Etnologins historia 13

Första föreläsningen i etnologi leddes av professor Sven B Ek. Han berättade om sin karriär och om hur han som ung samlat material, på klassiskt sätt, per cykel. Han berättade om sina böcker. Det var med en känsla av overklighet jag lyssnade på vad han berättade om. Det var som minnen av en svunnen tid och från en värld som inte var min. Han var märkbart stolt över sitt livsverk och listan på verk som skrevs upp på tavlan växte. I alla fall jag lyssnade med stora öron, förundrad över den akademiska världens outgrundlighet. Ännu var jag bara en gäst, men det var en tacksam gäst, som antecknade flitigt och som försökte hitta sig själv i det obegripliga.

Sedan ändrade föreläsningen karaktär. Ek blev allvarlig. Och alla i salen förstod av kroppsspråket att berättelsen som rullades upp var plågsam, men en nödvändig pusselbit för förståelsen för ämnet. Den handlade om nästa avhandling på listan. Billy Ehns namn nämndes, fast då hade jag naturligtvis ingen aning om vem det var. Men jag minns att hans namn var laddat, och att det som hade hänt några år innan fortfarande var ett öppet sår. Idag inser jag att akademin är fylld av den typen av prestigestrider.

Inom etnologin hade två skolor utkristalliserats, Stockholmsskolan och Göteborgsskolan. Och striden handlade om hur man ska definiera kultur, som kollektivt medvetande, vilket stockholmarna menade. Eller som människan totala livssituation, vilket Ek och delar av Göteborgsforskarna hävdade. Under D-kursen fördjupades bilden och det stod klart vilket getingbo vi som nybörjare kastats in i. Ek hade varit opponent på Ehns avhandling. Ek som var nestorn på området, den äldre forskaren, ställdes mot den unge, ännu inte fyllda 28 år, Ehn. Och han var inte imponerad. Dessutom kritiserade Ek några år senare den väg för etnologin som Ehn, Löfgren och Frykman dragit upp linjerna för i den klassiska studien, Den kultiverade människan och i teoriboken Kulturanalys. Det var som upplags för strid, mellan det gamla och det nya.

Redan där på den första stod det klart att Ek representerade det gamla. Och det hedrar honom att han bjöd in oss studenter i processen och att vi slapp välja sida. Jag tycker så här i efterhand att jag redan från början fick en objektiv bild av det som hänt, och att Ek utan att be om ursäkt för det han skrivit bekände sig besegrad. Även om han var tydlig med att han inte förstod kulturanalysen fanns den med som en tydlig och självklar del av undervisningen.

Som jag minns det och som jag fått det berättat för mig var det så här. Enmark vill ha en utmaning när han la fram sin avhandling, som var den första vid Göteborgsinstitutionen. Och han valde Ehn, vilket han avråddes från av Ek som befarade hur det skulle kunna sluta. Enmark framhärdade dock. Tyvärr vad arbetet slarvigt genomfört och Ehn påpekade detta. Boken är inte färdig och bör inte släppas fram, sa han. Men Enmark framhärdade. Det fisk utses en utökad betygsnämnd och opponeringen blev en blodig och svavelosande uppgörelse. Det anmäldes extraopponering. Tänk om man fått vara med. Nåväl, det var en storm i ett vattenglas och avhandlingen var inget mästerverk. Enmark blev efter långa diskussioner trots allt godkänd och har efter det visast sig vara akademisk ledare av rang. Först på Bibliotekshögskolan, sedan Högskolan i Halmstad och nu på Försvarshögskolan, dit han handplockats.

MAMMA - PAPPA - BARN (1986). 

Av Romulo Enmark. Jag kommer här att behandla den bok som känns svårast att uttala sig om. Skälen är många, bl.a. den nära anknytningen till Göteborgs etnologiska institution och den minst sagt heta debatt som följde, kombinerat med min egen osäkerhet om vad jag egentligen anser om den. Bokens första del läste jag på A- kursen och tyckte då det var en intressant skildring av en stadsdel i Göteborg som helt förändrats. Ryktena om boken började redan då spridas bland studenterna och mycket av det som tisslade och tasslades i korridoren visade sig inte stämma. På C- kursen kom professor Ek in till oss och föreläste om institutionen och då talade han även om bråket med boken och att det förmodligen påverkat möjligheterna till ekonomiska anslag för etnologen i Göteborg. Det är först nu som jag förmått mig att läsa den andra delen av boken och vad ska jag då säga om den?

Mitt intryck är att denna bok väl avspeglar forskarens personlighet (jag har själv aldrig träffat honom men fått en del berättat "från vanligtvis välunderrättade källor", som jag inte kan avslöja ). Jag kommer inte att bedöma bokens vetenskaplighet, utan koncentrerar mig på min tolkning och upplevelse av hur det kunde bli som det blev. Jag tycker mig se många faktorer som spelar in och det mesta ligger på personplanet men även teoretiska skäl spelar in. Om jag börjar med personen Enmark, så verkar han vara en impulsiv människa med stora ambitioner, som han inte fullt ut orkar genomföra. Lite naiv verkar han också vara, då han bjuder på många gratispoäng. Han utsätter sig för kritik när han ärligt redogör för hur nyckfullt och slumpartat avhandlingen växt fram och det är inte svårt att hitta motiv till kritik. De många möjligheterna till personangrepp och det faktum att avhandlingen säkert inte platsar i etnologins hall of fame, gör den till en munsbit för en granskare med helt annan teoretisk inriktning. Mamma pappa barn är en historiematerialistiskt, historiskt inriktad avhandling. De kritiska granskarna står för en kulturanalytisk inriktning och redan där finns det många frön till konflikt. Till denna redan känsliga situation är det inte omöjligt att personliga motsättningar spelat in. Jag önskar att jag fått vara med då på disputationen och bilda mig en egen uppfattning, det verkar ju som en fullkomligt absurd tillställning. Debatten som följer i RIG ger ju en fingervisning om hur det kan ha låtit. Brösttoner och personangrepp gör debatten het och det är svårt att finna något konstruktivt. De inblandade framstår inte som civiliserade vetenskapsmän, som vill föra en konstruktiv debatt och kontroversen tillför inte ämnet någon ting, anser jag.

Detta för mig osökt in på etnologins övriga debatter som jag närmare i detalj kommer att gå in på nedan. Allt för mycket kraft har lagts ner på att i den sakliga, konstruktiva debattens namn föra in andra saker. Personlig prestige och strävan efter odödlighet, skymmer och försvårar möjligheten att dra lärdom av och utvecklas i läsningen av inläggen som presenterats under etnologins historia. Jag kommer att vara mycket kritisk i min inställning till debatterna och det hänger samman med mina åsikter om personangrepp och dunkla motiv. Samtidigt har jag inte särdeles svårt att se varför det lätt blir som det blir. Trots allt är det nog ytterst få som vill ha det så.

Tänk om jag vetat då hur stor del av vardagen inom akademin som handlar om just debatter och teoretiska skrider och spetsfundigheter? Ännu var jag oskuldsfullt ovetande om hur lätt det är att trampa forskare mitt i karriären på fötterna. Och tur är det, för det är verkligen inte smickrande för vetenskapen. Fast å andra sidan är det inte unikt för akademin.