Etnologins historia 5

Nedmonteringen av humaniora och den förändrade synen på kunskap som präglar dagens akademi blir plågsamt tydlig när den kontrasteras mot dels mot min egen studietid, dels mot den äldre etnologin så som den kommer mig till mötes i min D-uppsats. Det är en klyfta som öppnar sig, en avgrundsdjup klyfta mellan det som en gång var och det som är. Kunskapen finns så klart kvar, och kanske hade det ändå inte gått att hitta fler vinklar och vrår på det gamla bondesamhället att undersöka. Möjligen är det så. Men samhällets behov av denna typ av kunskap, nyttan med etnologins syn på mänskligt liv, dess ingångar till och perspektiv på vardagen, dess betydelse kan inte underskattas. Och detta kastar vi utan betänkligheter över bord, offrar vi för kortsiktiga ekonomiska vinster. Det är tragiskt att se vad vi gör mot varandra och med alla år av arbete, med generationer av forskares möda.

SPRIDNING

Spridning som nyckelord har jag valt av några olika skäl, dels är det något som flitigt har undersökts i etnologins historia, det har präglat ämnet under en lång rad av år. Spridningsvägar finns även i ämnets framväxt och jag tänker då på hur nya idéer kommer fram och genom vilka vägar de sprids i etnologins forskarkår. När etnologin börjar intressera sig för spridning av sagor, innovationer eller seder så är det ett tecken på och uttryck för förnyelse. Om man under den första perioden av etnologins historia var inriktad på att samla in allt vad man kom över, så ser jag olika spridningsdiskussioner som ett tecken på mättnad. Man sitter på ett stort material och kanske man redan tömt allmogen på allt eller nästan allt av material och minnen. Det kan väl då sägas vara naturligt att intresset inriktas på själva spridningen. Om man i insamlandet finner skillnader mellan olika regioner är den självklara frågan hur dessa skillnader uppstått. Dessa idéer har inga svårigheter att vinna gehör bland forskarna och debatterna vid denna tiden rör inte om det förelegat någon spridning, utan om orsakerna till denna och vilka kanaler den gått genom.

Efter detta skifte som jag tycker mig se gick tämligen smärtfritt ser det ut som om det finns ett stort antal ingångar lediga till en rad nya avhandlingar och debatterna ser man inte mycket av i vår lista åtminstone. Det är först i festskriften till Sigfrid Svensson som man anar att något håller på att hända. Är det måhända ett generationsskifte på gång? Det verkar åtminstone som om en viss oro och vilja att gå vidare ligger och pyr under ytan. Marken är väl förberedd för det nya, tror jag.

Atlas över svensk folkkultur verkar mer beteckna slutet på en epok än höjdpunkten. Svagheten i denna metod är trögrörligheten och det tidskrävande insamlingsarbetet. Om tankarna och intresset för den sortens kunskap var nya och relevanta vid ingången av arbetet, så tycker jag det verkar som om de var hopplöst förlegade och otidsenliga vid dess fullbordande. Jag ser Atlasverket som ett försök från den första generationen etnologer i allmänhet och Sigurd Erixon i synnerhet att göra sig själva odödliga. Men under ytan händer det saker och många känner sig manade att föra utvecklingen framåt. Fortfarande är det dock de gamla som sitter i toppen och förhindrar spridningen av nya idéer. När den generation som föddes på fyrtiotalet har blivit tillräckligt gammal tvingas nya idéer och metoder fram i en rasande takt. Det sker med en våldsam kraft och etnologin delas upp i många olika läger, debatterna blir häftiga och ibland ifrågasätter man vetenskapligheten i det nya sättet att forska och att presentera rönen. Min tolkning av detta kan kanske uppfattas som en aning lillgammal eller snusförnuftig. Jag tillhör sextiotalisterna och har mycket att säga om min föräldrageneration och dess handlande, på många plan. För etnologins del tycker jag nog att det nya kom allt för fort och med allt för stark kraft. Den generation som bröt sig in i universitetsvärlden ville förändra så mycket och så fort att det i många stycken var förhastade kast och vändningar, tycker jag idag. Risken är att de själva nu kommer att slå av på takten och hålla sina positioner och faran är då att etnologin går in i en ny stagnationsfas. Jag hoppas givetvis att min generation kan skapa väl underbyggda argument för en vettig och sansad förändring av ämnet. Med en sansad debatt om inriktningen och med lagom motstånd från den etablerade gruppen kan man utnyttja gamla kunskaper och erfarenheter på ett positivt sätt. Jag menar att det måste ske en spridning av nya bra idéer som ges möjlighet att slå rot och växa sig starka utan att personlig prestige och gamla auktoriteter sätter käppar i hjulet. Att förändra så mycket under så kort tid kan, även om tanken är god, ställa till med mer negativt än positivt. Nu vill jag dock inte säga att så varit fallet i etnologin, förändringarna och det nya, var det som jag själv upplevde i början som mest positivt och det som fångade mitt intresse och höll mig kvar. Men behovet av bra kanaler och en god miljö för spridning av nya idéer kan inte underskattas om ett ämne ska kunna hänga med i utvecklingen och locka till sig nytt friskt blod, med nya idéer.

Nu är det nog bäst att jag hejdar mig och fortsätter i den sansade takt som jag själv förespråkar. Jag kan kanske avsluta detta stycke och skapa en mjuk övergång till nästa genom att framhålla Sigfrid Svensson som ett föredöme. Han kan fortfarande på sin ålders höst försvara sig och sina idéer med värdighet och utan att bli patetisk.

Först kom det nya. 68-genaretionen ville rensa ut och skapa nytt. Sedan, när allt inte blev som de önskade och drömde om, vände de kappan efter vinden och riktade sitt intresse mot finansmarknaden och kortsiktiga ekonomiska vinster. Humaniora ansågs inte lönsamt och när pengar är allt kan man utan vidare kapa banden. Ja, det är en bitter, medelålders man som skriver detta, som vill få ur sig sin frustration. För inte kunde jag där och då ana att jag skulle sitta här och nu och skriva detta. Men så är det, framtiden är öppen, alltid fundamentalt öppen. Vi får det samhälle och den akademi vi förtjänar, för det är vi som bestämmer, i handling, hur det ska bli. Så har det alltid varit. Forskning visar det, humanvetenskaplig forskning!