Forskaren är en man, och naturvetare

Nu är det avgjort. Vinnaren i Forskar Grand Prix är korad, och det blev även denna gång en man och en naturvetare. Läser om detta i VRs tidskrift, Curie, som publiceras på nätet. "Naturligtvis" är det bara slumpen som gör att det blir så här. Eller? När jag läser motiveringar och reflektioner kring tävlingen och vem som vann blir jag inte alls övertygad om att det handlar om någon slump. Allt talar istället för att det handlar om förväntningar och det gör mig än mer tveksam till denna typ av "tävling". För om den vargen ger en rättvis bild av forskningen eller av forskaren, vad är då poängen att arrangera Forskar Grand Prix?

Det ska gå fort, vara begripligt men framför allt spännande. I Forskar Grand Prix tävlar forskare om vem som gör den bästa presentationen av sin forskning på fyra minuter. Presentationen ska vara så fängslande, inspirerande och pedagogisk som möjligt. Publiken och en jury bedömer insatserna och utser tillsammans en vinnare.

Att klämma in all forskning i denna mall är allt annat än vetenskapligt, för all forskning är inte spännande och begriplig. Om det vore ett krav inom forskningens, för att den ska finansieras, att den är spännande och att den går att popularisera, ja då hade samhällets behov av kunskap utarmats betydligt. Och om detta vore krav som ställdes på forskare, att de ska vara fängslande och presentera spännande resultat, hade många forskarbegåvningar tvingats ut i arbetslöshet. Inser att det jag skriver här kan tolkas som ytterligare ett uttryck för en "surt-sa-räven-inställning", för jag deltog som bekant på en av deltävlingarna, på högskolan där jag arbetar, och jag var minst sagt kritiskt till arrangemanget. Att jag inte gick vidare gör mig inget, för vinnaren var en värdig representant för vår högskola. Det jag var kritisk till var, där liksom här, upplägget och bilden man ger av forskare och forskning. Svårt, så klart, att inom ramen för ett arrangemang som detta, ge en rättvisande bild. Men jag menar, det handlar om FORSKNING. Därför menar jag att man borde anstränga sig lite mer. Annars motverkar tävlingen sitt syfte och det kan väl knappast vara syftet.

Inför finalen i Stockholm har nio regionala deltävlingar anordnats runtom i Sverige. Vinnarna har därefter slipat på sina framträdanden och coachats av experter på kommunikation och scenframträdande.

Totalt var 27 av 55 deltagare kvinnor i de nio regionala deltävlingarna. Det är alltså nästan hälften. Ändå lyckades bara en enda kvinna ta sig till finalen. Även 2013 var männen mer framgångsrika trots fler kvinnor i startfältet. En slump eller en systematisk effekt?

– Det är ju publiken som röstar fram vinnaren. Man kan ju spekulera, men jag tror det är slumpen, säger Anders Sahlman, projektledare för finalen i Forskar Grand Prix, som arrangeras av de fyra statliga forskningsfinansiärerna och Vetenskap och Allmänhet.

Arrangören om någon talar i egen sak. Jag tror inte ett ögonblick på slumpen, om det inte är så att man verkligen ansträngt sig för att uppnå objektivitet. På min högskola, till exempel, hade man bjudit in publik från ett tekniskt gymnasium i stan, där för övrigt ettan och tvåan själva gått ... Och dessutom bestod en majoritet av publiken av anställda på samma institution som vinnaren och hen som kom tvåa. Hur det såg ut i Stockholm vet jag inte, men jag har svårt att se något som tyder på annat än total ignorans kring objektivitetsaspekten, vilket är en av forskningens grundpelare. Särskilt inom naturvetenskapen. 

Är män bättre på att presentera sin forskning?

– Nej, detta är tredje året vi kör Forskar Grand Prix och jag har inte sett något manligt eller kvinnligt sätt att presentera forskning på.

Handlar om vana

Åsa Grunning, samverkansansvarig vid Lunds universitet och arrangör av den regionala delfinalen i Lund, tror att det handlar mer om att vara van att delta i publika event och presentera sin forskning för en bredare allmänhet, till exempel i Almedalen eller på Malmöfestivalen.

– Det är jättetråkigt att det råkat bli så många fler män som gick till final i år, men det är ju inget man kan styra över. Erfarenheten av att hålla den här typen av föredrag spelar stor roll och det är skillnad mellan olika fakulteter. Hos oss jobbar man mer med att presentera sin forskning inom naturvetenskap, teknik och medicin.

Häpnar över att man söker svaret hos forskaren, att det bara skulle handla om övning. "Klipp-dig-och-skaffa-dig-ett-jobb-mentaliteten är påtaglig, inte bara i resten av samhället, utan även inom akademin. Det är beklämmande att man är så blind för det faktum att man genom att inte bry sig är med om att befästa könsroller. Dessutom befäster man en endimensionell bild av forskaren, som en man och naturvetare. Det handlar inte om den enskildes vana att presentera sig och sin forskning, det handlar om publikens vana att se och öppenhet för uppskattning av kvinnor och forskare från andra discipliner. Publiken har makten och att söka svaret hos forskaren och dennes vana att framträda är djupt ovetenskapligt. 

Just i Lund hålls deltävlingen på ett gymnasium med spetsutbildning inom fysik, som tillsammans med en jury röstar fram den bästa forskarpresentationen. Både vinnaren och tvåan var män, i fysik respektive kemi.

– Men det handlar nog mer om att elevernas intresse för dessa ämnen, än vilket kön forskaren har.

Klart det handlar om publikens intresse. Frågan är felställd, för den berättigade frågan borde vara varför man inte sett till att publiken är blandad. Om det nu handlar om att öka intresset för forskning generellt, varför lägger man sig inte mer vinn om att ge alla forskare och alla ämnen en just chans att visa upp sig för en publik som inte på förhand har bestämt sig? Obegripligt, eller handlar det om att främja intresset för naturvetenskaplig forskning? Är Forskar Grand Prix en beställningsuppdrag? Jag har verkligen ingen aning, men det sätt man riggat tävlingen på och så som den genomförs talar för det. Och var det så att man brydde sig om hur den uppfattades hade det varit enkelt att med små medel arrangera en mycket bättre tävling som ger alla i alla fall en liknande chans att presentera sig och sin forskning.

Tidigare år har vinnaren i deltävlingen i Lund varit en kvinna och 2012 vann lundaforskaren Maria Dacke hela finalen.

Åsa Grunning tillägger att det inte handlar om någon djup presentation på fyra minuter, utan mer om utstrålning på scenen.

– Man kan i princip prata om att skala en banan, bara man gör det intressant! Scennärvaron är jätteviktig. Är man nervös hjälper det inte hur intressant ämnet är.

Skillnader mellan könen

Regissören och föreläsningscoachen Pontus Ströbaek, som har coachat årets finalister, håller med.

– Scenskräck handlar om framtida oro. Oro över att det ska gå åt helvete, oro för att bli utbuad, risken att folk ska tycka man är dålig. Vi är ofta kassa på att misslyckas, men det är då vi utvecklas och lär oss!

Om detta är saker man är medveten om kan man ju undra än mer över publikens sammansättning, för på de premisser man nu genomför tävlingen är ju risken överhängande att den som inte stämmer in på den homogena publikens förväntningar drabbas av just det som den inhyrde coahen pekar på. För den som talar om saker som publiken inte gillar, av olika skäl, (till exempel kultur som allmänt anses flummigt) spelar det ingen roll hur mycket scennärvaro forskaren har. Tävlingen är avgjord på förhand. Och att lägga skulden för detta på den enskilde forskaren är att i efterhand ge det på förhand givna resultat retroaktiv legitimitet. Det är som könsroller och kollektiva uppfattningar upprätthålls, kulturellt. Om det handlade mitt anförande i Forskar Grand Prix och jag var inte det minsta orolig för själva framträdandet, men att tala om saker som handlar om hur vi människor tänker är allt annat än publikfriande, i jämförelse med robotar eller 3D-printning.

Han har noterat en viss skillnad mellan män och kvinnor, även om han anser att kön bara är en social konstruktion:

– En sak som är ”kvinnlig” (gäller alltså inte nödvändigtvis bara kvinnor) är att ursäkta sig mer på scen. Män är mer korkade. De kan gå upp på en scen och säga dumma saker utan att märka det… Eller rättare sagt, det är ett ”manligt” drag.

Pontus Ströbaek menar att män (”det manliga”) inte har vett att skämmas på scen… Och är de dåliga, så tänker publiken, ”wow, han är lite crazy”, medan en kvinna (”det kvinnliga”) känner större skam, verkar kanske nervös och publiken blir negativt inställd.

– Män är oftast arga eller glada, medan kvinnor har närmare till olika känslor och är mer empatiska – vilket gör skammen starkare och lättare resulterar i nervositet på scenen. Nu generaliserar jag förstås, men det finns en stark norm i oss, som har sitt ursprung i kristenheten, om skam. Och den skammen är djupare hos kvinnor, tror jag.

Dels säger Strömbaek att kön är en social konstruktion, dels att det är skillnad på kvinnor och män. Hans försök att förklara att skillnaden handlar om person visar således tydligt att tävlingen inte är objektiv, vilket ytterligare förstärks av fortsättningen.

Han hänvisar också till forskning som visar att både män och kvinnor tenderar att rösta på män.

– Vi lyssnar hellre på män som talar – det hänger ihop med normen att auktoriteter ofta är män, till exempel läkare…

Vi gör det ja, och om man nu vet detta kan man ju fråga sig varför man inte försökt möta detta på något sätt när man skapade arrangemanget. Varför inte se till att publiken är blandad, till exempel? Eller bryr man sig helt enkelt inte? Är man nöjd mer resultatet och anser man på fullt allvar att det är individens problem, vilket kön hen har och vad forskningen handlar om?

Män röstar hellre på män

Karin Adelsköld, komiker och journalist, som ledde finalen för tredje året i rad, är inne på samma linje. Hon tror att männens framgång i Forskar Grand Prix kan hänga mer på publiken än presentationerna i sig.

– Män är inte bättre än kvinnor på att presentera sin forskning. Det är märkligt att bara en kvinna av alla 27 gick till final, men jag tror inte att det bara är en slump. Det har varit övervägande män i publiken, och män röstar hellre på män samtidigt som kvinnor är mer benägna att rösta på män.

Och så är folk inte vana vid att tjejer är roliga på scen, framhåller Karin Adelsköld.

– Sinnebilden för en forskare är en stark, nördig och rolig man. Inte en mjuk, eftertänksam och rolig kvinna. Själv har jag som kvinnlig ståuppkomiker lite längre startsträcka än män – och ändå har vi kommit längre i komikerbranschen än i forskarbranschen…– Men forskning är ju ofta väldigt roligt, även om forskarna inte alltid själva ser det. Det kan vara väldigt nördigt, och nördigt är roligt. Humor och vetenskap funkar bra ihop!

Case closed! Vi vet detta, och vi vet också att den som påpekar det anses vara en party-killer. Dubbelbestraffningen i ett nötskal. Så befäster man en bild, en uppfattning och så försvårar man för duktigt forskare att komma till sin rätt och för samhället få den kunskap samhället behöver för att överleva på sikt.

Nej, nu släpper vi det här. Det är ju snart jul, och då ska man har kul. Inte hålla på och analysera, kritisera och bara vara trist. Det är ju bara en tävling, det är ju bara på skoj och det spelar väl ingen roll. Eller?