Visst minns jag en hel del från D-kursen i etnologi på 1990-talet, men långt ifrån allt. Även om jag studerade på fullaste allvar och med en plats på forskarutbildningen i sikte. Det blir väldigt tydligt hur mycket av innehållet jag glömt när jag läser uppsatsen idag. Vissa saker minns jag som igår, annat är helt borta. En del trodde jag mig mer om, men blir besviken. Annat imponeras jag av. Och så där är det. Därför är det viktigt att spara och gå tillbaka till det man skrivit, särskilt om man är lärare och ska bedöma studenters arbeten. Lätt att tro att man var väldigt mycket bättre som student, än dagens studenter är idag. Viktigt också att tänka på att förutsättningarna är annorlunda idag, jämfört med då. Allt detta blir tydligt för mig när jag går igenom mitt arbete, som jag dessutom lär mig massor av och som jag hoppas fungerar att läsa även för andra.
Bedömning är ingen exakt vetenskap, det blir oerhört tydligt när jag läser. Ändå tvingas jag som lärare ge sken av just det, att mina bedömningar är exakta. Fast alla vet att det är omöjligt lurar vi oss ändå konsekvent och hela tiden och hittar på argument för att hålla illusionen vid liv. Det tror jag är det mest plågsamma med att vara lärare, att tvingas ge sken av saker som jag inte tror på. För jag är i akademin för kunskapens skull, då som nu. Men för att få vara kvar i akademin måste man rätta sig efter rådande regler, och det gjorde jag och gör jag fortfarande. Därför är det plågsamt, och ju mer jag lär mig och ju mer jag förstår, desto mer plågsamt blir det. Ju längre man är i akademin, desto färre är det som vet mer eller lika mycket och som varit där längre än en själv. Och det gäller även ledningen. Alltså tvingas man följa regler som man inte tror på och som man har vetenskapliga argument att anföra mot. För sådana är reglerna, så måste det vara.
Hur hade jag bedömt mig själv, om detta var en studentinlämning som jag skulle betygsätta? Det är så klart omöjligt att svara på, men en sak står tydligt ut och det är språkhanteringen. Min text är bitvis naiv och raljant och jag fattar inte varför jag skriver så mycket om mitt eget bristande självförtroende. Men språket fungerar, det finns flyt i texten och det finns en logik och en röd tråd. Det är en text som vänder sig till en läsare som inte är min lärare och budskapet går fram även idag, långt efter att kursen avslutats. Det är minst sagt ovanligt idag. Det är inte i tänkandet eller förmågan att lära det brister bland dagens studenter, det är i skrivandet, i förmedlandet av tankar. Dagens studenter läser inte sina egna texter. Kanske hinner man inte? Jag har svårt att hinna själv, men skrivandet är inget jag slarvar med, för det är grunden för allt.
IDÉHISTORIA
I denna avdelning kommer jag att titta på utomdisciplinära idéer och hur dessa hjälpt till att forma etnologin. Jag kommer även att analysera hur samhällsförändringen påverkat ämnet. Mitt syfte här, är inte att göra anspråk på den enda definitiva tolkningen, utan jag förmedlar bara mina egna tankar om vad jag tror har spelat in under skapandet av dagens etnologin. Jag ska även försöka "recensera" förloppet och presentera vad jag anser vara bra eller dåligt.
För enkelhetens skull börjar jag bakifrån och noterar hur etnologin växer fram i en tid av förändring. Det gamla bondesamhället är i upplösning och unionen med Norge har spruckit inte allt för långt tillbaka i tiden. Första världskriget har slutat och även om Sverige inte var delaktigt så har kriget ändå påverkat landet. I denna tid kan det vara motiverat och inte så konstigt att människorna längtar efter trygghet och kontinuitet. Att söka tryggheten på landet, där den gamla goda tiden fortfarande i viss mån lever kvar är väl inte konstigt. Det är ju även så att när man märker att någonting håller på att gå förlorat för alltid då först saknar man det positiva som ändå fanns, det negativa som tvingade fram förändringen är oftast glömt. Den tidiga versionen av etnologi tolkar jag som ett uttryck för trygghetslängtan. Insamlandet av gamla föremål och minnen skulle skapa kontinuitet till det gamla och nya generationer skulle få möjlighet att ta del av den visdom som samlats under generationer av allmogen. Kan det rent av vara så att (och nu är det mycket fria funderingar) allmogeforskningens framväxt är en reaktion på historieforskningens inriktning på kungar och krig, som man naturligt nog var trött på efter ett så förödande krig, kombinerat med framväxten av en arbetarrörelse med stor maktpotential och intersse för sin egen historia. Vad vet jag men det verkar inte helt otroligt. Vanligt folk börjar här för första gången uppmärksammas och tas på allvar, även om forskarna som jag tidigare påpekat skriver sina informanter lite över huvudet. Ett exempel på det nya är von Sydows analys av brunnsgubben. Tidigare var det ett fenomen som religionsforskare förklarat som en relikt från mycket tidig historia, men von Sydow menar att man ska tolka det funktionalistiskt och det är en slutsats han endast kan dra genom att närma sig allmogen och ta dem på allvar. Funktionalismen är ett tecken på att något hänt, folkloristiken är här föregångare och avhandlingen av Eskeröd är en stark uppgörelse med det gamla, precis som hela den allmänna vågen av funktionalism som svepte över landet vid denna tid. Han är också tidigt ute när han influeras av den engelska forskningen, i Sverige var det ju annars, vid denna tiden brukligt att vända sig mot Tyskland. Tyska var ju det stora språket innan andra världskriget och den traditionella tyska noggrannheten har säkert präglat Eskeröds vetenskapliga språk, även om han teoretiskt har inspirerats av engelsmän.
Tiden mellan första världskrigets slut och mitten av sextiotalet verkar vara en tämligen lugn tid som i etnologin präglas av stora projekt som atlasarbetet och tunga avhandlingar som Trotzigs Slagan, Årets äring och Egardts Hästslakt och rackarskam m.fl.. Ämnet är under den tidsperioden präglat av antropologiska teorier, även om Erixon tidigt nämner ordet realsociologi. Nyheten som kommer att medföra stora förändringar i etnologin är ändå naturligtvis Österlen. Här är det sociologiska och ekonom historiska teorier som används som förklaringsgrund av det gamla allmogesamhället. Hanssen tillsammans med Redfield och Malinowski, som kommer på svenska vid slutet av sextiotalet, är pionjärer och banbrytare. Efter dessa herrars intåg i etnologin är inget sig likt. Att samhället som helhet är inne i ett turbulent skede spelar säkerligen sin roll för utvecklingen av den nya etnologin, som nu på allvar bryter med den gamla allmogeforskningen. Intresset riktas istället huvudsakligen mot staden och dess innevånare och deras livsvillkor, ofta i ett nutidsperspektiv. Mats Rehnberg, är tidigt ute när han ger sig på att undersöka kulturförändringar i nuet. Den stora generation av unga forskare som strömmar till universitetet och som snabbt vill förändra allt det gamla och förlegade, är naturligtvis mottagliga för nya tankar. I förlängningen av denna omvälvning är det många som vänder åter till källorna och de gamla uppteckningarna för att se på gamla tider från ett nytt perspektiv t.ex Gustavsson och Kyrktagningsseden.
Om man tidigare stannade vid att förklara det gamla bondesamhället, kommer man nu att fortsätta in i vår egen tid för att se hur det blev som det blev. Eks studier av städers framväxt är väl ett exempel på detta. Här kombineras historia och etnologi och kan därigenom spegla ett förändringsskede, ända in i nutiden. Det faktum att Sverige gått från ett utvandrarland till att efter andra världskriget bli ett invandrarland, tvingar oss även att se på oss själva med nya ögon, det visar den framväxande etnicitetsforskningen tydligt.
En styrka hos etnologin är dess flexibilitet som jag tror hänger samman med intresset för den vanliga människan, utifrån hennes egna förutsättningar och perspektiv. När ambitionen är sådan krävs en rik flora av teoretiska ingångsmöjligheter för att bena upp och finna förklaringar på de skilda aspekterna av liv som ryms inom etnologins ramar. Eftersom ämnet ligger så nära sitt objekt är det inte konstigt att det förändras i takt med samhället utanför. Den prägel av tvärvetenskaplighet som finns i etnologin är väl värd att slå vakt om, jag tror även det är en utveckling som kommer att sprida sig till andra discipliner om så inte redan är fallet. Det är en nödvändighet om inte universitetsstudierna ska stagnera. Öppenheten och generositeten att dela med sig är viktiga saker. Detta kan lätt hotas av den utveckling som samhället är inne i nu med marknadsinriktning mm. Det vore tråkigt om kortsiktiga ekonomiska krafter skulle få råda i universitetsvärlden på samma sätt som på andra håll. Det kan lätt leda till en styrning som i extremfallet kan utnyttjas av makten i dess egna syften. Det sker redan på så många sätt i samhället. Något som borgar för kontinuitet är väl det faktum att de flesta av professorerna i etnologi i Sverige, är relativt unga och de kommer att sitta kvar under en lång rad av år än, på gott och ont givetvis. Samtidigt som det krävs förnyelse och förändring krävs det också ett visst mått av trygghet.
Eftersom jag inte kan finna någon mer relevant aspekt på etnologin utan att det blir en upprepning av vad jag redan sagt, ska jag istället försöka ge min bild av ämnet och dess påverkan på mig.
Från första dagen i F2 salen, hösten 1991 har jag fångats av ämnet. Jag som person har utvecklats mycket under denna tid. För mig har studierna i etnologi blivit den vitamininjektion mitt liv så väl behövde. Jag satt fast i ett yrke som gav mig föga tillfredsställelse och som verkade mycket destruktivt på min personlighet. Kroppen tog stryk och det förfrämligande inför produkten av sitt arbete som Marx talar om har jag upplevt, smärtsamt påträngande. Idag kan jag dock tacka åren av slit och vantrivsel då det gett mig en oanad studiemotivation. Etnologin som ämne gav mig även möjlighet att undersöka hur andra bagare (det yrke jag ägnade åtta år av mitt liv åt) har det och hur de ser på de saker som jag själv upplevde som negativt, men även positivt. Etnologiämnet rymmer inom sig så många aspekter och infallsvinklar att det går att kombinera nästan i det oändliga. För mig är det en mycket stor fördel. Jag har i hela mitt liv varit intresserad av det mesta från psykologi, historia, religionen som fenomen, litteratur (även om jag som yrkesverksam sällan orkade läsa i den utsträckningen som jag ville) och alla dessa intressen går att på ett eller annat sätt kombinera i etnologin. Att ämnet inte på A- kursen åtminstone är så teoretiskt kändes för mig som en lättnad. Det är först på senare tid som jag mognat såpass att jag kan tillgodogöra mig de teoretiska resonemangen på ett mer tillfredsställande sätt. Idag betyder etnologin otroligt mycket för mig och jag finner ständigt nya glädjeämnen och upptäcker hela tiden något nytt. Den tidiga kurslitteraturen framträder i nytt ljus med den ökade insikten. D- kursen har liksom knutit ihop säcken eller ordnat pusslet och gett mening åt texter som jag tidigare för mig själv avfärdat som fullkomligt ointressant och förlegat. Den tidiga etnologin har visat sig i en helt annan dager. D- kursen har även satt in den nyare etnologin som Ehn, Daun, Löfgren och Frykman står för, i ett nytt perspektiv. Tidigare såg jag dessa som enbart sympatiska grabbar som motarbetades av de gamla stofilerna som ville att etnologin skulle behålla sin prägel av räfsforskning. Idag har jag väl en lite modifierad syn och kan istället se det ur andra aspekter. Den gamla etnologin känns inte längre som det sega träiga komplex av oändliga uppräkningar av föremål funna i socknar och bygder som idag har förpassats till historien. Jag ser nu på den biten av ämnet med respekt och fascination istället. Man måste beundra dessa energiska människor för deras outtröttliga sökande efter våra rötter, det är ju ändå de som fyllt arkiven med nedtecknade tankar från förr och saker som annars försvunnit.
På något sätt känns det som detta moment av kursen kunde kommit tidigare, men det är förmodligen först med det andra i bagaget som man rätt kan tillgodogöra sig en grundlig historisk exposé. Vad man än tycker om den tidiga etnologin så är det trots allt den grund ämnet står på och det är ur den som det vi idag känner som etnologi utvecklats och blivit till. Mina fördomar om den gamla etnologin har härmed visat sig orättvisa och felaktiga. Den intensivstudie av de gamla avhandlingarna som jag förmodligen inte skulle läst om det inte var för denna kursen, har gett mig nyttiga erfarenheter, kunskaper och förståelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar