva Sötebrödet, men jag ser det som en logisk följd av bokens utmanande stil och det mottagande som den fick, kombinerat med mina egna åsikter samt det faktum att det delvis är denne mans förtjänst att jag sitter här idag.

Jag skrev så, då. Och jag kan som sagt fortfarande säga det. Jag har enormt mycket att tacka Billy Ehn för. Han var en stor inspiratör och han tillsammans med en hel del andra har bidragit till att jag sitter här idag och skriver om etnologins historia. Som ett slags försmak på det som komma skall vill jag avsluta denna post med att presentera förordet i min avhandling, som alltså skrevs under överinseende av Billy Ehn. Eller, det är inget förord, det är ett efterord. För som en annan av mina lärare på etnologen, Kjell Bergman sa: Förordet skriver man sist! Och det gjorde jag och jag la det sist i avhandlingen också. Där skrev jag följande.

Avhandlingsarbetet är avslutat. Dags att gå vidare. Men innan jag gör det vill jag tacka några kollegor och vänner som hjälpt mig på vägen fram till fullbordandet av studien. Först och främst vill jag tacka en människa som spelat en absolut avgörande roll under avhandlingsarbetet. Eftersom jag bor och har mina barn i Stenkullen utanför Göteborg har det varit nödvändigt att ha någonstans att bo under vistelserna i Umeå. Därför, stort tack Claes G Olsson, för att du så generöst delat med dig av din lägenhet, ditt trevliga sällskap och dina rika erfarenheter!

Jag kommer från en tämligen studieovan, om än inte andefattig, uppväxtmiljö och min respekt för universitetet var inledningsvis snudd på oöverstiglig. Jag hade kanske inte vågat anträda den krokiga väg som lett fram till föreliggande bok om jag inte vid några avgörande skeden i utbildningen stött på följande personer, till vilka jag känner stor tacksamhet för att de tog sig tid och intresserade sig samt gav mig stöd och uppmuntran. Tack, Lars G Strömberg, Kjell Bergman, Magnus Mörck, Margareta Hallberg och Ulf Mellström. Tack också Claes Ekenstam och Thomas Johansson, vilka dessutom läst och kommenterat ett tidigt utkast av manuset.

Ett varmt tack sänder jag till Magnus Berg som hjälpte mig till Umeå och inledningsvis fungerade som bihandledare. Magnus har även läst och kommenterat manus inför slutseminariet. Hans ord: ”Det är jävligt svårt att skriva. För alla.”, har fått mig inse att dyslektiska problem inte utgör en godtagbar ursäkt för att lämna dåligt korrekturlästa texter. Billy Ehn har funnits med sedan starten 1997. Först som huvudhandledare och därefter som bihandledare. Billys ledarstil har passat mig. Hans osentimentala, minimalistiska e-mailkommentarer av texten och den entusiasm han visat när jag levererat tankar och resonemang som fungerat har varit mig till stor glädje och hjälp under avhandlingsarbetet. Huvudhandledare under större delen av projektet har Bo Nilsson varit. Hans teoretiska kompetens, noggrannhet och outtröttliga sökande efter inkonsekvenser, upprepningar och tappade röda trådar har ibland gjort mig irriterad och frustrerad. Detta säger emellertid allt om mig och inget (negativt) om Bosse. Utan hans tålmodiga arbete med mina utkast, spontana infall och otaliga versioner av texten hade det aldrig blivit någon avhandling. Det är få doktorander förunnat, föreställer jag mig, att få arbeta med tre så språkligt begåvade handledare som mina.

En av de första ”transportmänniskor” jag kom i kontakt med var lastbilsföraren och författaren Risto Kellokumpo. Han har genom hela avhandlingsprocessen generöst delat med sig av sin djupa kunskap om åkerinäringen och dess historia. Han har också läst och kommenterat manus. Stort tack Risto!

Under utbildningens gång har texten passerat en lång rad andra läsare som var och en på sitt sätt hjälpt mig att höja kvaliteten på texten och analyserna. I maj 2002 behandlades manuset vid ett slutfasseminarium på institutionen i Umeå. Jag vill tacka mina opponenter: Britta Lundgren, Marianne Lilieqvist, Alf Arvidsson och Anna Sofia Lundgren. Anna Sofia vill jag tacka speciellt då hon även vid andra tillfällen läst mitt manus och givit mig konstruktiva och värdefulla kommentarer. Jag vill också tacka opponenten vid slutseminariet, Karin Ljuslinder, för väl utfört arbete. Lena Martinsson har läst texten i sin helhet och delat med sig av sina kunskaper i genusteori och könsanalys. Tack Lena! Jag vill även passa på att tacka dig och vår mångfaldsprojektskollega Eva Reymers för trevligt sällskap under tågresor till Umeå och Uppsala. Anne-Charlotte Ek vill jag tacka för stöd, uppmuntran och konstruktiv kritik, men även för givande samtal såväl i Umeå som i Malmö. Anders Häggström som läste manuset i anslutning till slutfasseminariet vill jag tacka för kommentarer och litteraturtips samt för mentalt stöd en fin sensommardag 2002 på Vrångö i Göteborgs skärgård. Längs hela min krokiga avhandlingsväg har Marie Nordberg följt mig och mitt arbete med större intresse än någon annan. Tack Marie för kommentarer, uppmuntran och hjälp att undvika en rad vetenskapliga klavertramp.

Det finns några doktorandkollegor i Umeå jag särskilt vill tacka för synpunkter på texten, men även för givande samtal i vardagen. Tack: Veronica Abnersson, Linda Berg, Jonas Danielson, Annette Forsberg, Jenny Gunnarsson, Roger Jacobsson, Suzanne Mason, Helena Pettersson och Annika Sjölander.

Ett stort kollektivt tack sänder jag till den etnologiska institutionen i Göteborg, vilken fungerat som ett intellektuellt vattenhål under avhandlingsarbetet. Jag har följt dess olika seminarier så ofta jag kunnat och har även givits tillfälle att där, två gånger, lägga fram avhandlingstext.

Den etnologiska institutionen i Lund i allmänhet och Lars-Erik Jönsson i synnerhet vill jag tacka för att jag fick tillfälle att lägga fram delar av avhandlingen där. Tack Anna Burstedt för konstruktiv kritik.

Till Olle Hagman och mina övriga kollegor i MACS sänder jag ett alldeles särskilt varmt tack! En mer prestigelös och vänligt kreativ vetenskaplig miljö har jag svårt att tänka mig. Tack också Håkan Andréasson för givande samarbete, såväl under utgivningen av boken, som inom MACS.

På Volvo Lastvagnar har jag under hela projektet erhållit ovärderligt stöd och bemötts med stort intresse. Bengt Münter och Lena Larsson var mina kontaktpersoner under projektets första fas. Vid slutet av avhandlingsarbetet är det framförallt Claes Avedal jag haft kontakt med. På Designhögskolan har jag fått ovärderlig hjälp av Tapio Alakörkkö och Bengt Palmgren. Stort tack till er alla!

Avslutningsvis sänder jag ett tack till Jonas Larson för hjälp med korrekturläsning i slutskedet. Och sist men inte minst, tack Erna och Gert Nehls, mina föräldrar, för hjälp med både praktiska sysslor i vardagen och korrekturläsning. Tack vare er har distansarbetet och det dubbelliv jag levt under forskarutbildningen förenklats betydligt. När jag på grund av snökaoset i Gävle 1998 blev 15 timmar försenad kunde jag i trygg förvissning om att Agnes och Axel hade det bra hos farmor och farfar koncentrera mig på resan hem.

Under (loft)sängen i Stenkullen april 2003