Karel Kosik, en bortglömd filosof 4

Praktik och teori talas det om. Två skilda sätt att se på kunskap. Handens och tankens kunskap. Ibland talas det om praxis, om hur man gör i praxis. Fast man menar praktiken. Okej, jag hör vad du säger, men är det inte en spetsfundighet, ett uttryck för ordvrängeri? Nej det är det inte, även om den som inte vet eller bryr sig kanske kan få för sig att det är så. Praxis är ett begrepp som är långt mer komplext än skillnaden mellan teori och praktik. Praxis är ett analytiskt redskap, lämpligt för analyser av kultur.

Tyvärr finns det allt mindre tid för reflektion över sådana aspekter av vardagen, även om det är lätt att visa på värdet av att se på kultur på det sättet, lite från sidan, kritiskt och reflekterande. Det är dubbelt olyckligt, för dels utarmas själva förmågan att att analysera, dels utarmas förmågan att uppskatta analyser av vardagen, av makt och konsekvenser av triviala påståenden och vardagligt umgänge. Det ser effektivt ut och det går att tjäna pengar på att dra ner på humaniora, som är den akademiska disciplin där dessa kunskaper, värderingar och förmågor hålls levande och värnas, men det kan komma att bli dyrt i längden.

Kanske är Kosik överspelad som filosof idag, men det betyder inte att hans tankar bör glömmas för det. För vem vet vad framtiden bär i sitt sköte, vem vet vad som kommer att hända? Ingen kan veta det, och därför är det viktigt att levandehålla kunskapen. Och det finns en poäng att tänka med praxisbegreppet, lika mycket som det fanns det när jag var student.

Själva praxisbegreppet hos Kosik är utarbetat och bygger på tankar från Herbert Marcuse och en tidig uppsats av honom, som i sin tur skapats av influenser från Heidegger. Men ytterst går tankarna tillbaka på Marx berömda Feuerbachteser. Den uppsats av Marcuse som inspirerat Kosik heter "Über die philosophischen Grundlagen des wirtschaftswissenschaftlichen Arbeitsbegriffs" i denna uppsats är hela den moderna praxisfilosofin samlad. Marcuse söker i uppsatsen, enligt Horace Engdahl ett allmänt begrepp om arbetet som till sin art är ontologiskt eftersom han menar att arbetet ursprungligen inte är ett ekonomiskt fenomen. Arbetet är något som ligger djupt rotat i människornas personlighet och starkt knutet till hennes överlevnad. Arbete för Marcuse är inte i första hand kopplat till produktion, det handlar istället om människans tillägnelse av världen. Arbete är det sätt på vilket människan är i världen. 

Engdahl skriver i förordet: "Även om alla ekonomiska motiv bortföll så skulle förhållandet mellan människans tillvaro och hennes värld fortfarande ske i form av arbete, för att hon skulle kunna förmedla sig med denna värld som ett aktivt vetande subjekt. Arbetets skeende skulle då endast flytta ut ur den ekonomiska dimensionen. För Marcuse är det således uppfyllandet av "varats överskott över tillvaron" som utgör arbetets yttersta mening: att mätta vår strävan till fullhet, vår önskan att vara till i verkligheten med alla våra möjligheter". 

Den som gått i en långvarig sysslolös arbetslöshet kan säkert intyga att tankarna som framförs av Marcuse är riktiga. Marcuse menar att det moderna kapitalistiska samhället karakteriseras av att arbete i produktiv mening och den fria form av praxis som är dess motpol, har skiljts åt och i dessa samhällen är det olika klasser som utför de olika arbetena. Därigenom har båda formerna perverterats. Kosiks bok är i många stycken endast en utvidgning av Marcuses text men han finner ändå några punkter att kritisera. Kosik menar precis som Marcuse att arbete är något mer än bara producerande av varor och tjänster men han kritiserar honom för att han inte skiljer mellan arbete och praxis. Kosik säger att man inte får se allt mänskligt görande som arbete. 

Arbete för Kosik är de sysselsättningar som dikteras av yttre syften som naturnödvändighet eller social plikt. Praxis är enligt Kosik ett mycket vidare begrepp som i sig rymmer formandet av subjektivitetens tillblivelse och känslomässig interaktion mellan subjekten som kamp för erkännande. Praxis blir då den ontologiska mittpunkten för subjektets samröre med den objektiva verkligheten. Det är själva grundförutsättningen för all kunskap om verkligheten. Praxis är själva det moment i vardagen som drar upp gränserna för det mänskliga varats sfär, menar Kosik. Han använder praxisbegreppet på liknande sätt som praxisfilosoferna i Jugoslavien och han har även samarbetat periodvis med dem.

Med detta begrepp som utgångspunkt utarbetar Kosik sin teori om mänsklighetens inneboende potential. Det går att skapa det samhälle vi vill om vi bara gör oss medvetna om våra möjligheter och den makt vi besitter. Det moderna produktionssamhället försätter människorna i ett tillstånd av alienation säger Marx, denna alienation tolkar Kosik som: "glömskan om det samhälleliga varat". Han menar att genom glömskan om sin egen roll och dess möjligheter skapas det en känsla av att vara fånge i strukturernas nät. Kosik menar, som alla verkliga dialektiker, att människans samhälleliga vara är oavslutat och öppet för nya existensmöjligheter som succesivt skapas genom historien av erfarenheterna från denna. Utifrån erfarenheterna kan man, om man vill och om man är tillräckligt många, förändra sina samhälleliga förutsättningar och dess karaktär.

Kosik menar att det inte finns någon automatik i civilisationens process, på det sätt som jag uppfattat att Norbert Elias gör. Här befinner jag mig nu på ett gungfly och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig. Kosik borde i konsekvensens namn ge Hans Peter Duerr rätt, men jag trodde att jag var övertygad om att Elias var den som beskrivit en korrektare bild av utvecklingen. Är detta en motsägelse? Efter en stunds tänkande kommer jag fram till att det inte nödvändigtvis måste vara det. När Kosik säger att det inte finns någon automatik i utvecklingen så övertygar han mig och för att jag ska kunna föra in Elias i denna världsbild så måste jag tolka hans civilisationsteori som en beskrivning av ett historiskt förlopp som styrts av praxis, som i sin tur kan te sig automatiskt och deterministiskt, men det är bara en chimär eftersom utvecklingen går så långsamt och utgår från individernas konkreta livssituation. Duerr som menar att det ligger i människans väsen att hysa skamkänslor inför nakenhet har enligt mig visat prov på en essentialism som jag inte gillar. Jag kan inte hitta något hos Elias som pekar på att förändringarna kommer utifrån, även om han tycker sig se en viss automatik i utvecklingen så blir min slutsats att det inte finns någon motsättning mellan Elias och Kosik. För den som inte gjort sig medveten om eller accepterat praxisbegreppet som en faktisk realitet kan det se ut som om utvecklingen förs fram av en utifrån kommande kraft.

Det är upp till varje individ att själv återskapa och leva sitt liv och att kämpa för att forma det som man själv vill - kan man lite tillspetsat tolka Kosiks teori. Denna tolkning gjorde åtminstone ledarna i Tjeckoslovakien och det var givetvis svårt att smälta för det totalitära kommunistiska partiet som förnekade den unge Marx och tog fasta på senare, mera deterministiska tolkningar. Det var förmodligen den främsta orsaken till att Kosik arresterades och det kan kanske tolkas som ett bevis på sanningen och relevansen i hans tankar. Teorin bär i sig inte på några revolutionära incitament, den propagerar bara för människans inneboende möjligheter att realisera sina drömmar om ett samhälle där allas behov beaktas.

Om man inte bryr sig om teori blir det svårt att se verkligheten som något annat än deterministiskt och då kommer vetenskapens uppdrag att reduceras till att ge legitimitet åt olika sanningar som ingen vet varifrån de kommer. Då har vetenskapen slutat vara vetenskap och förvandlats till ett verktyg för att legitimera maktens beslut, i efterhand. Mot rundlig ersättning och fina titlar. Det som drabbade Kosik riskerar att drabba alla som ägnar sig åt kritisk forskning, åt att granska makten. Kritiker mot humaniora och ekonomiska nerdragningar av medel för den typen av forskning är ett angrepp på demokratin.