På samma sida, för bättre kunskaper

Något har hänt, eller kan komma att hända. Kanske är vi på väg ut ur kunskapens mörker, kanske har det redan vänt. Kunskapen i centrum har jag värnat länge, har jag ropat mig hes efter. Nu här under hösten ser jag dock tecken på att det rör på sig. Vi är många som ser problemen. Framförallt är vi många som vill göra något åt saken. Jag blir glad när jag läser vad Johan Alvfors (vice ordförande i SFS) skriver som svar på artikeln på Brännpunkt i början av december, under rubriken: Vi har fått nog av rankingar. Det som gör mig glad är att hans text och tankar tydligt visar att studenterna och vi lärare spelar i samma lag, att vi vill samma sak och har samma intressen.

Jag var kritisk till det Alvfors sa när han talade på NU2014-konferensen här tidigare i höstas, men i det han skriver på Brännpunkt kan jag bara instämma. Så här vill jag jobba, på samma sida, tillsammans och med KUNSKAPEN i centrum. Bara så kan Sverige bli en nation som inte bara delar ut Nobelpris och lever på minnen av fornstora dagar, utan faktiskt skapar något av bestående värde. Med fokus på ranking och examina, betyg och genomströmning är inte kunskapen i centrum och lärandet blir ytligt, därför håller jag med om att vi har fått nog av rankingar. Vi har fått nog av och måste göra upp med den kunskapsfientliga synen på utbildning.

Sveriges förenade studentkårer, SFS, hoppas att universitetskansler Harriet Wallbergs förslag, som ännu inte är färdigt, kommer att väga in faktorer som är viktiga för studenterna, så som att utbildningar ska ha en vetenskapligt underbyggd pedagogik och att studenternas lärande ska stå i centrum. Sverige kan då äntligen få ett kvalitetssystem som sätter utveckling i första rummet och som studenterna kan känna förtroende för.

Har vi kunskapen i centrum, både vi lärare, studenterna och hela högskolesystemet, kommer det som är bra för studenterna att även vara bra för oss lärare, och vice versa. Ingen äger kunskapen, den kan bara värnas, utvecklas och göras saker med. Kunskap bör inte rangordnas, speciellt inte efter en enda måttstock. New Public Management är inriktat på resultat, på form och mätbarhet och det fungerar i produktionsverksamheter, men är det utbildning man sysslar med, är det kunskap som är målet bör varken studenterna eller lärarna utvärderas efter sådana kriterier. Utveckling ska stå i centrum, håller med om det. Jag vill se ett kvalitetssystem, som främjar framväxten av en kvalitetskultur på landets högskolor, istället för det system för kvalitet som haft som tyvärr bara främjar en kvalitetsmätningskultur.

Så fort en organisation ställs mot en annan organisation, så fort positionen på skalan sätts i fokus riktas all uppmärksamhet dit, till mätandet och det som mäts. KvalitetsMÄTNINGskulturer har inte kunskapen i centrum, utan det som mäts och det är aldrig kunskap, för kunskap är en ömtålig kvalitet som passar synnerligen illa att mätas. Därför är det bara en kvalitetskultur som kan garantera att kunskapen blir den bästa. Och jag ser i artikeln av Alvfors frön till något sådant. En kvalitetskultur är en kultur som värnas av alla som finns och verkar på högskolan, och det är en utveckling som hindras av NPM, men främjas av andra sätt att utvärdera högre utbildning.

I utredningens uppdrag står att det nya systemet ska uppfylla kraven i det europeiska ramverket för kvalitetssäkring, ESG. I motsats till vad Hägerland och Maurits påstår skulle detta inte vara möjligt att åstadkomma inom det nuvarande systemet. Även om dagens system har varit kvalitetsdrivande inom vissa områden har grundläggande förbättringar har uteblivit. Problemet är bland annat att så mycket vikt läggs vid studenternas examensarbeten, utan att ta hänsyn till viktiga aspekter som examinationens kvalitet och utbildningens upplägg. I stället för att mäta kvaliteten på utbildningarna mäts kvaliteten på studenterna.

Examensarbeten som grund för utvärdering av högre utbildning gynnar den som ska utvärdera, den som granskar. Varken de som ska granskas eller kunskapen, innehållet i utbildningen, gynnas av det sättet att se på kvalitet. Genom att bara fokusera på examensarbeten gör studenter och lärare till fiender, för om studenterna inte lyckas drabbas lärosätet och i förlängningen även studenterna. Bakom alla uppsatser finns det en historia och människor. En mindre bra uppsats kan vara resultatet av en enorm bildningsresa, som fortsätter livet ut. Och en bra uppsats kan vara toppen på en kunskapsutvecklingskurva. Inget av detta tas det det hänsyn till i nuvarande sätt att mäta "kvalitet", och jag skriver det ordet inom citattecken för det är inte KVALITET som mäts, det är graden av disciplin och regelföljande. Så främjas inte kunskap och livslångt lärande, vilket är vad högskolor och universitet ska jobba med. Och det ligger i både studenternas och lärarnas, men framförallt kunskapens, intresse att detta uppmärksammas och att det nya kvalitetssäkringssystemet får ett sådant fokus.

Hägerlunds och Maurits kritik tycks framförallt handla om en brist på förtroende för att lärosätena ska kunna ta större ansvar. Vi studenter menar att det är den enda rimliga vägen. Om man inte litar på att lärosätena själva, med hjälp av externa peers och kritiska studenter, kan förbättra sina utbildningar - vem tror man då kan göra det?

Exakt, om vi som nation inte litar på forskarna och lärarna på landets högskolor, som ansvarar för kunskapsproduktionen, vem kan vi då lita på. Min krönika i Curie handlar om detta och det kan inte nog poängteras. Vill vi verkligen ha ett system där politiker eller näringslivet bestämmer vad som är kunskap och kvalitet? Det skulle innebära ett paradigmskifte och DET hör jag ingen tala om behov av, men det är detta som frågan handlar om och kritiken bottnar i. Det ligger i både lärarnas och studenternas intresse att utbildningen verkligen genererar kunskap och att den håller hög klass. Varför skulle man inte kunna lita på oss? Idag, när vi på grund av direktiv från politikerna skapar en kvalitetsmätningskultur finns inga incitament att värna kunskapen, men det förslag som håller på att utarbetas ger oss faktiskt sådana.

I stället för att ifrågasätta sin egna och sina kollegors förmåga till kritisk granskning, som de för övrigt litar på när det gäller utvärdering av forskning, borde Hägerland och Maurits fokusera på hur ett nytt kvalitetssystem kan utmana strukturer som påverkar studenters tillgång till utbildning av hög kvalitet. Det handlar till exempel om lärares möjligheter att använda genomtänkta pedagogiska upplägg och resurser att utveckla kurser.

Frihet under ansvar, tillit och kunskapen i centrum. Hur svårt kan det vara egentligen?