Undantag eller normalitillstånd?

Nyhetsflödet har en tydlig riktning i dessa dagar. Kriser, avslöjanden om slöseri och bristande rutiner samt partsinlagor där enskilda aktörer anser sig förfördelade eller missförstådda. Rop på åtgärder, krav på avskedanden, begäran om resning med målet högre eller lägre straff. Är detta exempel på undantag, eller är det normaltillstånd? Det senare, hävdar jag. Kulturchef samhällen är processer som kännetecknas av att de befinner sig långt ifrån jämvikt. Då blir perioder av lugn och ro, överblick och trygghet undantaget, och krisen regeln. Och det är viktigt att den insikten accepteras och tas i beaktande. Förnekande av tingens ordning leder bort från, inte till hållbarhet.

Tillsammans, samverkan, ömsesidiga processer av tillblivelse. Det är ord som används ofta här på Flyktlinjer. För att det är viktigt att lära sig se att ingen aktör är en ö, allt och alla är delar av samma sammanhang. Förändring är en del av normaltillståndet, och interaktion är nödvändig för att få något gjort. Tankar, ting, teknologi och människor är mer lika än olika. Och slumpen är en faktor som alla gör bäst i att inte förneka, men lika illa är det att försöka räkna med det oväntade. Överhuvudtaget är alla strävanden efter kontroll problematiska. Tillblivelseprocessen som allt och alla är en del av och bestäms genom är icke-linjär.

Ovanstående är insikter jag skaffat mig under åren i akademi. Först som student, och sedan som forskare och lärare. Jag vill sprida insikterna av olika orsaker, dels är jag oroad över den utbredda bristen på förståelse i samhället, för de grundläggande premisserna och logikerna som reglerar processen av tillblivelse och som bestämmer vad som blir möjligt och vad som blir problematiskt att göra för att rätta till problemen man ser. Dels vill jag visa att det går att förstå nuläget, att det finns kunskap och förståelse som kan användas för att bygga ett hållbart samhälle. Dels vill jag visa på hur makt och kunskap hänger samman och att det medför att användbara insikter hålls tillbaka. Jag arbetar kontinuerligt med att fördjupa och bredda förståelsen för sammanhangen som jag och alla andra är del av. Och ju mer jag lär och inser, desto tydligare blir insikten om hur lite vi människor vet och förstår, egentligen.

Paradoxalt nog är det bara genom att släppa på kontrollen och att ge som man kan kontrollera och få. Samhällen och kultur kan aldrig styras mot bestämda mål, och generositet är ingen garanti för återbäring. Det måste man förstå, men gör man bara det finns en hel del man kan göra. Det går till exempel att sträva mot visioner, och om man bara ger sådant man ändå inte är beroende av eller behöver för sin akuta överlevnad kommer man inte att sakna något viktigt. Det är kunskapen jag har och vill sprida.

Världen blir till i handling, i och genom det stora flertalets agerande och interaktion. Och processerna av tillblivelse kan därmed inte bli annat än komplexa. Därför leder också strävan efter kontroll, när den satts i verket överallt, till minskad kontroll. När marginalerna tightas till och alla håller på sitt ökar misstänksamheten generellt och den leder till egoism. Fullkomligt naturligt, självklart. Men lika fullt är det en låsning som är oändligt mycket lättare att se och förstå, än att göra något åt.

Detta är kulturvetarens dilemma, att se och förstå, men att ändå stå lika handfallen inför världens oöverblickbarhet som alla andra. Och i ett sammanhang där vetenskapen förväntas leverera svar på och lösningar som kan omsättas i mål, vilka kan genomföras uppifrån, där blir situationen för kulturvetaren lätt ohållbar. För mot allmänna krav och utbredda vanföreställningar finns ingen kunskap i världen som fungerar. Kris däremot, kan fungera. Nöden är uppfinningarnas moder. Vad har vi att förlora, liksom?

Hopp, och tillförsikt. Mycket mer finns inte att hänga upp världen på. Det är där lösningen finns, i den stora massans övertygelse om att det kommer att bli bättre. Finns bara den tron, då återstår bara arbete, kollektivt arbete, och tid. Tro, hopp och uthållighet. Svårare än så är det inte att bygga ett hållbart samhälle. Enkelt är det emellertid aldrig. Det är insikten jag vill åt och försöker förklara och sprida på bloggen. Insikten om att det är tron på enkla eller smarta lösningar som försatt oss i den situation vi befinner oss i, globalt. Förstår vi det, ja då är halva jobbet gjort.

Lösningen är svår och komplex, men samtidigt enkel att peka på. Fler samtal om visioner, lite mer tillförsikt och tillit, minskad kontroll, och en förståelse för att världen består av mer än människor och att allt och alla påverkar varandra. Samt, insikt om att det finns ingen utsida varifrån hjälp eller lösningar kan hämtas, eller dit problem och avfall kan förpassas.

Det finns bara ett gemensamt och föränderligt här och nu, och det är ur detta som framtiden blir till. Det är kanske inte det svar politiker, företagsledare eller allmänhet vill ha, men det är det svar vi kan ge. Vi som studerat frågan och problemets förutsättningar. Det är resultatet av många forskares gemensamma arbete. Är man kritisk till svaren man får kan man fundera över följande: Har vi det bra idag? Verkar vi leva i ett hållbart samhälle? Och vore det bättre om forskare ljög, för att ge folket vad folket vill ha?