Karel Kosik, en bortglömd filosof 5

Här fortsätter redogörelsen för Kosiks filosofi och för praxisbegrepppet och dess tillämpning och relation till andra teorier.

Kosiks projekt består i att med hjälp av Heidegger och Husserl återupptäcka marxismens subjektsdimension och ta vara på dess inslumrade kunskaper om den konkreta mänskliga existensen. Han vill visa att Marx dialektik är en frihetsfilosofi och en plan för individens utveckling till en autentisk människa. Det är bara i filosofin som verkligheten kan ses som "Konkret totalitet" och därigenom fatta människans förmåga att överskrida strukturernas gränser. Den situation som Kosiks samtid befann sig i menade han omöjliggjorde en rationell förståelse av människans subjektivitet i historien. Kosik ville erövra verkligheten åt förnuftet. Han menar att revolutionens och filosofins skärningspunkt är människans upptäckt av sig själv som verklighetsformande subjekt. Kosik, liksom Marx och Hegel, propagerar för människans insikt om sin egen förmåga till självmedvetande och dess möjlighet att göra henne till en historiskt fri varelse som kan skapa och omskapa historien.

Kosiks egen utopi om det ultimata samhället är en urbant präglad tillvaro som hämtar influenser från många skiftande kulturer, epoker och samhällsklasser. Här skulle jag vilja anknyta till tankar som förts fram under kursen och utse Kosik till en utmärkt företrädare för den den människotyp som Claude Levi- Strauss kallar bricolören. Kosik skulle då enligt Levi- Strauss vara en företrädare för det mindre utvecklade primitiva samhället. Men eftersom Levi- Strauss är en representant för den tradition som talar om subjektets död och eftersom jag ser honom som en kuriös tänkare som har få positiva saker att tillföra min världsbild, så uppfattar jag endast detta som en kul kommentar. Det kan också fungera som en varning för att allt för mycket fjärma sig från de mänskliga individerna som subjekt. Om samhällsteoretiker i allt för hög grad internaliserar liknande dessa tankar och utgångspunkter, då tror jag att det finns en stor fara för att man underblåser bildandet av samhällen som kusligt mycket liknar det tyska mellankrigssamhälle som kunde frammana strategier och en kultur som i slutändan kunde rättfärdiga sådana handlings och besluts hierarkier som enligt Zygmunt Bauman ledde till förintelsen av sex milioner judar (Bauman 1989). Det är kanske att hårddra det men jag tror att om man börjar bortse från människorna som lever i samhället så har man åtmistone tagit det första steget i den riktningen.

Kosik hyllar det moderna livet och dess rörlighet som gör det möjligt att leva i många skiftande världar samtidigt. Kosik talar inte som Simmel om att livet i ett modernt samhälle skulle ge upphov till avtrubbade sinnen, jag uppfattar hos honom snarare en motsatt tanke om att livet i en hektisk föränderlig stad, där man ständigt har ett rikt och varierat utbud skulle verka livgivande och i sin tur utveckla och stimulera individerna där. När Simmel talar om att penningekonomin hotar det subjektiva livet då tangerar han skrämmande dagens utveckling. Kosik i sin tur betonar den urbana kulturens möjligheter att tillgodogöra sig saker från en lång rad skiftande världar samtidigt. Detta Kosikska ideal beskriver en spänningsfylld tillvaro som är dynamiskt fullödig och som verkar stimulerande på subjekten som uppbär den. Om denna inneboende möjlighet i fler sammanhang fördes fram då är chanserna större att man skulle få ett mer komplett samhälle som i högre grad stämmer överens med en en högre andel av dess inneboende befolknings behov och förutsättningar.

Det är kanske motiverat med en kort sammanfattning. Jag har tagit upp det jag anser vara det mest grundläggande och relevanta i Kosiks teori. Jag har försökt förklara: praxisbegreppet och jag har visat hur Kosiks människosyn ser ut och placerat in hans tankar i ett relevant sammanhang. Jag har kommenterat de beröringspunkter jag funnit till andra teoretiker som behandlats under kursens gång. Kosik vill visa att det är möjligt att åstadkomma en förändring om man bara själv vill. För att anknyta till en teoretiker vi talat om på kursen skulle man här kunna föra fram Raymond Williams och hans fyra betydelser av ordet kultur. Jag vill hävda att Kosiks syn på kultur sammanfaller med Williams D, definition. Williams betonar visserligen språket mer men jag anser att bådas teorier kompletterar varandra vad gäller kulturuppfattningen.

Vi styrs inte av deterministiska strukturer som bestämmer vårt vara. Detta är jag fullt och fast övertygad om och jag vill i ett försök att övertyga andra visa på relevant och viktig empirisk forskning som pekar mot samma mål och som bygger på samma övertygelse. En av de etnologer som jag kommer att presentera är Mats Lindqvist som tagit fasta på och inspirerats av Kosik. Lindqvist använder sig av Kosik i sin tolkning av kulturbegreppet och vilken roll vardagen spelar i skapandet av tillvarons karaktär. Jag ska även titta lite på ytterligare en etnolog Magnus Wikdahl och hans avhandling som handlar om arbetare på varvet i Landskrona.

När det gäller etnologi är det precis som i kultursociologin viktigt att känna till den ständiga debatten om kulturbegreppet och jag ska kort beröra den dynamik som finns kring detta inom etnologin. Klassbegreppet är viktigt i båda de avhandlingar som jag ska presentera och hos dessa bygger det på och utgår i mångt och mycket från den engelska historikern E P Thompson, som liksom Kosik är anhängare av en "humanistisk marxism".

"Klass händer".

Den engelske historikern E P Thompsons viktigaste verk är en bok på över tusen sidor som behandlar uppkomsten av den engelska arbetarklassen: "The making of the English working klass". Den har jag tyvärr inte läst. Mina kunskaper om Thompson har istället förmedlats via kurslitteraturen och boken: "Herremakt och folklig kultur" (Thompson 1983). I The making of... skildras hur en politiskt medveten arbetarklass växer fram i tiden mellan den franska revolutionen och 1830- talet. Thompson vill visa vilka konsekvenser den industriella revolutionen får i socialt, kulturellt och politiskt hänseende för folket som levde vid den tiden. Den industriella revolutionen skapar unika förhållanden som är nya i historien, människorna börjar formulera sina ståndpunkter utifrån klasskategorier. Han menar att klasserna skapar sig själva i politisk och social kamp med andra klasser. Thompson ser klass som ett begrepp som definieras av människorna själva när de lever sin egen historia och detta är den enda definitionen av klass som är möjlig menar han.

Själva uppkomsten av klass är något som "händer" skriver Thompson i inledningen till boken och det är ett mycket känt citat som Mats Lindqvist, tillsammans med många andra, använt sig av. En forskare från Göteborg som inspirerats av Thompson är Birgitta Skarin- Frykman, som skriver i sin avhandling "Från yrkesfamilj till klassgemenskap" (Skarin- Frykman, 1987), om hur bageriarbetarna i Göteborg under 1800- talet förändrar synen på sig själva. Tidigare i skråsamhället definierade man sig som en yrkesfamilj där alla gick från lärling över gesäll till mästare. Hårt arbete kunde motiveras med att man fick det bättre när man senare flyttades upp i hierarkin. När man mot slutet av 1800- talet upptäcker att mästarna inte är intresserade av att få konkurrens från nya mästare och motarbetar uppflyttningar samt tar in fler gesäller och lärlingar "händer" det att man definierar sig som arbetarklass istället för att som tidigare se sig som medlemmar av en yrkesfamilj.

Thompson propagerar för och vill skriva en "total historia", han menar att alla historiker måste eftersträva detta mål. Ska man kunna förklara ett historiskt skeende måste man ta sin utgångspunkt i människornas "totala livssituation" och det är ett begrepp som många etnologer, främst i Göteborg bygger sin kulturuppfattning utifrån. Thompson vände sig mot den allt mer specialiserade historieforskningen som delat upp sig i allt mindre och smalare fält, tex. kyrkohistoria, ekonomisk historia m.m.

Thompson menar att det i historien alltid är människorna själva som avgör vad det är som ska bli det historiska resultatet av deras gemensamma handlande. Dessa tankar finns även hos andra historiker och om man ska nämna några så är den franska Annales- skolan ett utmärkt exempel. Thompsons historieskrivande är inte bara "totalt", det är även antideterministiskt, han vill inte se historien som en naturprocess som ej går att påverka.