onsdag 5 september 2012

Svensk forskningspolitik, och relationen mellan kontroll och upplösning

 Har föreläst om juridik idag, vilket jag finner oerhört intressant. Och jag slås dessutom allt mer av hur väl min kulturvetenskapliga kompetens, skolning och kunskapssyn passar för ämnet, även om jag på inget sätt är någon juridisk expert. Men vi lever i ett rättssamhälle, och juridiken är det fundament allt annat vilar på. Lika inför lagen är vi kanske inte alltid, i praktiken. men det är lagen och är det instrument vi är hänvisade till om vi anser oss orättvist behandlade. Och via demokratin är vi dömda att lyda, oavsett hur vi ser på saken eller anser i frågan. Lagen gäller alla, och vi har ett ansvar att sätta oss in i den och försöka förstå. 

Lagen kräver omsorg och engagemang från så många som möjligt, för utan intresse blir den obsolet. Juridiken är således ett utmärkt exempel på detta med sammanhållning och upplösning, för i samma stund som ingen bryr sig upphör lagen att gälla, i praktiken. Vi måste tro på lagen för att den skall äga giltighet, i praktiken. Det är praktiken och intensiteten i engagemanget det kommer an på, inte bokstaven eller politikerna som stiftar och modifierar texten. Håller med Ann-Helen, som skriver som kommentar på det förra inlägget,
Jag fortsätter på kontroll/upplösning-spåret - så centralt, och intressant att fundera på. Kan människor annat än kontrollera/hålla samman?
Vi kan inte det, blir mitt svar. Bara genom kontroll och sammanhållning, genom att ge upp en del av vår autonomi går det att vara fri, som människa (med allt vad man lägger i det begreppet, alternativet är att leva ensam, i skogen, helt utan kontakt med andra). Människa är ett kollektivt fenomen, helt enkelt. Utan gemenskap och sammanhang är det meningslöst att tala om begreppet människa. Det kräver att man är fler som delar på, vad man nu vill och behöver dela. Och för att detta skall kunna fungera praktiskt krävs sammanhållning och kontroll. Upplöses detta, försvinner samhället och kulturen som sand mellan fingrarna. Kontroll är en förutsättning, för allt det vi känner igen och tar för givet, i livet och vardagen. Ann-Helen fortsätter.  
Jag kan inte komma på något exempel på "strävan till upplösning", som inte skulle handla om att hålla något annat samman. Då handlar upplösning (den slags upplösning som människor ägnar sig åt) om att befria, förnya genom att rena, rensa, ordna - och är inte allt det där renandet, vad vi samtidigt menar med "att kontrollera"?
Sätt etnisk framför rena, rensa och det blir uppenbart att det finns ett pris kopplat till alla sådana strävanden. Människan är dömt till komplexitet, och oavsett hur svårt det än är att förstå detta eller bemästra insikten och hantera komplexiteten praktiskt, så är det ett livets faktum att det är komplext. Detta kan vi acceptera, eller förneka, men oavsett hur vi gör kommer vi att tvingas hantera verkligheten. Görande, och konsekvenser: Alltid, överallt. Det är vad allt gör tillbaka på. 
Kanske det här har att göra med att grundvillkoret är upplösning (ytterst, döden), och genom livet, försöker alla på något sätt finna mening - vilket bara kan nås kollektivt, i interaktion med andra och annat, genom att "hålla samman" något och samsas om något, blir man någon.
En lysande beskrivning av den paradox vi människor har att hantera. Den kulturvetenskap jag brinner för och som jag aldrig upphör att fascineras över är den vetenskap som handlar om att bemästra denna typ av problem. Komplexitet och paradoxer är oundvikliga, det måste man acceptera om man skall kunna resonera kring frågor som rör kultur. Det är inte ett problem som skall lösas, det är själva förutsättningen för den fortsatta kollektiva tillblivelsen. Allt hänger ihop med allt annat, och det finns ingen utsida. Basta! Då håller det inte att närma sig världen med hjälp av förenklingar. Därför borde det vara ett krav och en nödvändig kompetens bland politiker, att kunna förstå och hantera komplexitet.

Hur ser det ut i politiken? Hur är det med insikterna om och kompetensen att hantera, komplexiteten och alla paradoxer som alla politiska beslut förr eller senare mynna ut i. Hur tänker man egentligen, och vad får det för konsekvenser, för samhället, för forskningen och framtiden, ytterst. För oss alla som lever i och delar det sammanhang som känns igen som Sverige? Läser vad Henrik Berggren skriver i DN, till exempel, och förfäras även om det inte är någon nyhet direkt.
Men efter tjugo år står det tämligen klart att vi har misslyckats med dessa målsättningar. Och problemet är den naiva tron att politiker kan skapa god forskning med en pengapåse och barnkammartjatter om kvalitet och excellens.
Vi har misslyckats, det är sant. Vi, alla vi som bor och verkar i Sverige är det som bär ansvaret för det samhälle vi har att förlita oss på. Vi har valt politikerna, och vi får det samhälle vi förtjänar. Men det kunde varit bättre, det kan bli bättre. Om bara fler bryr sig om, intresserar sig för, och engagerar sig i samhället, det kollektiva, varandra. Enkelt är det emellertid på inget sätt, men just därför viktigt att vi har kompetens personal på samhällets nyckelposter.
Det finns inga enkla förklaringar till hur god vetenskap och innovativ forskning uppstår. Men det finns en del historiska erfarenheter. En av de viktigaste är den amerikanska forskningens framgångar mellan 1950- och 1990-talet.

Naturligtvis spelade nationellt fördelade resurser och politiska satsningar en roll också i USA. Men den viktigaste förklaringen till framgången var de starka, självständiga amerikanska universiteten som skapade en dynamisk, intellektuell kultur.
Ansvariga politiker i Sverige gör allt för att misskreditera högskolorna, som skulle kunna bli/vara just det, starka, självständiga, dynamiska. För det krävs tillit, mindre kontroll men strängare resultatredovisning. Handling och konsekvens, engagemang och tillit. Visioner och en tro på att alla gör sitt bästa, om man bara litar på dem. Kontrollen finns där, och den är effektiv. Kontroll behöver inte införas, vilket har argumenterats för ovan. Vad som behövs är istället marginaler och utrymme, tid för eftertanke och ökade möjligheter till spännande möten. Som på universiteten i USA. Om det ger Nobelpris kan ingen veta, men det har fungerat där, tidigare.
När Jan Björklund talar om forskare kan man få för sig att han syftar på ett konstigt djur som äter pengar och skiter vetenskap. Men forskare bor inte i laboratorier och på arkiv dygnet runt; de älskar, har familjer, umgås och har – tro det eller ej – ofta andra intressen än den egna vetenskapen.
Forskare är också människor, liksom för övrigt också alla andra medborgare. Och samhället bygger vi tillsammans. Därför är det avgörande att så många som möjligt ges möjlighet och utrymme att engagera sig, att så många som möjligt får utlopp för sina intressen, och litade på. Det är allmänt känt att dem som arbetar med det de brinner för oftast arbetar för mycket, och för länge, att man har svårt att stänga av. För att man trivs. Alldeles utan kontroll, eller kanske just för att kontrollen är minimal, för att kontrollen redan finns där, default. Värt att fundera över, speciellt eftersom det är rön med stöd i forskning, till skillnad från rådande politik som bygger på politiskt önsketänkande. Berggren igen.
Det är därför de stora amerikanska universiteten är så attraktiva för forskare från hela världen. Naturligtvis är lönerna ett lockbete. Men det handlar lika mycket om en stimulerande miljö där det finns intressanta intellektuella från alla fält, beundrande och intresserade studenter, ett brett kulturutbud och kanske framför allt en miljö som bejakar nyfikenhet och kreativitet.
Stimulerande miljöer tenderar att främja kreativitet, liksom tillit och marginaler och det faktum att man får misslyckas. Inget av det finns i dagens forsknings och utbildningspolitik. Klart att den inte fungerar då, av lätt insedda skäl. Ändå fortsätter man, envist. Obegripligt, men möjligt eftersom engagemanget i samhället ser ut som det gör.Ett annat samhälle är möjligt, om bara tillräckligt många vill.
Lustigt nog tycks det individualistiska USA ibland ha en bättre insikt om vikten av en god vetenskaplig miljö än Sverige. Svenska politiker tror att mer pengar till forskningsbyråkrater i stället för till universitet och högskolor kommer att ge excellens, kvalitet och innovation. Vilken humbug.
Humbug. Håller med. Och lägger samtidigt märke till att det aldrig kommer an på antingen det ena, eller det andra. Överallt och alltid handlar det om samverkan mellan olika faktorer, i spänningsfältet mellan kontroll och upplösning. Kollektivism och individualism. Alltid någonstans mellan.

2 kommentarer:

Daniel sa...

I skoldebatten har man kunnat notera genom åren att skolministern varit aktiv i att underkänna alla led, från kommunerna, skolledning, lärare och till och med svenska elever, för att sedan själv kunna erbjuda sina egna handfasta politiskt motiverade ideal.

Ett exempel på hur kontroll kan bli det överordnade målet framför alla andra när bildnings- och ordningsprinciper i politiken inte passar med verkligheten.

Relativisering av en hel yrkeskårs kompetens blir till förutsättning för ny politiskt motiverad kontroll.

Jag tycker det knyter an till det Ann-Helen skrev om att upplösning ofta leder till ny kontroll.

Många kan inte tillåta sig själva leva i ovisshet och tillit. Strukturen och gränserna blir då viktigare än kunskaperna och kunnandet. Vi vill då alla "få rätt" istället för att "förstå".

Ann-Helen sa...

Jag tror att i alla projekt (inkl. de politiska) riskerar projektet att ta kontroll över projektarbetarna, istället för tvärtom. För det första byggs projekt ofta på att en bild av en verklighet i förfall målas upp, mot vilket projektet på ett självklart vis framstår som en lösning (mot bakgrund av upplösning, presenteras en ny, behövd, kontroll). För det andra, så binds folk till sina projekt genom de investeringar de gjort (ära, anseende, tid, energi, pengar). Om projektet inte fungerar som det var tänkt, så kan det tolkas som ett bevis på att det var just så illa ställt som man hade tänkt från början. Med tiden blir det allt svårare att problematisera det egna projektet utan att det upplöses, och externa förklaringar till misslyckandet söks (genom mätningar, t ex), som motiverar nya försök. Ett sådant projekt är bräckligt (i att det ständigt utmanas) men seglivat (i att det ständigt försvarar sig för att stärka sig, hålla sig samman). Sådana gånger kan hjälp behövas, för att förmå "rikta om" projektet.. en flyktlinje.