Förlåt mig dock för vissa rader. Bitvis är det pinsamt oakademiskt och tonårsaktigt tramsigt och försöken att vara lustig är plågsamma att konfronteras med, så här 20 år senare. Det var dom enda sättet för mig att ta mig fram, att bara kasta mig ut, göra det på mitt sätt, och försöka. Jag är tacksam för att jag vågade och faktiskt gjorde det, att jag inte dukade under av den osäkerhet och bristande självkänsla som fanns där under ytan, den glättiga putslustigheten till trots.
Mycket av det jag läste har jag glömt, vilket brukar sägas vara en definition på bildning, det är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Men när jag läser min text kommer delar av kunskapen tillbaka. Jag ser på mig själv som på film, under arbetet och läsningen, på föreläsningar och seminarier. Jag var studeranderepresentant i Institutionsstyrelsen under den terminen. Även det vågade jag. Och jag vågade skriva, liksom här på bloggen. Jag tog mig friheten att låta orden och tankarna flöda. Kanske är det en cirkel som sluts här. På Flyktlinjer blir jag student igen och jag kan och får lära mig det som jag vill och uttrycka som jag anser är bäst, utan några andra hänsyn än kunskapen. Läs gärna vidare om Etnologins historia, men förlåt han som skrev. Han var ung, naiv och full av tankar och energi som ville ut.
GRÄNSER
Detta nyckelord hyser inom sig vissa möjligheter att se saker som annars gått mig förbi men samtidigt är jag medveten om att jag balanserar farligt nära gränsen mot töntiga och krystade resonemang. Jag tar dock risken och kastar mig ut. Vågar man inget vinner man inget och det är bättre att lyssna till den sträng som brast än att aldrig.... o.s.v
Rumsliga gränser är ett fenomen som mycket starkt kan förknippas med etnologin. Hela ämnets tidiga historia kan i stora drag sägas gå ut på att hitta gränser av de mest skilda slag. Den mest kända är väl Limes Norrlandicus eller fäbodgränsen. Detta begrepp var ett av de första som jag kom i kontakt med. Redan i den allra första föreläsningen på A- kursen i etnologi, har jag för mig att den nämndes. Denna gräns är väl idag inte lika aktuell som förklarings underlag och inte heller lika gammal som man tidigare trodde. Gösta Berg redogör så sent som 1983 för hur inställningen till denna klassiska gräns har förändrats och att det fortfarande är intressant att ta upp den så sent i tiden visar väl att det är något intimt förknippat med etnologin.
Ett exempel på etnologiska gränsuppfattningar är samme Gösta Bergs försök från 1933 att hitta en gräns eller kanske avsaknaden av en gräns mellan Nordeuropa och Norden. Gränsen placerade han istället nere mot Sydeuropa. Syftet med denna och liknande texter är förmodligen att visa att svenskarna delade historia och ursprung med de då mycket framgångsrika och högt aktade tyskarna och att vi var besläktade med dem. Om vi går vidare i litteraturlistan kommer vi till von Sydow och han ser en skarp gräns mellan landsbygden och staden. Han ser landsbygden som ett i det närmaste orört kontinuum från gammal tid och menar att man genom att gå ut på landet och intervjua allmogen så kommer man att få kontakt med vårt förflutna. Något som han anser har gått förlorat i stadsmiljön med sin snabba utveckling och förändring av gamla traditioner och uppfattningar. Han kan även förknippas med andra gränser av annan karaktär och jag tänker då på debatten med M Persson- Nilsson om religionsforskningen och dess vetenskaplighet. Von Sydow vill muta in ett revir för folkloristiken och menar att detta nya ämne har fler och mer relevanta svar än dem som tidigare givits av religionsforskningen. Sydow vill dra en skarp gräns mellan de båda ämnena och senare vill han att folkloristik ska bli ett eget ämne och därigenom drar han en gräns även mellan föremålsforskningen i etnologin och den mer andliga kulturforskningen som folkloristiken står för. Von Sydow har som jag nämnt tidigare ibland en tråkig inställning till allmogen och han kan nog sägas representera ett borgerligt ideal som skarpt avgränsade sig mot arbetarklassen. Han var dock inte den ende i ämnets historia som varit pigg på att definiera gränser. Andra namn är Sigurd Erixon som är upphovsman till en mycket lång rad av gränsdefinierande texter. Sigfrid Svensson är en annan man som är svårt att komma förbi, han lägger ner mycken möda på att diskutera varför det uppstår gränser. Julius Eidestam och Svensson är oense i mycket men jag tror ändå båda kan enas om att det finns kulturella gränser i Sverige. En stor inspiratör till etnologisk teoribildning är B. Malinowski och han talar sig varm för studierna av väl avgränsade små samhällen och texten om Harstena och Kråkmarö är ett typexempel på en etnologisk undersökning med en väl definierad gränsdragning.
Atlas över svensk folkkultur måste vara den etnologiska gränsdragningens monumentalverk, som på relativt få sidor rymmer år av insamlingsarbete och ton av uppteckningsmaterial. Det är väl detta som ger mig mod och motiv att kritisera denna metod. Jag tycker att den bortser från så oerhört mycket av intressant och viktig kunskap som en etnolog på exkursion, vars huvudmål är att samla belägg för föremåls, idéers, traditioners eller seders förekommande, med nödvändighet kommer i besittning av. All den kunskap som forskaren får under arbetet men som ej går att presentera på en karta blir i många av de äldre avhandlingarna ej presenterade. Kunskaperna skulle vara mycket värdefullare idag än kartorna är. När jag själv ser en karta över befintligheten av årseldar, slagor eller årder, då är min reaktion: ett trött, jaså!. Det är tråkigt om många års arbete och många viktiga kunskaper ska kunna avfärdas så snabbt. Det finns ju också den möjligheten att det är mig det är fel på.
Det är dock ett faktum att den etnologiska forskningen med tiden tenderar att överge tankarna på att ensidigt undersöka gränser, åtminstone rumsliga. Det börjar med S. Svensson och hans innovationsforskning, som diskuterar och problematiserar gränsteorierna. Han vill utröna varför det uppstår gränser och inte nöja sig med att hitta dem. Dessa tankar bildar sedan skola och i förlängningen bidrar idéerna säkert till att vidga vyerna och forskningsfälten för etnologerna.
Gränser är inget som försvunnit från den etnologiska arenan även om rena uppteckningar av spridningsförlopp och förekomsten av olika fenomen är en mycket ovanlig presentationsform för etnologisk kunskap. Intresset för gränser av olika slag tenderar istället att mer och mer handla om sociala gränser, som idag är något mycket vanligt och intressant. Nu nöjer sig dock inte forskaren med att visa att gränsen existerar utan man utreder vad den får för konsekvenser för människorna på båda sidorna om den. Magnus Mörcks och Helene Brembecks avhandlingar får väl kallas aktuella och båda handlar i stora stycken om sociala gränser och konsekvenserna av dessa. Den som först introducerade den sociala dimensionen i etnologin kan väl sägas vara Börje Hanssen, även om många andra tidigare snuddat vid dessa tankar. Åtminstone tycker jag utifrån den litteratur jag har läst att han tidigt diskuterar sociala förhållanden och dess relationer till stad och land. Han menar att en stadsbo som befinner sig långt ner på den sociala stegen kan ha en pagan livsstil även om han bor i en stad och att en högt uppsatt människa på landet kan ha en urban livsstil även om han bor och lever på landet. Han har med detta visat att det inte är så enkelt som att sätta gränsen där staden slutar utan att man måste söka sig djupare och analysera fler aspekter, för att hitta mer relevanta kriterier för sina definitioner. Detta gör han kanske inte i polemik med övrig etnologi vid denna tiden, men jag tycker ändå att han för in något nytt och med honom blir etnologin mer intressant och spännande.
Gränsen mellan den "gamla" etnologin och den senare är väl inte helt tydlig men jag tycker mig ändå se en övergång mellan gammalt och nytt i med Robert Redfields intåg i Stockholm. Den tydligaste gränsen mellan gammalt och nytt i etnologins historia tycker jag är övergången mellan det evolutionistiska tänkandet och det som kommer därefter, åtminstone vad gäller den materiella delen av etnologin eller allmogeforskningen som den då kallades. Folkloristiken sysslade ju med utvecklingstankar lite längre och övergången är där kanske inte lika skarp.När jag läser slås jag idag främst av hur självständig jag är i skrivandet. Jag hade ingen tanke på att jag skrev för någon annan än mig själv och syftet med texten var att redogöra för det jag lärt mig. Jag ville med texten förmedla något, till någon annan. Jag skrev för en publik, inte för att få min lärares godkännande, eller för betyg, poäng eller examen. Jag var självständig, utan att veta om det, för jag visste inget annat. Idag när det tycks så mycket på självständighet och när det ska vara målet är det som det får motsatt effekt, för aldrig att jag får läsa texter som denna i min roll som lärare. Texterna som jag får läsa är jag många gånger den förse som läser, för den som skrivit den har inte bemödat sig att läsa den. Min text skrev jag ut på papper och läste högt, för att förvissa mig om dels att läsaren skulle förstå, dels att det jag tänkt och visste faktiskt stod där, för det man man aldrig vara säker på. Detta vet alla som skriver professionellt och jag säger det till mina studenter, men de lyssnar inte.
Efter Redfield och Bergenskolans påverkan av ämnet börjar många etnologer att, med sin forskning försöka förändra samhället. Det var ju även en allmän trend i samhället på den tiden. Denna gräns är inte lika distinkt som den förra och brottet med det gamla blir heller inte lika totalt. Det som sedan sker i den allra nyaste tiden är alldeles för aktuellt för att man ska kunna urskilja några tydliga tendenser men jag tror att en förändring har inletts och att den är på väg att förändra ämnet ganska radikalt. Allt i samhället går fort och det krävs förändringar för att fortfarande vara aktuell och kunna säga något relevant.
Det slår mig nu att det finns ytterligare en tydlig gräns som undersökts av etnologer och det är den etniska gränsen som i allra högsta grad är aktuell idag. Här tror jag man kan räkna Billy Ehn som en föregångsman, Sötebrödet är mig veterligen den första etnologiska avhandlingen som främst behandlar ett etniskt tema, man dock inte glömma att Campbell tidigt var inne på liknande tankar. Kulturmöten får i och med Sötebrödet en ny dimension, nu är det inte bara det kulturmöte som kommer till stånd mellan land och stad utan nu analyseras människor från helt skilda kulturer med olika språk och dess möte med det svenska. Etnicitetsforskningens fält har goda möjligheter att växa i takt med en ökad invandring och mobilitet i samhället.
Med det lämnar jag tankarna och reflekterandet över gränser i vid bemärkelse hos etnologin, i det urval som jag blivit presenterad. Genom att se på ämnet och analysera det ur olika vinklar, hur konstiga dessa än kan verka, kommer det upp tankar och idéer som annars kanske lämnats obeaktade. Även om min text kommer att lämna mycket övrigt att önska så har jag under själva skrivarbetet vuxit och på ett nytt sätt kunnat tillägna mig litteratur, som jag annars avfärdat som tråkig och ointressant, men nu skulle det ju inte handla om mig, så vi går över till nästa aspekt på etnologin.
Förmågan att skriva håller sakta på att utarmas i samhället. Det är tragiskt och det ärt allvarligt, för det riskerar att underminera grunden för samhället. Om vi inte kollektivt bryr oss om och vårdar språket kommer språket förr eller senare att slå tillbaka genom att vår kollektiva förmåga att utvecklas försvinner och om den dagen kommer kan förfallet gå snabbt och det drabbar oss alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar