Dagens Nietzsche, om forskaren som spegel och verktyg

Fortsätter reflektera över bilden av forskaren, idag med utgångspunkt i Friedrich Nietzsches ursinniga kritik av honom. Och med tanke på hur dagens forskningspolitik ser ut och vilka krav som ställs, inte på forskare som individer, men på forskare som vill forska med stöd från EU eller de statliga forskningsråden, blir Nietzsches ord och tankar till viktiga påminnelser om vad det är för människa vi håller på att skapa. Enligt lagen är forskaren fri att själv utforma sin forskarfråga och den skrivningen är svår att ändra på, för då skulle det bli uppenbart för alla att samhällets behov av kunskap styrs uppifrån, av dem som har makten. Därför är forskaren fri, men det är en frihet som inte betyder särskilt mycket i praktiken eftersom det krävs tid och pengar att forska. Tid kostar pengar och pengar för forskning söks i konkurrens, för kvalitetens skull, vilket gör att bara de "bästa" får möjlighet att forska. Stöd ges till de mest kompetenta forskarna och de mest angelägna projekten, det är i alla fall så makten vill att det ska uppfattas. Forskningen ska vara objektiv, men med tanke på hur medlen fördelas och vad som är möjligt att göra som forskare, om man vill få fortsatt stöd och förtroende, är det en utopi. Vem är då forskaren och vad är det för egenskaper som premieras? Nietzsche hade när han satte sina tankar på pränt ingen aning om hur väl beskrivningen stämmer in på hur det ser ut i praktiken idag.

207.

[...] Han är bara ett verktyg, låt oss säga: han är en spegel, -- han är inget "självändamål". Den vetenskapliga människan är verkligen en spegel: van att underkasta sig allt som kan bli till föremål för kunskap, utan att förnimma någon annan lust än den som själva kunskapandet, "återspeglingen" ger, -- han väntar till dess något dyker upp och utbreder sig sedan så stilla att inte ens lätta steg och förbiilande eteriska andar tillåts passera oförbemärkta över hans glatta yta och hud. Det som ännu återstår honom av personlighet förefaller honom tillfälligt, ofta godtyckligt, ännu oftare störande: så till den grad har han förvandlat sig till genomgångsrum och återspegling av främmande gestalter och händelser. 

Då var sambandet mellan forskning och pengar inte lika tydligt, men underkastelsen blir inte mindre när forskningen och akademin ekonomiseras. Forskare som enligt lag är fria blir i praktiken lydiga verktyg, med nuvarande forskningspolitik. Forskare förvandlas till speglar för makten som bestämmer vilka kunskaper samhället behöver och som får som de vill eftersom forskning kräver resurser för att ge svar. Och forskning som inte kräver resurser, såsom humanvetenskaplig forskning, filosofi och andra kritiskt, analytiska vetenskaper, som inte är beroende av partikelaccelleratorer, svepelektronmikroskop eller enorma databaser, den forskningen motarbetas på en rad olika sätt, till exempel genom att påtvingas publiceringsstrategier hämtade från naturvetenskapen.

Forskare belönas med Nobelpris, pengar och ära för sin lojalitet och är fullt upptagna med att bygga nätverk, debattera och konkurrera med andra forskare samt jaga medel, publikationer och citeringar. Ett slags tomhetens triumf, är det vad vi ser och skapar? Är det så vi använder medlen som finns för forskning, för att säkra samhällets långsiktiga kunskapsbehov? Mycket talar för det och därför är Nietzsches ord väl värda att reflektera kring. Jag värjer mig som den trogne läsaren vet mot att förvandlas till en spegel, ett lydigt verktyg för makten och marknaden, för jag tror inte det leder till ett hållbart samhälle. Jag värnar min lagstadgade frihet, även om den kringskärs allt mer för varje år. Jag underkastar mig inte. Jag söker kunskapen där den finns och följer den dit kunskapen tar mig och jag värnar min personliga integritet lika mycket i forskningen som i privatlivet. Jag strävar efter att vara mer filosof än forskare och finner liksom Nietzsche det olyckligt att all forskning dras över samma kam (även om jag har lite svårt för hans karakteristik av filosofen).

[...] Då man så länge förväxlat honom med filosofen, med kulturens caesariska betvingare och våldsmänniska: så har man tillerkänt honom alldeles för stor ära och bortsett från hans väsentligaste egenskap, -- han är ett verktyg, ett stycke slav, om än det mest sublima slags slav, i sig emellertid intet -- presque rien! Den objektiva människan är ett verktyg, ett kostbart, ömtåligt och lättrubbat mätverktyg och spegelkonstverk som man bör skona och hålla i ära; men hon har inget mål, ingen ut- eller uppgång, ingen komplementär människa i vilken den övriga tillvaron rättfärdigar sig, inget slut -- och ännu mindre en början, en konception och första orsak, inget massivt, mäktigt, i sig själv rotat som vill härska: fastmer en bräcklig, utblåst, fin och rörlig gjutform som först måste vänta på något slags innehåll och värde för att så kunna "gestalta sig" efter det, -- som regel en människa utan halt eller innehåll, en "oegennyttig" människa. [...]

Idag finns en allt mer uppenbar risk att forskning förvandlas till beställningsverk och forskaren blir då ett verktyg, om och när hen okritiskt underkastar sig rådande förhållanden. När politiker säger att det saknas kunskap om det eller detta, kan det mycket väl följas av en utlysning av medel och om forskare nappar på bytet och ger makten den kunskap makten vill ha, det vill säga lydigt utför sitt arbete utan att reflektera över hur kunskapen kommer att kunna användas, då förvandlas forskaren till en spegel, ett verktyg. Och med tanke på hur mycket artiklar som skrivs och hur viktigt det är för forskares karriärer att publicera sig finns det egentligen ingen gräns för maktens möjligheter att få som de vill, det vill säga legitimitet för sina åsikter.

Forskningens mål borde vi tala mer och oftare om, kunskapssökandets syfte. För om vi forskare inte gör det kommer ingen annan att göra det och då är risken stor att vi offrar vår lagstadgade frihet för pengar. Jag vill i alla fall inte bli ett verktyg för något annat än bättre vetande, ett mer hållbart samhälle, demokrati och alla människors lika värde och möjlighet att skapa ett bra liv för sig själv.