Detta är en av de allra första bloggposterna jag skrev om Deleuze. Det visste jag inte då, men det skulle visa sig bli början på en lång serie poster om Deleuze och Guattari. Det stärker mig i övertygelsen om att det är viktigare att fokusera på det som är här och nu, än att sätta upp mål. För om jag satt upp målet att skriva dessa poster hade jag aldrig orkat. Nu kan jag dock glädjas av och hämta kraft och inspiration från den långa serie bloggposter som skrivandet resulterat i. Tacksam för det vill jag lyfta denna den första texten, vill jag återvända till den för att se hur jag tänkte då och om jag idag ser annorlunda på något. Relativt få har läst denna text, därför publicerar jag den igen, medan jag är i Berlin över jul, för att upprätthålla löftet om en bloggpost om dagen. Då, på våren 2011, skrev jag så här;
Tar tag i tråden igen, från en tidigare bloggpost, om Deleuze syn på vetenskap. Tänker att det är en lagom utmaning så här på lördag morgon. Innan det är dags att ta en tur till Världskulturmuseet. Efter en hel vecka med tidiga mornar och ständig förflyttning. Efter fem dagar där jag legat minst ett steg efter. Då känns det bra att bara låta tankarna flyta. Hoppas det går att följa med, annars (som alltid) reflektera, kom med invändningar. Visa mig var bristerna finns. Tillsammans löser vi upp knutarna, för vår gemensamma kunskapsutvecklings skull.
Deleuze räknar som sagt upp åtta postulat som han menar kännetecknar normalvetenskapen av (det som då var) idag. Hans postulat nummer fyra belyser elementet, det vill säga den värld som vetenskapen undersöker (letar efter kunskap inom) och förklarar för resten av samfundet. Det antas inom vetenskapen vara en värld uppbyggd av original och representationer av dessa. Vetenskapens uppgift blir med sådana utgångspunkter att översätta kunskapen som finns i världen och på det sättet förklara dess väsen för befolkningen. Vetenskap som verksamhet blir därigenom ett slags förmedlingsinstans mellan originalet, den rena verkligheten, och representationerna av världen. Vad vetenskapen ger oss blir alltså mer eller mindre exakta avbildningar. Idealet inom vetenskapen är också att skapa så exakta kopior som möjligt av verkligheten (som antas vara den samma överallt). Simuleringar av världen är med andra ord vad vetenskapen förutsätts förmedla till mänskligheten, översättningar av det språk världen är uppbyggd av.
Tecken på detta ser vi överallt. Tydligast genom matematikens primat. Vetenskap har nästan kommit att bli synonymt med siffror. Har man inga siffror på det man hävdar, då anses det inte vara lika mycket värt. Viljan att veta, exakt vad som är vad och hur det ligger till egentligen, är stark. Och genom att vetenskapen åtnjuter så stor respekt i samhället så förstärks tron om att den typen av frågande är berättigat. Samhällets vilja att veta samproduceras härigenom med vetenskapens önskan om att svara, vilket ger dem som sysslar med vetenskap renommé och makt. En vinn, vinn situation kan man tycka. Alla blir nöjda och glada?
Nej! Det är en farlig väg att gå! Om ansvaret för världen vilar hos få riskeras den långsiktiga hållbarheten. Ansvaret måste spridas. Främjandet av kritiskt tänkande bör prioriteras, och synen på det vetenskapliga uppdraget måste nyanseras. För frågan är om det verkligen är så? Finns det exakta svar på frågor om kultur, som är mitt ämnes undersökningsobjekt? Efter att ha ägnat närmare 20 år av mitt liv (snart halva livet) åt att reflektera över frågan om vad kultur är, var den finns och hur den bäst förstås har jag, givetvis med stöd från många andra, bland annat Deleuze, kommit fram till att kultur per definition är komplext och motsägelsefullt. Svaret på frågan: Vad är kultur? blir därför, Skillnad!
Kultur går inte att förklara, inte på samma sätt som andra fenomen. Kultur är något väsensskilt från till exempel biologi. Detta är emellertid varken märkligt eller kontroversiellt, och det finns här en hel massa paralleller till etablerad vetenskap. Kvantmekanik har nämnts i en tidigare bloggpost, och kaosteori som är en del av mattematiken fungerar utmärkt som verktyg. Inom dessa vetenskapsgrenar arbetar med med samma modeller. Kultur är ett i grunden enkelt system, uppbyggt av ett fåtal regler. Men över tid och när massan ökar, växer komplexiteten exponentiellt, vilket gör kulturen som system betraktat lika oöverblickbart som till exempel vädret.
Förstår man det, och om den insikten görs till utgångspunkt för vetenskapligt arbete rörande kultur. Då ökar chanserna till förståelse. Jag är av åsikten att kulturvetenskapen aktivt bör verka för att bryta sig loss från förväntningarna som finns hos allmänheten om att komma med förklaringar. Som kulturvetare gör man bäst i att inte inordna sig, man har allt att vinna på att invända mot frågorna, även om det innebär att man initialt förlorar i anseende och kanske inte får tillgång till allmänhetens öron. Men alternativet är att man fortsätter att spela i vetenskapens lägre divisioner.
Det är inte bara synd. Det är farligt, i alla fall på sikt. För jag ser tydliga tecken på att förmågan till kritiskt tänkande i samhället håller på att sjunka, drastiskt och snabbt. Och då står samhället vidöppet för maktens rena kraft, och den tar inga som helst andra hänsyn än sin egen överlevnad. Än är tillståndet inte alarmerande, men detta kan snabbt förändras.
Vad jag vill säga är i korthet: Det finns inga original, bara kopior och ständig förändring och rörelse. Kultur är en process som inbegriper allt. Kultur tar sig materiella uttryck, och den tar sig immateriella. Kultur uppstår i samspel, den samproduceras, i och genom processer av ömsesidig tillblivelse. Kultur är sig aldrig lik. Likt vädret går den inte att förutsäga, på sikt. Eftersom det är skillnad som repeteras, eftersom det är det som sker i mellanrummen som är betydelsefullt. Just eftersom det är själva definitionen på kultur, blir svaret på frågan: Vad är kultur? Ett högst föränderligt tillstånd av blivande.
Därför blir visionerna om framtiden centrala, för de påverkar utfallet av processen lika mycket som dess materiella förutsättningar. Kultur är inte, den blir. Och den blir i hög grad vad mänskligheten vill att den ska bli, åtminstone spelar önskningarna en central roll. Allt är inte möjligt, hur mycket man än vill. Men önskningarna anger processens riktning. Visioner, det virtuella är underskattat i dagens debatt om världens tillblivelse och utveckling. Mycket beroende på rådande syn på vetenskap.
Därför behöver synen på vad som är vetenskapens uppdrag modifieras. Vad som behövs är en definition som även tar hänsyn till och som uppvärderar kunskapen om det komplext motsägelsefulla. Båda definitionerna kan och bör samverka. Båda vetenskapsgrenarna kan och bör tillåtas befrukta varandra!
Detta säger jag inte för att tillskansa mig själv mer makt, inte för att strida om inflytande med fysiker och naturvetare. Jag säger det för att jag är orolig för vart vi är på väg, som världssamfund. Jag är vidare övertygad om att vi tillsammans når längre än vad vi gör var och en för sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar