Det här borde vi samtala om, ifall vi verkligen vill ha en akademi där kunskap och kvalitet faktiskt står i centrum. Tio tankar, tio korta punkter om varför det är ett omöjligt och hopplöst uppdrag att försöka målstyra en akademi mot kvalitet.
1. Om det hade fungerat hade systemet inte behövts. Och accepterar vi inte den tanken tvingas vi acceptera att vi faktiskt på allvar menar att forskare är lata människor som bara gör vad de är tillsagda att göra och i övrigt försöker smita undan så mycket det går. På varje forskare som fungerar så (för det finns så klart sådana exempel också, att förneka det vore galet) går det tio som jobbar långt mer än heltid, så den kalkylen går på plus. Betänk att krisen i den svenska skolan kom EFTER att vi började mäta kvalitet. Innan NPM infördes hade vi en skola och ett utbildningssystem i världsklass.
2. Genom att låta högskolor konkurrera med varandra byggs ett system som gynnar forskare och organisationer som satsar mer på vad systemet vill ha än vad som faktiskt fungerar. Och det ger makt åt dem som lyckas i systemet, och systemets kritiker kan avfärdas enligt logiken: Klart ni är missnöjda som inte lyckats. Nytänkande, glöm det! På detta sätt skapas ett självuppfyllande system där placeringen är viktigare än innehållet. Bäst kan man vara även om det man gör inte är bra!
3. Administratörernas och linjeorganisationen får makt över forskarna. Ju mer fokus på verksamhetens ekonomiska resultat desto mer makt får controllers, bibliotekarier och ledningen. Detta är utmärkt för ORGANISATIONEN, men förödande för kunskapen och kvaliteten i forskningen.
4. Kvalitetsutvärderingssystem tvingar kvalificerade forskare med många års erfarenhet att göra saker de inte tror på och utföra uppgifter där de inte kommer till sin rätt. Och detta ska de göra när systemet kräver, inte när det finns tid för det eller när det passar in i verksamheten. Och de får lägga tid på att göra sådant de vet inte fungerar. För det är inte forskarna som bestämmer (se punkt 3).
5. Form går konsekvent före innehållet, för annars har man inget system. Det är en förutsättning för systemet, vilket visar vad som prioriteras. Resultat mer än kunskap och verklig kvalitet.
6. Kunskapsmålen underordnas systemkriterierna. På detta sätt missgynnas konsekvent ny kunskap och oväntade resultat och risken är stor att det som går på tvärs helt osynliggörs, vilket får systemet att framstå som den enda vägen. Systemets vilja att överleva är en gammal och välkänd sanning. Det är en allvarlig fara, som systemet är helt blint för.
7. Forskare och studenter blir ögontjänare och allt mer av det arbete som verkligen leder till kunskap och kvalitet utförs på andra ställen och på andra tider, utanför systemets räckvidd.
8. Verkligt kvalificerade forskare och ledare som sätter kunskapen i första rummet, ledare som litar på egensinniga forskare och som skyddar dem från att ätas upp av systemets kunskapskvarn, kommer att pekas ut som problem av systemet och antingen tvingas lämna det eller underordna sig, vilket påverkar kunskapen och kvaliteten menligt.
9. Vem är det som driver på och står bakom systemet? Vem hyllar det och bemöter kritiken mot det? Inte är det forskarna, i alla fall inte forskare som verkligen vill ägna sig åt kunskapsutveckling. Konsulter, politiker och andra med makt som drömmer om att ha kontroll driver på och blir lyssnade på. Människor som levererar det de lovat på utsatt tid, vilket är omöjligt för en FORSKARE att göra. Det borde ringa varningsklockor här, men dessas ljud överröstas av larmet från konsulterna som satsar allt på att så split och förgöra sina motståndare. Dem som satsar på kunskap och kvalitet är ett lätt byte för dessa hökar.
10. Vad är det som får oss att så lydigt omfamna tanken på att SKOLAN och FORSKNINGEN ska granskas? Vad är det som är problemet som kvalitetssäkringen ska lösa? Varför kan samhället inte lita på forskare som under massor av år och genom hårt slit skaffat sig kunskaper och erfarenheter? Varför kan de inte få använda kunskaperna och erfarenheterna, efter eget huvud? Vi snackar faktiskt om landets högst utbildade. Varför granskar vi inte först alla företagsledare som med GROTESKA löner driver runt från möte till möte med privatplan samtidigt som de attesterar varandras fakturor? Vad tillför de samhället? Och varför får de granska sig själva?
Nuf said. I rest my case!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar