söndag 21 december 2014

Fokus på fakta, inte på förståelse, leder till lärande

Läser som vanligt med stort intresse vad Inger Enkvist skriver om skola och utbildning i SvD. Hon är professor i spanska vid Lunds universitet och har skrivit boken God utbildning och dålig: Internationella exempel. Hon är klok och är en viktig röst i det samtal som förr eller senare måste inledas om skolan och vad som är dess verkliga uppdrag. Debatterna som ständigt avlöser varandra idag leder inte till något gott. Tvärtom utarmar debatterna den grund som all god utbildning och kunskapsutveckling vilar på, för när ingen lyssnar på någon annan än sig själv kan ingen kunskap slå rot och växa sig stark. I dagens krönika handlar det om vad som främjar lärande, riktigt lärande som verkligen stannar kvar. Alla som ser mer fokus på pedagogiken som lösningen får här något att tänka på.
Nu när det ska bli extra val öppnas möjligheten för partierna att se över sin utbildningspolitik igen. En väsentlig anledning till de svaga svenska resultaten är att varken alliansregeringen eller den röd-gröna regeringen har gjort upp med de idéer om inlärning som omfattats av lärarutbildning och skolmyndigheter sedan 1960-talet.
En sådan idé är att verklig förståelse skulle hindras av faktainlärning. Anhängare till den här föreställningen menar att elever själva bör upptäcka hur världen är beskaffad i stället för att bli undervisade. De påstår att faktainlärning är ytlig och meningslös och att lärarledd undervisning är passiviserande.
Tänker på hur det ser ut på högskolan idag. På var det brister. Tyvärr brister det i både förkunskaper, självständighet och förmåga att söka information. Ansvaret för lärandet läggs av dagens studenter (inte alla, men oroväckande många) helt och hållet på mig som lärare. Och så pass långt har det gått att många till och med anser att det är min uppgift att se till att de får godkänt på tentan. Orkar inte alltid tänka på det i vardagen, men nu är det ledigt och med distans till höstens kurser inser jag vidden av problemet. Som lärare på högskolan måste jag kunna förutsätta vissa förkunskaper. Hur ska det annars kunna kallas HÖGRE utbildning? Jag måste kunna bygga vidare på kunskapen som anrikats hos studenterna under tidigare stadier. Men det var länge sedan det såg ut så. Idag börjar vi alltid från början och har vi tur hinner vi upp till en nivå som kan sägas vara högskolemässig.

Med tydligare fokus på fakta skulle det inte vara möjligt att ta sig genom skolsystemet utan att verkligen ha skaffat sig nödvändiga förkunskaper på respektive nivå. Genom att bara fokusera på pedagogiken och på lärarens förmåga att inspirera och arrangera för lärande hamnar fokus på fel saker. Nuvarande syn på pedagogik och pedagogens roll bygger på den felaktiga förutsättningen att alla verkligen vill lära sig. Och om studenterna inte vill anses det vara lärarens fel. Eftersom jag själv är en som vill lära och eftersom jag brinner för kunskap, känns den synen på mig som lärare orättvis. Jag finner mig inte i att bli tillrättavisad av en kollega som anser sig veta bättre än jag vad som händer i det klassrum där jag har arbetat med undervisning i snart 15 år. Jag försöker verkligen inspirera och förutsätter aldrig att studenterna inte vill, men tyvärr möts jag av denna inställning dagligen. Att vara lärare idag handlar om att hantera besvikelse och om att hitta guldkornen och ögonblicken av lycka när man ser att någon förstår eller att intresset har väckts. Om vi fokuserade mer på fakta skulle ansvaret för lärandet ligga där det hör hemma, hos den som ska lära. Det borde vara självklart, men är det alltså inte.
De här idéerna kritiseras och blir grundligt motbevisade i en uppmärksammad ny bok av en brittisk grundskolelärare, Daisy Christodoulou. Hon identifierar i lärarutbildning, läroplaner och skolinspektion de idéer som lett fel i Storbritannien (liksom i Sverige).
I ”Seven myths about education” (2014) utreder hon varför de inte bör kallas progressiva, nämligen därför att de inte leder till framsteg. Snarare bör man tala om postmoderna idéer, eftersom den centrala tesen är att fakta inte är viktiga.
Exakt detta är vad jag möter på högskolan, en växande inställning till fakta som att det bara är något som står i en bok. I genomgångar av tidigare forskning i uppsatser även på kandidatnivå, kan läsa innehållsreferat av fyra slumpvis utvalda eller de fyra första, artiklarna som dyker upp på Google. Och när man som handledare talar om, att detta avsnitt i uppsatsen är den plats där ni ska visa att ni har koll på forskningsläget, den aktuella kunskapsfronten för den fråga ni undersöker i uppsatsen, möts man ofta av oförstående blickar. Vad menar du? Hur då? Vad ska vi göra då? Oförmågan att försvara sina kunskaper är utbredd. Forskning handlar inte bara om att veta, utan om att veta hur relevant kunskapen är och hur stabil grund uttalandena vilar på. Dagens studenter följer slaviskt manualen, gör det de blir tillsagda att göra, men har många gånger ingen aning om varför. Med tydligare fokus på fakta tror jag det problemet hade varit mindre. Fakta är innehållet och innehållet är det viktiga. Idag fokuserar studenterna på formen, vilket är vad pedagogiken pekar på som det centrala. Kunskapen förväntas följa med automatik, vilket är en villfarelse som idag kan avfärdas.
För att förklara varför den här pedagogiken inte ger bra resultat, hänvisar hon till något som de flesta av oss känner till sedan länge, när det gäller hjärnans funktion. Korttidsminnet kan bara hantera ett par element i taget, och övriga fakta som man behöver för att förstå något nytt måste hämtas från långtidsminnet. Bara den som har mycket kunskap i sitt långtidsminne kan inrikta uppmärksamheten på de nya fakta som utmärker en viss situation och på så sätt lyckas förstå något nytt. Det är därför direkt fel att ställa faktakunskap mot förståelse.
Som sagt, det finns stora brister i FÖRSTÅELSEN idag, för vad kunskap är, för vad lärande är och för vad som utmärker tillförlitlig fakta. Korttidsminnet är idag dessutom fullt upptaget med annat som pockar på uppmärksamhet, arbete vid sidan av, nöjen och sociala medier, spel och lärarens kläder, sätt att tala eller annat ovidkommande. Dagens studenter vill bli förförda och vill slippa anstränga sig. Tänker på vad en student skrev i utvärderingen senast, att det var skandal att vissa studenter satt "fyra timmar i tentasalen och ändå fick underkänt"!? Som om det bara är ansträngningen vid tentamen som räknas. Som om vi lärare skulle dela ut poäng för visat intresse? För att verkligen lära sig är det arbetet innan, och ofta inte bara innan på den kurs som ska tentas av, som räknas. Tiden i tentasalen och arbetet som utförs där är av underordnad betydelse. Kunskap kräver hårt arbete, inte bara att man sitter vid datorn eller böckerna och räknar timmar. Kvaliteten i insatsen är av långt större betydelse, men förstår man inte det kan man så klart inte skaffa sig kunskaper.

Dagens studenter är ögontjänare och har lärt sig vad läraren vill ha. Och det fungerar uppenbarligen på de lägre nivåerna, men på högskolan fungerar det inte, för där fokuserar vi på kunskapen och det man verkligen kan. Inte på något annat, för det är vad som räknas ute i samhället, under resten av livet. Skolan är en del av samhällets livsnödvändiga kunskapsförsörjning och att då odla en fientlig inställning till fakta är djupt problematiskt.
En annan felaktig idé är att vi som lever i det 21:a århundradet inte skulle behöva ha inlärda kunskaper utan i stället skulle kunna slå upp det vi behöver veta på internet. Detta är fel av samma skäl, nämligen att man måste ha förkunskaper i ett ämne och dessutom ett gott ordförråd för att förstå det man slår upp. Det är en välkänd inlärningsparadox att man måste ha kunskap för att få ytterligare kunskap. Något liknande gäller projektarbete, som förutsätter breda och djupa kunskaper hos dem som samarbetar, dvs just det som elever ännu inte har. Kopplar man dessutom ihop projektarbete med internetanvändning utgår man ännu mer från idén att eleverna redan har kunskaper och ordförråd.
Ju mer man lär och ju mer fakta man konsumerar desto tydligare blir det hur lite man vet och hur lite som går att veta. Lärande som tas på allvar tvingar det lärande subjektet att konfrontera och hantera den här typen av paradoxer. Och det är den kanske största poängen med att studera på högskolan, att man lär sig vad kunskap är, hur den fungerar och vad som är bra eller dålig kunskap. Men det kan man inte lära sig utan att plugga fakta. Fakta är grunden och en av de mest avgörande byggstenarna, men det krävs cement också och i kunskapsbygget representeras det av intresse, vilja att lära och framförallt hårt arbete med att samla och värdera fakta. Pedagogiken av idag betonar lusten, men alla vet att det glädjen i lärandet är belöningen för hårt arbete. Kunskap är som kondition, inte alltid lustfylld att skaffa sig men ovärderlig när man väl har den.
Christodoulou vittnar om den ilska hon själv och andra lärarstuderande och lärare känt när de får klart för sig att de blivit vilseledda av lärarutbildning och skolmyndigheter. De känner sig manipulerade i dubbel bemärkelse. De har inte fått lära sig effektiva undervisningstekniker, och samtidigt har de förletts att medverka till att eleverna går miste om viktig inlärningstid.
När jag får höra att lösningen på dagens problem på högskolan är mer och bättre pedagogisk utbildning av lärarna blir jag också arg, för det visar var ansvaret ligger. Och så länge som ansvaret för lärandet ligger hos läraren kommer problemen att förvärras. Ansvaret för lärandet ligger hos eleverna och studenterna! Det är studenterna som ska göra jobbet, som ska kämpa och svettas. Vi lärare har gjort det och gör det för egen del hela tiden, men ingen kan anstränga sig istället för mig. Jag måste göra det själv! Först när den grundtanken etablerats och implementerats i hela skolsystemet och kunskapskedjan kommer trenden att kunna vändas. Tydligare fokus på fakta är en bra början.
Sverige kommer inte ur sin utbildningskris förrän lärare, lärarutbildare och myndigheter gör upp med det här synsättet. Att tillföra mer pengar i stället för att se till att man gör rätt sak är inte ett framgångsrecept.
Fokus på fakta är inget mål som kan följas upp, det är en vision att sträva mot som alla alltid och överallt kan bli bättre på. Och det gynnar lärandet, det driver kunskapsutveckling och skapar grogrund för nya kunskaper och fortsatt intellektuell utveckling. Framförallt tvingas elever, deras föräldrar och skolledningen samt ansvariga politiker att förstå att det inte finns några genvägar till god kunskap. Och det är vad som krävs för att jag och mina kollegor på landets universitet och högskolor ska kunna bedriva HÖGRE utbildning. Fokus på fakta, alltså, är vad vi behöver för att utveckla kunskap och förstå vad lärande är och vad som krävs för att lyckas med studier!

1 kommentar:

Ovidiu Ivan sa...

Mycket bra skrivet, delar!