Kunskap i fokus, eller pengar?

Det är snart jul. Ledigt. Tid för reflektion. Tänker på vad som håller på att hända med akademin, den högre utbildningen och synen på forskning. Jag känner allt mindre igen mig, och förändringen har gått fort. Ju mer jag meriterar mig och ju mer kunskap jag får genom att vara och verka i akademin, desto mindre ansvar får jag, desto mindre egna initiativ får jag ta och desto mindre kan jag styra över mitt arbete. Studenterna ställer allt mer orimliga krav på mig och mina kollegor, att vi ska se till att de klarar sina tentor och får de betyg de anser sig vara värda. Och detta gör de med systemets goda minne, för kundnöjdhet och genomströmning är viktigare än något annat. Lägg därtill en hård ekonomistyrning och effektiviseringshets som tvingar forskningen och undervisningen in i en allt mer rigid mall. Om förändringens vindar fortsätter blåsa bara lite till i den riktningen har vi snart inte någon AKADEMI längre, vi har en vinstfokuserad produktionsenhet bland andra.

Kunskap håller allt mer på att förvandlas till en produkt där formen är viktigare än innehållet, där det är viktigare hur vetandet ser ut och är förpackat än vad det gör och faktiskt kan användas till. Det satsas på stora anläggningar och på sådant som ger rubriker. Akademin liknar därmed allt mer den privata läkemedelsforskningen som bara satsar på det som går att sälja, som mediciner som botar välfärdssjukdomar, och underlåter att forska om sådant som fattiga människor behöver. Allt fler av samhällets basfunktioner flyttas ut på marknaden, dit även politikerna söker sig för att slå mynt av sina kontakter och sin insyn i systemet där besluten tas. Cynismen sprider sig som en farsot och allt fler bryr sig allt mer om varandra och det som ger verklig lycka och leder till ett mer hållbart samhälle. Det vore kanske märkligt om akademin inte följde efter, men eftersom akademin som jag ser på saken utgör en del av försvaret mot dessa och andra än mer hotande krafter (som rasism och andra typer av hat mot allt som uppfattas annorlunda) är det allvarligt.

Igår skrev jag om utvärdering av forskning och jag tänkte fortsätta på det spåret genom att reflektera lite över det svar som Mats Ericson, ordförande i Sveriges universitetslärarförbund (SULF), publicerat på DN-Debatt. Frågan behöver hållas levande, för den hotas hela tiden att skuggas över av annat som händer. Allt mer och allt allvarligare händelser inträffar allt oftare och det rapporteras allt snabbare om det som sker. Förändringstakten ökar och kulturens omloppshastighet halveras i en rasande takt. Det behövs verkligen tid för reflektion!

I dag fördelas cirka 45 procent av lärosätenas forskningsanslag direkt till lärosätena som kan använda dem till långsiktiga forskningssatsningar och till forskarutbildningen. Det betyder att mer än hälften av forskningspengarna måste sökas i konkurrens och att både forskningen och forskarutbildningen har blivit mer beroende av externa bidrag.

Forskarutbildningen som jag gick utbildade mig till forskare. Dagens forskarutbildning lär studenterna hur man skriver artiklar och söker pengar. Kunskapen i fokus, eller pengarna?

Att gå vidare på Alliansens linje att konkurrensutsätta de direkta anslagen är kontraproduktivt. Det ger de enskilda forskarna ännu sämre möjligheter att tänka fritt och långsiktigt, våga ta risker, våga gå mot strömmen, kanske våga gå emot rådande politiska uppfattningar.

Det är bara att fortsätta: Kunskapen i centrum, eller pengarna? Till vad ska vi ha forskare och forskning? Vet vi ens det, eller kör vi bara på utan eftertanke. Låter vi marknaden styra för att det är bekvämt och för att ha något diffust att skylla på om eller snarare när hela systemet brakar samman? Massor av frågor, men inga svar. Det finns ingen som vill ta ansvar och verkligen göra något, allt färre vågar dessutom påpeka att det finns problem. Och under tiden som det käbblas om detaljer fortsätter kunskapen i samhället att utarmas. Betygsinflationen ökar i takt med de privata, vinstdrivande friskolornas överskott. Den högre utbildningen gymnasifieras och snart har vi ingen forskning. I mina dystraste stunder är det där jag hamnar, för allt är verkligen helt annorlunda idag jämfört med hur det var när jag disputerade 2003. Redan då var mycket förändrat, men det är från det tidiga 2000-talet som jag har erfarenhet. Jag drömmer mig inte tillbaka, jag blickar framåt, mot hur det skulle kunna vara. Om kunskapen stod i centrum, istället för pengarna.

Om nu också den lilla skärv av fasta forskningsmedel vi fortfarande har skall utsättas för granskning av vilken nytta forskningen gör eller har gjort då lär riskbenägenheten och nydanande tänkande minska allt mer. Det är tvärtemot vad samhället behöver för att långsiktigt utvecklas väl. Vi får mer forskning om sådant som vi redan vet.

Akademins rum sluter sig om sig själv och allt som sticker ut, som skaver och stör. Kritisk forskning, nydanade forskning, forskning som testar nya metoder och vägar fram hindras av räddhågsna, budgetfixerade, ekonomifokuserande controllers som tvingar den akademiska ledningen att gå i deras ledband. Vad får det kosta är frågan, inte vad har vi att röra oss med för att söka svaret på det vi vill veta? Långsiktig utveckling, förvaltande det (kunskaps)kapital vi fortfarande har, kan förstå och använda, av det syns allt mindre och det tragiska är att förståelsen för kunskapens betydelsen minskat. Ekomomiska riskerar att snart bli det enda språk som vi kan tala. I det samhället vill inte jag leva. Jag kommer att kämpa så länge jag kan för att motarbeta alla krafter som vill att det är tjockleken på sin plånbok som ska bestämma ditt värde som människa.

Det Sverige behöver är en ökning av andelen fast och långsiktig forskningsfinansiering, inte mer kontroll och omfördelning av forskningsmedel i konkurrens. I mer framgångsrika forskningsländer som Danmark och Holland ligger andelen direkta anslag på åtminstone 60 procent.

Vad vi forskare (i alla fall vi forskare som fortfarande sätter kunskapen i centrum) behöver för att bygga en kunskapsnation är en fast och trygg bas att stå på, varifrån vi kan våga ta språnget ut i det okända. Den som inte kan lita på att det finns något att återvända till efter strapatserna i kunskapens okända landskap kommer inte att våga riskera något. Och den som inte riskerar kommer inte att vinna. Att sätta kunskapen i fokus kostar, det är en investering. Det kan gå åt skogen, men den som inte försöker kommer aldrig att lyckas. Det finns inga garantier. Därför är hela systemet med kontroll, målstyrning och utvärdering, hela tanken på en lean production av kunskap byggd på ett grundläggande tankefel. En akademi som inte har kunskapen i centrum är ingen AKADEMI, det är något annat. Högst oklart vad. Så, handen på hjärtat, hur ser det ut idag? Kunskapen i fokus, eller pengar?

Konsekvensen av det här systemet är att dagens högskolelandskap karaktäriseras av osäkra anställningar, jakt på pengar till de egna lönerna och en brist på tydliga karriärvägar för unga forskare.

Osäkerheten sprider sig och gör att allt fler forskare allt oftare satsar på säkra kort. Eller gör som jag, vänjer sig vid tanken på att undervisa på heltid och söka kunskap (det jag på statens bekostnad utbildats till) på fritiden, i frihet. Min forskarutbildning gav mig kunskaper och kompetenser för att FORSKA, inte för att söka finansiering. Idag är det inte den som är bäst på att forska som får möjlighet att forska, utan den som är bäst på att SÖKA medel för forskning. Och inte ens den som är bra på det kan känna sig säker. Ingen ska känna sig säker, det är en medveten strategi. Osäkra människor ifrågasätter inte lika mycket som trygga och säkra. Osäkra människor finner sig i mer och är lättare att leda, klagar inte på ständiga omorganiseringar eller mer administration. Osäkra forskare finner sig i att fokusera pengar, istället för kunskap.

Allt mer av forskarnas tid går åt till att skriva ansökningar om medel för forskning de skulle vilja göra än att faktiskt göra forskningen. Professorer använder i dag en femtedel av sin forskningstid till att söka pengar. Den tiden skulle kunna användas till att producera högkvalitativ och nydanande forskning.

Forskning och kunskap i fokus, eller pengar? Vad menar vi med kvalitet och exakt vad är det man vill uppnå med konkurrensen? Är det ens någon som vet, eller går politiken och akademin på autopilot i enlighet med marknadens krav? Jag är forskare och vill forska, med kunskapen i fokus och med bättre vetandet som enda ordnande och kvalitetsavgörande princip. Hur kan det uppfattas problematiskt i ett land som säger sig värna kunskapen, det går utöver mitt förstånd!

Till skillnad från vad Vetenskapsrådet säger i sin debattartikel leder konkurrenstänkandet till bristande långsiktighet och större ryckighet i lärosätenas planering. Varför skulle mer av samma gamla recept ge ett nytt resultat?

Exakt, varför skulle mer av det som försatt oss i den problematiska situation vi är idag leda till att allt plötsligt blir bättre?

På grund av den rådande situationen inom universitets- och högskolesektorn är jag personligen tveksam till att rekommendera forskarbanan till mina barn, även om jag kan se att några av dem är både lämpliga och intresserade. Det är en varningsklocka om vart vi är på väg – universitetslärarna och forskarna som ett modernt akademiskt proletariat.

Instämmer i Mats Erikssons ord och tillägger att som läget ser ut idag är det bara en tidsfråga innan jag lämnar akademin som jag satsat all min tid och energi på, som jag gett mina bästa år och som jag längtade efter, trodde på och var beredd att försvara med mitt liv. Kunskapen försvarar jag fortfarande och det kommer aldrig att ändras. För kunskapen är jag fortfarande beredd att göra uppoffringar. Men pengarna och ekonomiseringen tänker jag inte försvara, för det ger oss inte bättre kunskap. Pengarna i fokus ger oss sämre hållbarhet, sämre sammanhållning, mindre solidaritet och minskad förståelse för vad som VERKLIGEN betyder något.

Hur vill vi ha det i framtiden, den frågan avgörs idag: Pengarna i fokus, eller kunskapen?