Etnologins historia 10

Etnologins historia är på många olika sätt också min historia, både akademiskt och privat. De två sfärerna har med åren allt mer kommit att flyta ihop. Intressant nog har både etnologin och jag på senare år kommit att få allt mer otydliga konturer, fast fokus är det samma: kultur. Jag arbetar idag, efter att kulturvetenskapen lades ner på högskolan där jag arbetar, med företagsekonomi, och etnologiska professurer utlyses allt mer sällan. Etnologiämnet har dock alltid varit eklektiskt och därför passar det för den kameleontiska tillvaron ämnet och jag tvingats ut i. Det är trist, men det finns fördelar också. Allt fler ämnen på högskolan förvandlas och stelnar i sina former, när forskare över hela linjen, i alla ämnen tvingas försvara sina positioner och forskare måste se om sina karriärer. Det blir allt mindre fokus på forskning och allt mer på försvar av kunskaper. Den akademiska kulturen är under omvandling, den omförhandlas i vardagen. Och eftersom kultur är etnologins forskningsområde finns det poänger med att följa med, sprida ut sitt fokus och söka kunskapen där den finns.

Etnologin är ett ämne som passar bra ihop med andra ämnen. Etnologin kan sägas vara tvärvetenskaplig till sin natur och inom ämnet har man aldrig varit främmande för att plocka influenser från andra ämnen, eller forskare för den delen. På detta är Börje Hanssen och hans avhandling Österlen ett utmärkt exempel på.

Jämför man boken Österlen med en sammanläggningsavhandling från idag är skillnaden ENORM! Ändå antas båda verken representera samma akademiska grad och meriteringsvärde. Det paradoxala är att man då, på 1950-talet aldrig talade om kvalitet, kvalitetssäkring, måluppfyllelse eller något annat som ryms inom begreppet New Public Management. Man levde och andades kvalitet och satsade allt på kunskapen och innehållet. Dåtidens akademi var en utpräglad kvalitetskultur. Idag har vi skapat en kvalitetssäkringskultur. Man kan fråga sig varför vi överhuvudtaget började ARBETA med kvalitet, när det var vad vi hade? Nåväl, låt oss inte vandra längs den vägen, låt oss istället vandra längs minnenas allé, tillsammans med Börje Hanssen.

ÖSTERLEN, (1952), av Börje Hanssen.

Hur ska man börja en presentation av en bok som Österlen? Troligen är det en bok, som man efter endast en genomläsning, inte kan påstå att man förstår helt ut och från alla aspekter. Komplexiteten, uppläggningen, omfånget och det mångskiftande källmaterialet gör det svårt att vara säker på om man förstått allt. Jag upplever det på detta sätt efter att ha umgåtts med boken under en begränsad tid. Jag är imponerad, samtidigt som jag är osäker på om jag förstått. Min största behållning av boken är resonemanget om urban och pagan livsstil.

Jag ska presentera några frågor till boken som jag tycker mig kunna besvara jakande, men det är med stor osäkerhet och vånda.

Är detta en bok som inspirerat Ehn och Lövgren i utarbetandet av deras kulturanalys?

Är det en bok som bryter ny mark för etnologer och utvecklar ämnet?

Är Hanssen en inovatör vad gäller källmaterial för etnologer, även om det är oklart om han var etnolog då?

Är Hanssen en förnyare av etnologiämnet och var det i behov av förnyelse vid denna tid?

Det finns nog fler men det får väl räcka här och nu. Jag kan inte säga att jag vet eller är övertygad om att alla frågorna kan besvaras med ett klart JA, men tror ändå att det ligger något korn av sanning i ovanstående rader.

Om läsaren anar ambivalens i inledningen så är det precis så jag upplever denna bok och dess författare. Jag känner stor sympati för manen och hans mod. Att lägga fram en avhandling som på så många sätt bryter från gängse mönster och som inte klart och entydigt riktar sig till en disciplin, anser jag vara uttryck för mod eller dumdristighet. Han ror ju dock projektet i land och etnologin tar emot honom. Den breda holistiska och tvärvetenskapliga inriktningen ställer stora krav på skiftande kunskaper och tålamod och det verkar Hanssen inte lida någon brist på. Att Hanssen nämner både Weber och Malinowski som huvudinspiratörer skulle kunna ses som en långsam övergång från den tyska till den engelska traditionen eller kanske en syntes mellan dem. Hanssen menar att valet av Österlen möjliggör en analys av ett avgränsat område, men gör det ändå inte så enkelt för sig att han låter geografin avgränsa. Hanssens objekt är människan. Genom hennes uppdelning i sociala klasser eller skikt med olika rumsliga gränsuppfattningar kommer den geografiska gränsdragningen att bli aningen diffus. För att göra det klarare och eliminera risken för missuppfattningar använder sig Hanssen av termer som urban och pagan livsstil istället för att dra definitiva gränser. För att undgå en vilseledande uppfattning av motsättningar mellan människa och miljö använder sig Hanssen av termer som social aktivitet och sociala aktivitetsprodukter. Jag kanske är ute på svag is när jag i min analys av termerna och dess användning tycker mig se spår av dels Weberianska idealtyper och Malinowskisk funktionalism, samtidigt som Hanssen verkar försöka sig på ett brobygge mellan den materiella etnologin och folklivsforskningen. I sin iver att sammanföra element från en rad olika discipliner kan Hanssen omedvetet sägas utgöra den förenande kraft som etnologiämnet behövde och kanske sökte. Man skulle kanske rent av kunna säga att Österlen är en föregångare till Hästslakt och rackarskam, som förmodligen är tydligare i sin prägel av förenare och sammanförare av de båda disciplinerna.

Uppläggningen av texten med noterna vid sidan av den löpande texten, motiverar han med ambitionen att vara tydlig och menar att det är lättare att hitta om noterna ligger i anslutning till det andra. Hanssen menar att det blir möjligt för fler att ta del av den ytterligare dimension som notapparaten är. Han är rädd för att det annars endast blir en minoritet av läsarna som bemödar sig att slå upp dessa. Denna ambition tycker jag är berömvärd, även om den eftersträvade tydligheten kan diskuteras.

Om jag skulle gå vidare med analyserandet och presenterandet av Österlen känner jag att det skulle kräva allt för mycket utrymme, vidare skulle jag behöva mer tid till endast denna bok om jag skulle kunna göra den rättvisa. Jag känner mig mycket osäker på mina insikter i och kunskaper om denna bok. Säkert har många aspekter och analyser i boken gått mig förbi. Jag ser Hanssen som en stor lärofader och beundrargestalt. Hans vilja till förnyelse och hans briljanta teorier kombinerat med en frisk oräddhet placerar honom högt på min lista över etnologiska profiler.

Om det är någon av de klassiska avhandlingarna som jag skulle vilja läsa om idag så är detta definitivt ev av dem. Och eftersom jag köpte den, från ett antikvariat i Stockholm, efter otaliga telefonsamtal (detta var innan internet) så är det bara att luta sig bakåt, sträcka ut handen, och börja. Om det inte vore för dagens effektivitetsjakt hade nedprioriterat diffusa verksamheter som läsning, vilket är svårt att mäta, som gör att man får använda sin krympande fria tid till allt mer av den här typen av aktiviteter. Aktiviteter som borde stå i centrum, men som på grund av kulturella skäl allt mer förpassas till periferin, tillsammans med etnologin och kulturforskningen som uppfattas som onödigt flum.