Kalla krig och heta känslor, slumpen och hotet inifrån

Julen 2014 går i kalla krigets tecken. Berlin är ett monument över den tiden och vad tidsandan gjorde med och mot människor som bara något år innan levde som grannar. Minnen av den tiden finns överallt i staden. Så fort jag hinner kommer det bilder. Måste bara landa här hemma först. Julen är återhämtningens och eftertankens tid, stress och press hålls på armlängds avstånd.

Årets julbok är Bomben, av Eric Schlosser. Om Amerika under kalla kriget. Om atombomben och människorna som hanterade och ansvarade för det fasansfulla vapnet. Om politikerna och besluten som togs. Det är skrämmande läsning. Sällan har skillnaden mellan människans tro på sig själv och hens förmåga varit så tydligt. Bomben är en bok om tillkortakommanden, ynklighet och skrämmande naivitet. En bok om slumpens och det oväntat oväntades oundvikliga roll.

Bakom kulisserna under det kalla krigen pågick en rad strider mellan människor i de egna leden, mellan flyget och marinen till exempel, om vilken vapengren som var bäst lämpad att axla ansvaret för bomben. USAs egen militär motarbetade sig själv i kampen om inflytande. Flyget vann. Eller det är fel ord, för det finns så klart inga vinnare i ett krig. 

Bomben är en bok fylld med beskrivningar av strategier för att möta problem och uppnå effektivitet, som alla misslyckas. Enorma summor läggs på system och övningar, till ingen nytta. För när läget väl blir skarpt visar sig inget fungera. Hela tiden balanseras det på eggen av en kniv. När som helst kan något hända som tvingar fram avgörande beslut som måste tas på några sekunder, vilka kan få konsekvenser för livet på jorden. Och den största faran är inte den som kommer utifrån, utan den som kommer inifrån. Den största fienden och den farligaste faran är den egna inkompetensen. Klantigheten lurar bakom varje hörn och kan när som helst visa sitt ansikte. Alla system som ska ge trygghet kan på ett ögonblick vändas mot dem de ska skydda.

Inget talar för att något i grunden har förändrats sedan kalla krigets dagar. Det är det kanske mest skrämmande med boken. Människan har inte förändrats, även om systemen som ska hanteras har det. Och synen på kriget som en självklarhet lever vi fortfarande med. Tanken på att fienden måste förgöras är den enda accepterade tanken, allt annat uppfattas som vekhet och ett hot mot säkerheten. Den synen på vad vi måste göra och hur vi ska tänka är så djupt rotad att alla förhåller sig till den på ett eller annat sätt, även de som är motståndare och som vill något annat. Att den största och mest förrädiska fienden bor inom oss själva är en allt för jobbig tanke att ta in, så den förnekas.

Det enda vi lär av historien är att vi inte lär av historien, brukar man säga. Och den tanken blir så oerhört tydlig under läsningen. Sida upp och sida ner av män som känner sig hotade av andra män, av män som är småsinta, inkompetenta eller besatta av tron på den slutgiltiga, avgörande LÖSNINGEN. I princip figurerar inga kvinnor i berättelsen, utom möjligen som annonyma offer eller som skyddsobjekt. Fast om männen hade satt sig ner och reflekterat lite, alltså männen på båda sidor av järnridån, hade ingen tid och inga resurser behövts spillas på strävan efter skydd och säkerhet.

Då liksom nu finns det allvarligaste hotet på insidan. Det värsta är inte det som de andra kan komma att göra mot oss, utan det vi faktiskt gör mot oss själva. Då (liksom i växande grad idag igen) var det ryssen som var hotet. Idag är det klimathotet som vilar som ett tungt moln över oss. Det är ett hot som liksom atombomben riktas mot oss själva, av oss själva. När ska vi, det vill säga mänskligheten förstå det, att vi bara har en jord och varandra? Att allt är upp till oss alla gemensamt? När ska vi förstå att det blir inget krig om ingen dyker upp för att slåss eller försvara sig?

Överallt skylls det på andra, men det är nästan alltid vårt eget fel!