Karel Kosik, en bortglömd filosof 7

Jag ser kultur som samtal och tror därför på samtalet som metod för att inte bara analysera och förstå utan också att engagera sig i kulturens ömsesidiga tillblivelse. Det finns ingen utsida, kultur kan bara förstås genom eget engagemang, i vardagen. Ingen kan bli expert på kultur, den kan bara levas. Det är en aspekt av kultur som jag saknat i böckerna jag läst genom åren och det försöker jag råda bot på genom att i olika sammanhang föra fram dessa tankar. Det har handlar väldigt mycket och väldigt ofta om vad kultur, är. Kultur är emellertid inte, kultur blir. Det försöker jag vara konsekvent med, vilket inte är lätt. Därför ber jag ofta om överseende, och vill vara tydlig med att om något verkar oklart, felaktigt eller på annat sätt skaver mot verkligheten så som den uppfattas av andra. Hör gärna av er, tillsammans kanske vi kan samtala om saken och nå en fördjupad ömsesidig förståelse. Kultur är det kitt som håller samman. Samhällen präglade av stora klyftor är inte hållbara. Integration är kungsvägen mot hållbarhet och ett bra samhälle och det är också vad samtal handlar om. Utbyte, lyssnande, förståelse.

Så tänker jag nu. Och när jag läser vad jag skrev om Kosik och praxisbegreppet inser jag att dessa tankar har funnits med mig på olika sätt genom alla år. Man tror man lär sig massor och att kunskapen ständigt växer, men det är inte så. Det man framförallt lär sig är hur lite man vet och hur viktigt det är att vara ödmjuk inför det och inför världens oöverblickbarhet som bara ökar ju mer kunskap och kontroll vi människor inför och kan hantera. Ur det finns ingen väg ut, det är en av livets alla paradoxer. Om det INTE vore så skulle världen se HELT annorlunda ut!

Avslutande diskussion

Efter att ha presenterat Karel Kosik och hans praxisbegrepp och placerat in dessa i ett relevant sammanhang i förhållande till kursens teoretiker har jag nu gett prov på några empiriska resultat som sprungit ur eller inspirerats av dennes tankar om vardagsmänniskan som historiens subjekt. Kanske man skulle kunna tänka sig att fler empiriska undersökningar förts fram men av utrymmesskäl har jag begränsat mig till de tre tydligaste texterna som jag känner till. Karel Kosik är måhända en ganska dåligt känd filosof men hans ideer har givit upphov till och visat sig relevanta för åtminstone en viktig folklig resning mot makten under detta sekel, nämligen Pragvåren 1968. Att denna rörelse slogs ner med våld från centralmakten i Sovjet talar enligt mig på kraften i budskapet. En folkligt förankrad rörelse som bygger på majoritetens enade ideér kan endast hållas tillbaka temporärt och med ökande våldsinslag. Historien har ju visat att den förment folkliga kommunism som infördes i Sovjet och andra östländer inte i längden kunde bäras upp av folket. När de individer i samhället som skulle upprätthålla det och ge det liv tappade tron på det då tog det inte så lång tid innan hela samhället föll.

Jag anser att vi idag generellt saknar visioner om ett drägligt liv som är anpassat efter våra behov. Vi anpassar oss allt för lätt efter yttre påtvingade regler och chimära lagar som vi låter styra oss i allt högre grad. Vad som saknas är en insikt om att det finns en ansenlig kraft i en stor grupp individuella subjekts enande och strävan efter ett liv som utgår från deras önskningar. En större och mer utbredd kunskap om praxisbegreppet borde kunna fungera som ett viktigt förlösande kraftincitament.

Att som bland annat Frankfurskolan leta efter olika grupper som ska fungera som historiens subjekt tror jag är att börja i fel ände och att göra saker mer komplicerade än de behöver vara. Det är ju också att frånta individerna den insikt som så väl behövs för att deltaga i förändringsarbetet. Som jag ser på praxisbegreppet så är det upp till varje individ att göra sig medveten om den makt han eller hon tillsammans besitter. Att sluta sig samman i organisationer tror jag också är fel väg att gå om man vill skapa förändring som utgår från individernas behov. Det innebär bara att man skapar nya hierarkier och de måste, för att fungera, inordna sig i och ställa upp på de spelregler som definierats av den makt som för tillfället leder den ständiga kamp om att definiera samhället, som jag tror att Habermas menar är den viktigaste maktkampen i det moderna samhället. Det är en tanke han för fram i en artikel som heter "Den nya oöverskådligheten" (som jag läste på A- kursen i sociologi, men som jag nu inte kan hitta eller ge närmare upplysningar om). 

Idag är det ekonomerna och deras intressen som definierar hur vi ska inrätta oss i världen för att nå största möjliga lycka. Den som inte ställer upp på detta avfärdas genast innan argumenten förts fram. Om fler inser kraften som ligger i ett annammande av praxisbegreppet och dess inneboende kraft tror jag att en varaktig förändring av samhället skulle kunna komma till stånd på en ganska kort tid. Annammandet av ideérna kan dock aldrig komma uppifrån utan det är en sak som måste uppstå på individnivå. Det är väl det som som gör det så frustrerande och det är även en sak som talar emot idén. Men den som tror på detta han och hon måste enträget jobba vidare i det lilla och om denna grupp med tiden skulle växa då är chanserna goda att det sammhälle som Marx vagt skisserade vid slutet av förra århundradet en gång i framtiden ska bli verklighet. Jag hoppas fortfarande på det även om det inte verkar vara allt för vanligt idag. En blodig våldsrevolution kan jag dock aldrig ställa upp på och jag undrar om inte tankarna på en sådan i själva verket har motarbetat och förhindrat en utveckling som annars kanske kunde varit genomförd idag. Nu är det nog läge att runda av innan det blir för mycket politik av essän.