Lärdomar att dra, konsekvenser att iaktta

Hur bygger man ett hållbart samhälle, där så många av medborgarna som möjligt har chansen att bidra till det allmänna med så mycket som möjligt av sina kunskaper och kompetenser, och där klyftorna mellan dem som har det bäst och de som har det sämst är så små som möjligt. Det är om detta som kampen står, i politiken och inom vetenskapen om samhället och människorna. Det ser jag som mitt forskningsområde, och där kommer mina kunskaper, kompetenser och intressen till bäst nytta. Det är när jag får arbeta med den typen av frågor och sådana problem som forskaren och privatpersonen Eddy Nehls kommer till sin rätt och utnyttjas mest effektivt. Låt mig börja med att säga det. Och låt mig sedan konstatera att det är spännande dagar detta, för alla oss som är intresserade av och ser nyttan med kulturvetenskaplig kompetens.

Kulturvetenskapen dras ofta i smutsen av ansvariga. Ämnet är ett organisatoriskt problembarn och efterfrågan på den typen av utbildning är liten, i alla fall på små högskolor. Ändå talar allt för att kunskaperna och kompetenserna som finns inom ämnet är oundgängliga för samhällsbygget, för hållbarhetsarbetet och för att uppnå de mål som sätts upp, kollektivt. Ekvationen går inte riktigt ihop, vilket den aldrig gör. Inga kulturella ekvationer går ihop, någonsin. Så rent intellektuellt är det inga problem för någon med bara elementära insikter i ämnet kultur att förstå varför det blir så här. Ändå är det oerhört frustrerande att lite från sidan (eftersom kulturvetarna tvingats ut ur det akademiska finrummet) tvingas iaktta hur självgoda snillen spekulerar om saker de inte förstår, och trots att alla tecken pekar åt samma håll, mot att de har fel får de fortsätta och blir tagna på allvar.

Frustrerande är det också att bli uppmärksammad på det som sker inom den statliga förvaltning som hanterar kulturvetenskapligt relevanta frågor, och hur arbetet går på tvärs med allt man vet. Dagens pappersutgåva av SvD bjuder på högintressant läsning, om än frustrerande för en kulturvetare. Uppslag två, där Ledaren finns till väster och Brännpunkt till höger, innehåller två aspekter av samma sak, och visar hur vi människor fungerar; hur kultur fungerar.

Ledaren handlar om Jens Stoltenberg och efterspelet till händelserna på Utöya förra året, i ljuset av 22 juli-kommisjonens rapport. Där (i Ledaren) står följande att läsa.

Polisen hade möjlighet att komma snabbare fram till Utøya och hade kunnat rädda min dotter, säger en mamma. Det är svårt att leva sig in i hur det känns att som förälder få den vetenskapen svart på vitt. Efter 22 juli-kommisjonens granskning av terrordåden i Oslo och på Utøya 2011 är det dock just detta som anhöriga tvingas leva med.

Rapporten är en svidande vidräkning med hur staten sviktade. Reaktionerna har förstås blivit väldigt starka. Mot bakgrund av blottläggandet av inkompetens, brist på genomförande av fattade beslut och fullföljande av beredskapsplaner, kräver tidningen Verdens Gang att statsminister Jens Stoltenberg avgår. Den tidigare Høyreledaren Kåre Willoch (som också lett den norska Sårbarhetsutredningen) instämmer i kravet med konstaterandet att ytterst ligger ansvaret för den nationella beredskapen hos statsministern.

Med facit i hand framstår det som ofattbart att inte mer gjordes innan för att stoppa det som hände. Med facit i hand är det enkelt att resa krav på avgångar från ansvariga och det är lätt att se att det skulle ha kunnat förhindras. I efterhand vet man, alltid. Framtiden är emellertid alltid öppen, och det är vad man gör med vetskapen man får som är det viktiga. Att kräva Stoltenbergs avgång är befängt, liksom det ofta är i denna typ av situation. För det innebär att den ansvarige som har turen att slippa det oväntat oväntade på sitt pass hyllas och den som har otur dissas, allt annat lika. Slumpen styr då på ett sätt som ingen annars anser rimligt. Ändå är det just detta man ser, överallt. I ljuset av det som hänt är det enkelt att resa krav på än det ena, än det andra. Om man själv står utanför. Jag är osäker på var Clas Arvidsson står, men tycker mig med ledning av vad som skrivs förstå att han anser att Stoltenberg bör avgå (och att slumpens roll inom politiken skall avgöra vad som är klokt och vad som är galet). Eller hur bör man tolka avslutningen?

2004 fattade den dåvarande borgerliga regeringen beslut om att bland annat stänga av Grubbegata (där Anders Behring Breivik parkerade sin bombbil). Året efter tillträdde Stoltenberg som statsminister. Projektet som startat med högsta prioritet gick i stå. 2007 tog det ansvariga statsrådet upp saken med Stoltenberg, varnade för de katastrofala följderna av en bomb och avslutade med att be honom lyfta frågan. Stoltenberg sade nej.

Vad innebär det för en politiker att ta ansvar när något har gått allvarligt fel? I de allra flesta fall ingenting. Efter tsunamikatastrofen 2004 utpekade Katastrofkommissionen statsminister Göran Persson som huvudansvarig för att krishanteringen misskötts. Persson tog villigt på sig ansvaret men att detta skulle innebära att han lämnade sin post var det inte fråga om:

”Jag är inställd på att ta det hela ansvaret för den process som både ligger bakom och framför oss. Man tar det bäst genom att man rättar till felaktigheter” (Ekot 1/12 2005).

Statsminister Stoltenberg har ställt sig på samma försvarslinje: ta sitt ansvar genom att inte avgå. Med en majoritet bakom sig i stortinget kan han också överleva politiskt. Med resoluta åtgärder kan han kanske också återvinna förtroendet.

Nästa år är det val till stortinget. Då får vi besked.

Ingen kommer någonsin att få veta vad som hade hänt och hur det hade gått om de borgerliga fått fortsatt förtroende i valet i Norge där Stoltenberg gavs väljarnas förtroende att leda landet. Vad vi däremot vet, och ser utspela sig mitt framför ögonen på oss är hur våra ansvariga politiker agerar här och nu, och hur våra gemensamma medel används. Tillväxtverket och Stiftelsen för strategisk forskning har många kopplingar till regeringen och viktiga ministrar. Jag tror som sagt inte att avgångar löser några problem, det gör det bara än svårare att upprätthålla kvalitet i arbetet. Låt oss därför dra lärdom. Låt oss analysera vad som hänt. Låt oss göra om, och gör rätt. Fatta att människor vill vara intellektuella, men styrs mestadels av affektion. Förstår man bara det, och förstår man att världen, samhället och kulturen inte är (helt igenom) logisk till sin struktur, och att det inte går att lasta enskilda för fel som är strukturella, då är hälften vunnet.

Per Baun skriver klokt på Brännpunkt om det som rullas upp just nu, och som visar på brister i förvaltningen av våra gemensamma medel. Politiker är liksom alla andra inte mer än människor, problemet är att alla konsekvent tror något annat och därför blundar för det uppenbara. Problemet är vidare att klyftorna i samhället ökat, och att makten har förlorat kontakten med folket. Håller med Baun när han skriver,

Samtidigt funderar man på verklighetskontakten hos cheferna i verksamheten. Tillväxtverkets dåvarande generaldirektör Christina Lugnet menade till att börja med att det inte fanns något billigare alternativ för personalfesten än Grand Hôtel i Stockholm. I vilken värld kan detta vara det billigaste alternativet? Här anar man samma selektiva syn på marknadspriser som när man gång på gång försäkrar att man inte kan få en kompetent generaldirektör om man inte erbjuder någonting mellan 90000 och 100000 kronor i månaden. Har man någonsin försökt rekrytera en chef för 60000? Varför tror man att den bästa med nödvändighet måste vara den dyraste? Att det som smakar kostar är en sak. Men allt som kostar smakar inte.

Det förtjänar att påpekas då och då, att staten inte har några egna pengar. Det är våra pengar, medborgarnas och skattebetalarnas pengar, som staten spenderar. Det är vi som är uppdragsgivarna. Varje slöseri med offentliga medel är stöld från medborgarna och bör behandlas på detta sätt. Det gäller inte bara pråliga fester hos enskilda myndigheter. Det gäller också själva myndigheternas existens.

Vill man hushålla med medborgarnas resurser, så bör man tillämpa en omvänd bevisbörda när det gäller vilka myndigheter vi ska ha. Om det inte leder till någon uppenbar skada för medborgarna att en myndighet avskaffas, så bör den avskaffas. Tillväxtverket har säkert varit bra för Grand Hôtel i Stockholm, men är verket omistligt för företagsvärlden i stort? Och gör inte forskningsmedlen bättre nytta hos forskarna själva än som smörjmedel för byråkraterna i Stiftelsen för strategisk forskning?

Forskningsmedel skall användas till forskning. Forskare skall forska. Därför är det befängt att ens tänka tanken att Stiftelsen för strategisk forskning för att stärka sitt varumärke. Jag har inga problem att förstå ansvarigas önskan om att gå på fina middagar, och jag är övertygad om att det tror att det är bra och konstruktivt. Det är så vi människor fungerar, det är inte problemet. Problemet är att man i efterhand försöker bortförklara eller vifta undan saken med hänvisningar till dunkla skäl och samband, eller att man ens kan använda pengar som borde gå oavkortat till forskare och forskning.

Detta är kulturvetenskaplig elementa, och det är ingen slump att Baun är filosof. Inom humaniora finns djupa kunskaper om hur människor fungerar och om förutsättningarna för kulturell förändring och organisation.

Jag arbetar inom en statlig myndighet. Och vi är kontrollerade och utvärderas ständigt. Hur är det då möjligt att de som ansvarar för utvärderingen av vår verksamhet ens kan komma på tanken att göra som regeringen i fallet Tillväxtverket?! Läser, och häpnar över ignoransen från våra ansvariga politiker.

Jag kräver ingens avgång, men vill se en annan syn på kunskap från ansvarigt håll. Och jag vill se andra principer för fördelning av forskningsmedel, principer som främjar kunskapsutveckling och spridande av vetenskapliga insikter. Jag vill få mer tid att göra det jag är utbildad till och intresserad av, det jag kan och vet är samhällsnyttigt. Att skriva ansökningar och att konkurrera om makt och inflytande hör inte dit, och främjar heller inte hållbarhet och är inte samhällsnyttigt, men det är kompetenser jag tvingas utveckla, inom nuvarande system.

Problemet är inte brist på insikt och kunskap, problemet är att vi som samhälle betraktat inte agerar i enlighet med vad vi faktiskt vet, och att vi värderar kunskaper inte efter förtjänst utan efter graden av makt och inflytande. Yta är viktigare än djup och innehåll, i den kulturella kontext vi skapat och lever i och med. Därför framstår det som logiskt att avsätta ansvariga istället för att låta dem fixa problemen, och därför upplevs det viktigare att satsa på representation och image än på kärnverksamhet.

Kulturvetenskap är nyttigt!