onsdag 3 december 2014

Anteckningar från marginalen

Demokratin skakas dessa dagar i sina grundvalar. Klyftor öppnas upp och vidgas, där man minst anade det. Ords innebörd förändras och uppdrag förvandlas. Förändringens vindar går fort, för fundamentet som allt vilar på är bräckligare än på länge. Allt ska gå snabbt, för snabba förändringar leder till snabbare vinster. När ekonomin är normen blir det så, men ett samhälle består av mer än av pengar. Betonar det, för det behövs uppenbarligen betonas. Att det är budgeten som kanske fäller den nya regeringen är inget att förvånas över, men hur det går till och med vilka argument och tankesätt den utmanas förvånar. Självklart är det aldrig oppositionens uppgift att rösta igenom regeringens budget, men sedan när betyder demokrati att det är fritt fram att fälla den? När började "ta ansvar" betyda att sabotera? Ett land, en nation kan aldrig byggas i en ständigt pågående valrörelse, på utspel och i löpsedels- och klickhungrande medier. Fast det blir så här när det enda som räknas är yta och form, när kunskap, tid för eftertanke, kritiskt tänkande och innehåll ses som något förlegat. Egentligen är jag inte förvånad, för jag har sett det komma. Hoppades att jag skulle få fel, men tyvärr.


Så länge jag minns har jag befunnit mig i marginalen. Tidvis för att jag själv sökt mig dit, tidvis för att jag tvingats dit. Från marginalen har jag således upplevt världen, och mina analyser av samhället utgår från den positionen. Lite från sidan av upplever jag världen som majoriteten befinner sig mitt i och är fullt upptagna av. Därför ser jag andra saker, och jag ser saker och företeelser från andra perspektiv. Det betyder inte att jag har rätt, att det jag ser är det sanna och riktiga, eller att alla andra har rätt för den delen. Om våra uppfattningar och bilder skiljer sig åt beror det på att verkligheten är mer komplex och mångtydig än den i förstone och utan reflektion verkar. Det ser jag som kulturvetenskapens viktigaste uppgift, att just presentera perspektiv på det som ser självklart ut när man står mitt i det.  

Idag kapas marginaler. Mainstream är inte bara vanligast, det håller med stormsteg på att bli det normala, det självklara, det enda godtagbara. Det oroar mig. Effektivitetshetsen, kontrollbehovet och den därpå oundvikligen sammankopplade människosynen, blir allt mer tvingande och trängre. Allt fler blir och tänker allt mer lika, vilket gör det allt svårare för avvikare att accepteras, och för, i förhållande till mainstream, avvikande synpunkter och perspektiv att bli tagna på allvar. Därför blev jag rädd igår när företrädaren för SD står i Aktuellt som säger sig företräda en tyst majoritet. En tyst majoritet som han gör sig till talesperson för, och som han menar vill göra Sverige mer "svenskt". Han och det han och SD står för är en naturlig, om än extrem, följd av den enda vägens politik och plånboksdemokratin. Vi kan fördöma honom, men om vi verkligen menar allvar med att ta ansvar kan och får vi inte vara tysta!

I tystnaden skapas en skenvärld, där koncensus råder och där avvikare tvingas in i normen, som allt mindre uppfattas som norm och allt mer som normalitet. Med stormsteg närmar vi oss en kulturell tipping point där avvikare anses få skylla sig själva. Den dörren gläntades på i Aktuellt igår. Vi är nära nu, och bara vi avgör om dörren ska stängas eller öppnas på vid gavel. Enfald eller mångfald, det är du och jag som bestämmer, i vardagen, i handling. Kulturen växer underifrån och skapas av oss medan vi är upptagna av annat. Längre än så vågar jag inte tänka, för därtill är perspektivet som öppnas upp allt för skrämmande.

Du kan inte mena allvar! Så här är det inte! Kanske tänker du så? Men innan du avfärdar mig och fördömer min analys vill jag be dig reflektera över på vilken sida om mainstream som du befinner dig. Inne eller ute? Avfärdar du mig befinner du dig troligen på tryggt avstånd från och på "rätt" sida av gränsen mellan det normala och det avvikande. I en värld där alla en känner är medelklass känns det möjligen som om klassamhället hör 1900-talet till, och som tiggarna på gator och torg, eller flyktingarna som söker sig hit, är externa element som inte har något med oss att göra. Som om de inte tillhör Sverige och därför kan behandlas som ohyra. Kanske det känns som om vi är det normala, det om allt och alla ska anpassa sig efter. Kanske, men så är det inte. Vi är alla människor och vi har alla en historia och det vi gör det gör vi med eller mot varandra.

Förbjud, utvisa, medicinera, lobotomera, sterilisera och så vidare. Känns orden igen? Vi har dem alla på tungan, för de är samma andas barn som normaliteten och det är den där tysta majoriteten som ger orden vingar och makt. Jakten på avvikare, normbrytare och utvärderingshetsen, även om det bara handlar om en blick som vänds bort eller tystnad, är verktygen. Avvikarna är offren. Och målet är ett samhälle utan negativa överraskning, ett samhälle där alla risker minimerats. Även om vi tycker att den typen av konsekvenser är förkastliga är vi medskyldiga till dem genom att vara nöjda med vår position på insidan, med vår trygga status som normala. Och vårt kollektiva ointresse för analys och åsikten att vi inte har tid eller råd med reflektion och kritiskt tänkande ger stöd åt den utvecklingen.

Kontroll och riskminimering förändrar inte bara omgivningen och ger oss inte bara ett säkrare samhälle och en tryggare vardag, utan leder också till tankemässiga förskjutningar. När det normala inte längre ses som det vanligaste, utan som det självklart förväntade och önskvärda, har kulturen förvandlats till något helt annat än det vi kanske trodde eller det vi varit vana vid. Anser du att den förändringen är önskvärd kan du sluta läsa här. Annars är det hög tid att tänka efter, för vi är på väg dit, med stormsteg, genom att bara göra det vi brukar, som vi brukar, utan eftertanke.

Kanske har jag fel. Hoppas jag har fel. Men detta är vad jag ser när jag studerar samhället från den krympande marginalen. Det är en tunn remsa jag balansera på och den krymper för varje dag som går. Men det perspektiv på samhället jag har tillgång till från marginalen är allt för intressant för att jag frivilligt ska överge min position, som inte alltid varit önskad, men som idag känns som den enda möjliga för mig. Här kan jag andas. Här kan jag tänka och bara här får jag fullt ut vara mig själv.

Inga kommentarer: