Mina år i akademin 3

Den där märkliga våren 1996, som började i desillusionerad moll och som slutade med att ett hoppfullt durackord slogs an, var en tid som har en speciell plats i mitt hjärta. Jag hade inte läst konstvetenskap om det inte var så att det ingick några sådana poäng i kursen. Det är inget jag ångrar, inte på något sätt. Tvärtom är det något jag sätter mycket stort värde på. Och när jag läser det jag skrev och gör texten offentlig är det inte utan att jag tvekar lite, för vem dyker upp om inte Lars Vilks, som då bara var känd för drivvedsprojektet Nims nere på Kullahalvön. Han talade på kursen om konstbegreppet, vilket är en av föreläsningarna från min studietid som jag minns än idag. Han öppnade ögonen på mig, problematiserade det invanda och fick mig att se på världen med nya ögon. Idag ser jag på honom med andra ögon än jag gjorde då, för han har utvecklats i en obekväm riktning även om han, vad jag kan bedöma, är konsekvent i sin hållning gentemot konsten.

Konst

Lars Vilks har för mig blivit kursens stora behållning. Hans konstbegreppsresonemang känns mycket övertygande. För mig har det blivit det enda möjliga förhållningssättet till konst. Han har visat på en väg mot förståelse för något som jag tidigare stod frågande inför, om jag inte tog direkt avstånd från det. Jag finner i boken många viktiga argument och ingångar till en förståelse för bl. a. konceptkonsten. Det var ett fenomen som jag tidigare helt avfärdade. Jag kan nu istället se den konstformen som en viktig väg till en fullkomligare förståelse för verkligheten. Jag ser konceptkonsten som ett sökande eller kartläggande av mänsklighetens inre verklighet. Uppfattad i den meningen har konsten, precis som Vilks säger, samma status som vetenskapen och religionen. Om jag drar de fulla konsekvenserna av mitt resonemang ovan så kommer konsten att ersätta religionen. Jag tror inte det är en orimlig tanke. Både konceptkonsten och den moderna litteraturen har enligt mitt förmenande ett dubbelt syfte. Dels är det en konstnärs tolkning av verkligheten, dels kan bertraktaren i sin tolkning av konstverket / texten öka förståelsen för sin verklighet. Jag skulle, med novisens naiva tro på sin egen förmåga, vilja hävda att den estetiska upplevelsen av konst hör till en förgången tid. Kanske var det dåtidens människors sätt att komma i kontakt med den enda sanna verklighet de kände, nämligen det gudomliga. Estetiska upplevelser kan verkligen uppfattas / kännas som kontakt med en gudomlighet. Den konstupplevelse som man får av konceptkonsten är inte estetisk och ska väl heller inte vara det. Rätt använd skapar den istället ökad förståelse för verkligheten i sin fulla mening. Här är konsten utan tolkning ingenting värd.

Tolkningens roll och dess värde. Tankar som jag idag bottnar i och förstår fullt ut, som jag tror på och har gjort till en central del av min forskning kan jag här finna frön till. Och så där är det ju, allt som senare blommar ut har någon gång varit ett frö. Om det handlar den kulturvetenskap jag vill vara med och försöka uppvärdera, om att utarbeta verktyg för att upptäcka om använda dessa insikter. Allting börjar någonstans, men det är först när fenomenet når spridning, mognad och en kritisk massa som det kan iakttas av allmänheten. Konsten har inte samma krav på sig som vetenskapen och därför kan den tidigare fånga upp och experimentera med uttrycken som finns där ute, överallt i vardagens myller.

Jag vill visa hur min förståelse av konceptkonsten ser ut genom att ge ett exempel. När Ulf Lundell för några år sedan, under sin missbrukarperiod sa, efter det att han varit oförmögen att genomföra en spelning att, "en inställd spelning är också en spelning", då förstod jag inte alls var han menade och tyckte det var dumt och flummigt. Nu med min nyvunna syn på konst så förstår jag lite mer vad han menade, utan att för den skull tycka att det var rätt att ställa in. Om han ser sig som en konstnär (han behöver förmodligen inte ens själv göra det) och uttolkare av verkligheten, så kan en inställd spelning vara en spelning ändå, förutsatt att biljettköparna sätter sig ner och tänker efter och koncentrerar sig på upplevelsen som beskedet innebär. Åskådarna kan då lära sig något om sig själva. I kampen för att få tillbaka pengarna blottar sig det kapitalistiska systemet, (om det nu var några problem att få tillbaka dem) och man ges tillfälle till eftertanke om samhällsbygget och våra värderingar. När det som planerats ställs in tvingas vi att hitta på något annat som kanske i slutändan visar sig vara minst lika bra. Den som råkar ut för något sådant och vågar tänka kritiskt på saken samt är på sin vakt och analyserar de egna reaktionerna inför det som händer får en större verklighetsinsikt och utvecklas som människor, tror jag.

Det som rör upp känslor, är en del av kulturen, är en del av helheten som vi människor har att hantera. Även inställda arrangemang och kollektiva besvikelser, liksom det oväntat oväntade. Helheten är inte bara det som går att belägga med evidens eller det som syns i statistiska analyser, den består av så mycket mer. Oändligt mycket mer än vad någon i sin fantasi kan föreställa sig. Och den tanken hålls levande inom humaniora. Konsten utforskar den känslan, men bevisar inget. Konst och kulturvetenskap handlar om att ställa frågor och om att undersöka världen i hela sin komplexitet och dess fulla vidd.

I Cindy Shermans bilder ställs saker och ting verkligen på sin spets. Vad föreställer bilderna? Är det fotografier av Cindy Sherman själv eller är det en relevant verklighet, utanför och skild från henne som visas. Kan man se sin egen verklighet i bilderna? Hon säger att hon inte gör några självporträtt. Jag tror att det är omöjligt att helt undvika att ens personlighet avspeglar sig i, vilka bilder man än framställer. Eftersom bilderna är skapade av ett mänskligt subjekt så är dom starkt bundna till den individens syn på verkligheten. Även om man inte kan kalla det för självporträtt så är det omöjligt att helt bortse från konstnären när man bedömmer bilderna. Det betyder ju inte att man ej kan få en fördjupad förståelse för sin egna verklighet, särskilt inte när bilderna är skapade av en så skicklig konstnär och uttolkare som Sherman. Jag ser paralleller och möjligheter till ett fördjupat resonemang om dessa frågor i fenomenet Lenin, där liknande problem aktualiseras. Leninbilderna ger sken av att vara realistiska verklighetsavbildningar, men i själva verket är det där frågan om ett subtilt försök att skapa en bild av Ledaren, som ska påverka betraktaren att tro på möjligheterna och fördelarna med hans idéer och den regim som säger sig utgå från dessa. Meningen är att man ska titta på bilderna och uppfyllas av en kraft som slår undan alla eventuella tvivel man kan ha. Både Leninbilderna och Cindy Shermans foton är laddade med budskap. Om man endast ser på avbildningarna som estetiska objekt, så kan man lätt luras att sluka budskapet utan reflektioner. Om man istället väljer att betrakta bilderna som verklighetsförmedlare då tvingas man fundera djupare på vems verklighet som visas fram och kan lättare bedömma om denna verklighet stämmer överens med ens egen syn. Med en sådan konstuppfattning, måste man förhålla sig mycket vaksamt och kritiskt till alla bilder och texter. Den meningsfulla och för mig intressanta konsten är den realistiska uttrycksmättade ord- och bildkonsten, som möjliggör en tolkning som pekar framåt och syftar till ökad förståelse för nuet, men även för framtidens möjligheter. Att söka sig bakåt från bilden till konstnären och historien är för mig endast ett kuriöst intresse exklusivt vikt för den insatte med stora kunskaper och vana att konsumera konst. Ibland kan tolkningarna säkert vara infekerade av sensationslystnad och nyfikenhet.

Jag lär av mig själv och fascineras återigen över hur mycket jag vågade ta ut svängarna. Känner mig beklämd över hur mycket vi idag, genom att underkasta oss alla kontroller och utvärderingar, tar död på skaparlusten och kreativiteten, som kan spira hos en student som får söka sig fram längs sin egen väg. Jag ser en klåfingrighet, en bessevisserattityd och en överlägsen vi-vet-bäst-inställning till studenterna. Och jag är medskyldig till detta, för det är svårt att göra uppror. Fast vi borde, för det sätt som vi organiserar högre utbildning idag tar död på allt vad kreativitet heter, både hos studenterna och hos lärarna, och ytterst i hela samhället. Det är en återvändsgränd vi irrat oss in i.

Jag har nu diskuterat min syn på konst och dess relation till verkligheten. Jag vill göra några förtydliganden av min kritik ovan, genom att titta närmare på tolkningen av "Två tomma stolar" av Vincent van Gogh. Den psykoanalytiska tolkningen, men kanske i högre grad den långa rad av andra tolkningsmodeller, tror jag är ett uttryck för uppskattning. När man gillar något har man ett behov av att tala om det och utbyta erfarenheter med andra. För mig som inte i samma grad delar detta intresse för konst, kanske beroende på dåliga kunskaper känns det svårt att uppbåda energi för att sätta sig in i denna diskurs. Den psykoanalytiska tolkningsmodellen hamnar dock någonstans mitt emellan. Här kommer man verkligen en fördjupad förståelse av verkligheten nära och man kan lära sig något om tillvaron. För mig känns det ändå ibland lite onödigt att blanda in konstverken. Van Gogh är utan tvekan en spännande personlighet, oavsett vad man tycker om hans tavlor. Jag kan inte riktigt se den koppling som Nagera gör mellan konstverken och konstnären. Tolkningen fördjupar heller inte min upplevelse av tavlorna. För mig är det endast två stolar. Det är först när konsten i sig får mig att reflektera över mig och mitt liv som den väcker mitt intresse. Det betyder inte att jag inte bryr mig om konstnären bakom verket, men för att det ska ge mig något vill jag nog byta genre och läsa det som en biografi. Jag ser både konsten och litteraturen som uttryck för samma fundamentala behov att uttrycka sig. Jag vill renodla begreppen och uppfattar konsten som en ickeverbal och litteraturen som en verbal sida av samma sak. De flesta tolkningar och samtal om konstformerna ser jag som utövande och fördjupning av ett intresse.

En värld och ett samhälle som avfärdar tolkning och hermeneutik, för att det är subjektivt, förstår inte sitt eget bästa. Själva poängen med tolkningen är att den är öppen och att den triggar fantasin. Tolkningar öppnar upp världen och visar på alternativa vägar fram. Ja, tolkningar är osäkra, men inte mer osäkra än världen som omger oss. Tar vi död på den förmågan kommer vi att drabbas hårt, kollektivt riskerar vi att gå under, för världen är och kommer att förbli oöverblickbar hur många kontrollsystem och utvärderingsmodeller vi än underkastar oss. För sådan är världen, så ser den ut och så fungerar den.

Konstvetenskap läser man inte i första hand för att bli något, för att få en titel och en anställning, utan för att bättre förstå livet och världen. Och det samhälle som inte kan se och uppskatta värdet av detta är ett tomt och döende samhälle. Ett samhälle dränerat på liv och mening. Det måste inte vara så, och det har inte alltid varit så. Dagens situation är resultatet av beslut och handlingar som ligger mellan mig och det tid som är vår idag, och den som var jag då och den tid jag studerade på Göteborgs Universitet. Ingen såg tecknen då, men fröna till det som skulle utvecklas till dagens genomkontrollerade högskola såddes där, någon gång i det tidiga 1999-talet.

Vi kan så nya frön.