Om kulturens långsamma kvävningsdöd

Kultur är så mycket mer än några smala tidskrifter eller ett antal kufar till forskare. Även om kulturen framstår som flummig eller som en gåta för vanligt folk, i vardagen för de flesta, är det därifrån som allt som rör oss människor kommer. Inifrån och ut ur kulturen växer vardagens konturer, vilka ger stadga till samhället och livet. Därför bör vi värna kunskapen om kulturen och arbetet med att försöka förstå den, även om alla inte förstår vad som sägs. Det finns så mycket som den stora massan inte förstår men som alla ändå är överens måste värnas. Varför är det så? Det beror på kultur. Det är kulturen som avgör vad som är värt att satsas på och vad som uppfattas som dyrt. Med sorg läser jag om det till synes obetydliga beslutet att sänka stödet till kulturtidskrifter, från 19 miljoner till 4. Det är en besparing, eller låt oss tala klarspråk, en nedskärning, bland många på senare år. Ett vanligt inslag i vardagen och det samhälle vi bygger. Ett nödvändigt offer menar de som står bakom beslutet. Vi måste ju spara. Måste vi verkligen det, till varje tänkbart pris?

Besparingen på 15 miljoner är en struntsumma i en statsbudget, men handlar om liv eller död för det offentliga samtal, värdigt ett demokratiskt samhälle, som kulturtidskrifterna representerar. Alliansens dråpslag kommer sannolikt leda till döden för en majoritet av de närmare hundra tidskrifter som får statligt stöd.

Pengar är olika värda i olika sammanhang. Några kronor till en tiggare kan betyda skillnaden mellan en dag av hunger och mat i magen. Direktörerna, männen med makt, i SCA visar sitt förakt för vanligt folk och sin makt och sitt oberoende genom att åka jorden runt med ett privatflygplan som kostar långt mer än 15 miljoner att hålla igång, för att det kan och för att de anser sig vara värda det. Så länge vi tror och agerar som pengar är ett neutralt inslag och en objektiv måttstock, och så länge alla bara ser till sig själva, kommer klyftorna att växa. Och när basen för kritiken av det som tas för givet i samhället undergrävs är risken uppenbar att klyftornas ökningstakt växer.

Som fristående ledamöter (vi är inte tjänstemän på Kulturrådet) i referensgruppen för kulturtidskrifter, som bedömer ansökningar och lämnar förslag till Kulturrådets beslut om stöd, har vi under de senaste åren följt och läst samtliga kulturtidskrifter som sökt stöd via Kulturrådet. Därför känner vi till vilken mångstämmighet de representerar. Här finns litteratur och poesi, samtidskonst, musik, film och scenkonst såväl som arkeologi, filosofi, psykoanalys, serier och religion. Dessutom barnkultur, där Opsis Kalopsis är en långvarig mottagare av stöd. Populärarkeologin skildras initierat av tidskriften Medusa, religionens betydelse i samtida idédebatt av Judisk krönika och Signum. I tidskriften Opera och Nutida musik såväl som i Sveriges äldsta konsttidskrift Paletten förs diskussioner som dagstidningarnas kultursidor inte längre tycker sig ha plats för. Idéer i gränslandet mellan kultur, politik och filosofi har i decennier fötts och formulerats i både Bang, Fronesis och Ord & Bild. För att inte tala om alla de tidskrifter som är forum för nationella minoriteter och språk: romer, samer och många fler. Alliansens förslag tystar fullständigt denna bredd och djup i ämnen och perspektiv inom publicistik.

Mångfalden offras för några korvören, trots att alla borde inse betydelsen av bredd och djup för att skapa och upprätthålla kulturell hållbarhet. Det handlar inte här om att gynna några få på majoritetens bekostnad, (vilket direktörernas excesser och vidlyftiga bonusprogram gör). Stödet till landets kulturtidskrifter är hjälp till självhjälp och kommer alla till del. Du kanske tycker 19 miljoner är mycket pengar, men i förhållande till vad det kostar samhället att inte ha tillgång till det arbete som utförs på redaktionerna är summan noll och inget. Fast vi märker det först när tidskrifterna inte längre finns, när vi om ett tag behöver dem och de inte finns kvar.

Vi ser vilken enorm betydelse dessa omkring hundra tidskrifter har som fri, innovativ och kvalificerad mötesplats mellan akademi, journalistik och kritik. Kulturtidskrifterna är inte bara en förmedlingslänk mellan forskningen på universiteten och en bredare allmänhet. De är dessutom plantskola för unga författare, journalister, poeter och skribenter.

Det är bland annat ur denna mylla som framtidens författare växer sig starka nog att klara sig på egen hand. Det är härifrån som den intellektuella mångfalden springer. Kulturtidskrifterna går att likna vid regnskogen som betyder enormt mycket för planetens biologiska mångfald. Utan kulturtidskrifterna kommer enfalden och monokulturerna att växa och skyddet som finns mot fördummande och meningslösa program och texter som inte bjuder något som helst motstånd och som hotar att utarma befolkningens intellektuella förmåga försvinner. Hur påverkar detta den redan alarmerande situationen i skolan och på landets högskolor. Sveriges framtida kunskapsförsörjning kanske inte står och faller med dessa tidskrifter, men det är en investering med enorm potential att ge avkastning på sikt. Tyvärr inte för någon som kan samla pengarna på hög, men för samhället, för alla vi tillsammans. Allt och alla hänger ihop.

Kulturtidskrifternas situation bör också betraktas i ljuset av krisen för dagspressens kultursidor. När de blir allt färre och mer likriktade blir kulturtidskrifternas betydelse som bärare av idé- och kulturdebatt ännu större. Tidskrifterna är en del av ett ekosystem där de bredare medierna söker och finner idéer och teman.

Alliansen stryper med ett pennstreck en infrastruktur och ett kretslopp som under åratal mödosamt byggts upp av professionella redaktörer, skribenter och formgivare: livliga fora för debatt och diskussion. Det offentliga samtal som förs i kulturtidskrifterna är lika viktigt som på andra kultursidor – ja, flera av dem är i sig kulturella institutioner och oumbärliga delar av kulturlivet.

Enkla lösningar tenderar den att tilltalas av som inte förstår. Den som saknar överblick och förmåga att tänka längre än näsan räcker faller för bländverk och kan få för sig att sambanden är tydliga, att komplexitet är flum och att samhällen klarar sig utan analytiker. Kunskap är något som måste försvaras, liksom jämställdhet, mångfald och hållbarhet. Och för att försvara det som är svårt även för experter på området att förstå, krävs en kritisk massa för att skyddet mot fördumningen ska hålla sträck. Där finns en viktig del av värdet i att behålla en rik flora av tidskrifter som är så pass smala att de inte klarar sig på egen hand. Förr eller senare tröttnar de flesta på lättuggad och enkel underhållning och när den dagen kommer vill det till att någon annan under tiden värnat produktionen av kvalitetstidskrifter och annat utbud. Det kostar som sagt en spottstyver och är ingen uppoffring för oss att värna kulturtidskrifterna. Dessutom gör 15 ingen skillnad för något av områdena som verkligen behöver mer stöd. "Besparingen" får alltså ingen verkan, men den gör stor skada.

Alliansen menar, genom moderaternas kulturpolitiska talesperson Per Bill, att kulturtidskrifternas ekonomi kan lyfta genom digitalisering. Tanken är totalt verklighetsfrånvänd. I en tid där inte ens New York Times lyckas finansiera redaktionell kvalitet genom intäkter på nätet – hur ska svenska kulturtidskrifter klara det? Det handlar inte om klickmonster som Buzzfeed. Det handlar om tidskrifter med långsamma samtal och initierade debatter.

Nätet är lösningen på allt. Jag kan inte låta bli att tänka på det där pillret som det talades om när jag var liten, som skulle ersätta alla måltider i framtiden. Även om det är möjligt är det ingen som efterfrågar några sådana piller, för måltiden utgör en stunds avkoppling och ätandet har ett värde i sig. Nätet är enkelt och har massor av fördelar, men det som går förlorat på vägen kan mycket väl visa sig vara något vi saknar. En välfylld bokandel där det går att känna och lukta på böckerna och är personalen är kunnig och intresserad, till exempel. Eller en levande handel i centra stan, dit man kan promenera, träffa folk och skaffa sig intryck från människor man inte känner. En värld där allt händer på nätet är en kall värld och jag tror att få nöjer med att bara umgås med andra på sociala medier. Återigen ett exempel på hur viktigt det är med mångfald, på alla områden.

Allianspartiernas agerande går stick i stäv med hur de själva uttryckte sig i regeringsställning. I förra årets proposition (2013/14:3) menade den dåvarande Alliansregeringen att ”produktionsstödet är en betydelsefull kulturpolitisk insats för att främja en kulturellt värdefull mångfald i utbudet av kulturtidskrifter.” Bakom propositionen stod Jan Björklund, som fortfarande leder det Folkparti som på torsdag tänker rösta för kulturtidskriftsdöden.

Konsekvens är något som brukar efterlysas, men kanske bara när det gynnar en själv. Idag är det allt färre som står för något och som förvarar något som kräver minsta motstånd. Enkla lösningar och eviga besparingar är ingen grund att bygga ett hållbart samhälle på. Det krävs investeringar, passion och engagemang, många som arbetar för något de verkligen brinner för (och här vill jag vara tydlig med att det spelar roll vad man brinner för och vad man engagerar sig i. Är det ett etniskt rensat Sverige man längtar efter, som är en enkel icke-lösning, är det rent förkastligt). Därför instämmer jag i kören av människor som oroar sig för vart vi är på väg.

Vi ställer frågan till Alliansens ledamöter i kulturutskottet Per Bill, Cecilia Magnusson, Saila Quicklund, Per Lodenius, Gustaf Hoffstedt, Bengt Eliasson och Lars-Axel Nordell: vad har förändrats sedan Björklunds proposition? Vad motiverar ett nästintill avskaffat tidskriftsstöd? Varför utreds inte konsekvenserna?